Pennskaftet

När jag läste Sara Lövestams roman Tillbaka till henne så bestämde jag mig för att läsa Elin Wägners Pennskaftet direkt efter som ett slags minitema. Båda romanerna handlar om kampen för kvinnlig rösträtt och valbarhet och utspelar sig till viss del under samma tid, men är skriva ut lite olika perspektiv eftersom det skiljer lite drygt hundra år mellan böckerna. Medan Elin Wägner skrev Pennskaftet 1910 mitt uppe i rösträttskampen, så är Sara Lövestams Tillbaka till henne en historisk roman som sitter med facit i hand och med en annan överblick över det som hände.

 

Pennskaftet kom ut hösten 1910 och utspelar sig mellan hösten 1908 och hösten 1909, då rösträttskampen vann en delseger genom att kvinnor blev valbara till kommunala förtroendeuppdrag. I boken möter vi två kvinnor, Pennskaftet (som egentligen heter Barbro Magnus, men det är det ingen som kallar henne) och som är journalist på den Frisinnade Morgontidningen och lärarinnan Cecilia Bech, som har haft en historia och överlevt socialt. Pennskaftet hjälper Cecilia att skaffa att eget boende och piga (varje självförsörjande kvinnas rätt) och uppmuntrar henne att engagera sig i rösträttskampen. Det är en berättelse om kvinnlig vänskap och även samhällets syn på kvinnor som tar plats och utmanar männen.

 

Pennskaftet är en bra och välskriven bok med ett språk som känns levande och friskt trots sin ålder. Det är även bra med en påminnelse om hur mycket som har hänt för kvinnor under det senaste seklet, och även om det fortfarande finns saker att jobba på så är det en väsentlig skillnad. En sak som blivit klar för mig under min lilla temaläsning är att det var de bildade självförsörjande kvinnorna i borgarklassen som var de drivande i kampen för den kvinnliga rösträtten, det var de som hade tid och ork att engagera sig. Min känsla är att arbetarkvinnorna hade fullt upp med att ta hand om barn, sköta hushållet och vara med att dra in de pengar som behövdes för familjens överlevnad och överklassens konservativa kvinnor tyckte att de hade det bra som det var.

Harry Martinson-shopping

På vägen till stan igår tittade jag in på Kupan för att se om de möjligtvis hade någon bok av Harry Martinson till salu. Det fanns det. Jag kom ut med Nässlorna blomma, Vägen till Klockrike, Vägen ut, Dikter 1929-1953 och samlingsvolymen med Resor utan mål och Kap farväl!. Dessutom så fick en samling med texer av Elin Wägner, Vad tänker du, mänsklighet?, följa med hem. Allt för det överkomliga priset 54 kronor.

Norrtullsligan

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Elin Wägners Norrtullsligan. Det är en stor liten bok (134 sidor inklusive förord av Annika Lantz och efterord av Boel Hackman), språket är rappt och känns fräscht (trots att den har 105 år på nacken) och delar av boken känns aktuella än idag. Här finns män som tycker sig ha rätt att göra vad de vill med unga flickor och här finns löneskillnader mellan män och kvinnor, ”Vi gick båda på handelsinstitutet i Göteborg och var ungefär lika styva, Tänk du, och nu har han fyratusensexhundra i fast lön och jag har ettusen, är inte det eget?” som Eva säger i slutet av boken. Boken handlar om de fyra unga kvinnliga kontoristerna Elisabeth, Baby, Eva och Emmy som delar rum och lever ett bohemliv där de tillsammans försöker få pengarna att räcka. Norrtullsligan är den första bok som jag läser av Elin Wägner, men inte den sista.

Bokshopping

Jag har inte varit så exalterad över årets bokrea och det var först idag som jag tittade runt i stans bokaffärer. Den enda boken som jag var intresserad av var Tornet av Uwe Tellkamp köpte mamma åt mig när hon var på rean den första readagen, och som jag nu äntligen har hämtat upp. När jag hämtade den så visade det sig att den var lite tjockare än vad jag trodde, 970 sidor istället för de cirka 800 som jag fått för mig. En bok köpte jag i alla fall, Elin Wägners Norrtullsligan i pocket och som jag läst mycket positivt om den senaste tiden.