2012 en liten sammanfattning

Ännu ett år är till ända och det har blivit dags för mig att summera 2012. Överlag så har det varit ett ganska vanligt år utan några större förändringar, möjligtvis med undantag för att jag börjat träna regelbundet (det tog bara 33,5 år att komma dit). När jag bläddrar i anteckningsboken där jag skriver upp de böcker som jag läser så känns det som att temat för 2012 var ett år då jag mest läste böcker som var ok. Det är inte så många titlar som sticker ut för att de var mästerverk. Jag har i alla fall plockat ut de tio bästa böckerna från året som gått, här presenterade i den ordning som de blev lästa.

Det var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates

Niceville av Kathryn Stokett

Till offer åt Molok av Åsa Larsson

I det förflutna av Kate Morton

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken av Jonas Gardell

Sörja för de sina av Kristina Sandberg

När gud var en kanin av Sarah Winman

Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg

”Det står ett rum här och väntar på dig…” av Ingrid Carlberg

Det står ett rum här och väntar på dig...

Historien om Raoul Wallenberg är historien om en av de mest oväntade hjältarna i den svenska historien. När Ingrid Carlberg beskriver Raouls liv och gärning i den augustprisvinnande ”Det står ett rum här och väntar på dig…” så har hon delat upp boken i tre delar, där den första handlar om tiden fram till Budapest, den andra om tiden i Budapest och den tredje handlar det som hände efter att ryssarna grep Raoul i Budapest 17 januari 1945.

 

När Raoul föddes i augusti 1912 hade hans pappa någon månad innan avlidit i cancer och tillhörde en del av familjen Wallenberg som inte hade så mycket med banken att göra (vilket till stor del berodde på att farfar Gustaf blev osams med bröderna Marcus och Knut som ledde familjebanken). Raoul utbildade sig till arkitekt i amerikanska Ann Arbor, vilket följdes av praktik i Kapstaden och sedan på en bank i Haifa. När andra världskriget bröt ut så var Raoul aktiv med att utbilda hemvärnssoldater och handlade med livsmedel tillsammans den ungerske kollegan Kálmán Lauer i Mellaneuropeiska Handelsbolaget. Mot slutet av andra världskriget när det började gå upp för omvärlden hur omfattande den tyska förintelsen av judarna var så väcktes ett intresse för att hjälpa de judar som fortfarande fanns i Europa. Främst då i Ungern där den judiska befolkningen varit mer integrerad än i många andra länder och där den ungerska ledningen inte gjort de utrensningar som nazityskland ville.

 

Att den insats som planerades för att rädda den judiska befolkningen i Budapest 1944 av War Refugee Board i Washington, USA utgick från Stockholm är inte konstigt eftersom Sverige stod utanför kriget så var Stockholm en plats där alla större nationer fanns representerade. Att man valde att en okänd 31-årig arkitekt som handlade med livsmedel som den som skulle leda insatsen är mer förvånande. Dock visar det sig Raoul var ett utmärkt val då han uppvisade en organisationsförmåga som nästan var omänsklig. När det ursprungliga målet att få så många judar som möjligt att lämna Ungern visade sig vara omöjligt så inriktade sig Raoul på att skydda så många som möjligt på plats genom svenska skyddspass och svenska hus. När de som stod under svenskt beskydd ändå greps av nazisterna för att deporteras eller för tvångsarbete så hände det ofta att Raoul själv ryckte ut för att ta tillbaka så många som möjligt, utan att ta någon större hänsyn till om de hade skyddspass eller inte.

 

När den sovjetiska armén intog Budapest i januari 1945 så sökte Raoul upp dem, men istället för det samtal som han hade tänkt sig så greps han tillsammans med sin chaufför och fördes till Lubjankafängelset i Moskva. Den sista delen av boken är nästan den mest intressanta och känsloladdade. Det är här jag blir upprörd över hur den svenska regeringen är rädd för att reta upp den mäktiga grannen i öst och att den svenske ambassadören i Moskva kan säga att han tror att Raoul är död, men det vore bra om ryssarna kan bekräfta det. Det är också här som vi får följa Raoul mamma och styvpappa, Maj och Fredrik von Dardels, kamp för att få hem sonen och hur de aldrig accepterade att han var död, och hur halvsyskonen sedan fortsatt deras kamp.

 

”Det står ett rum här och väntar på dig…” är en väldigt bra bok och känns som en uttömmande biografi över Raoul Wallenbergs korta men intressanta liv och det efterspel som sedan följde. Ingrid Carlberg har gjort ett enormt arbete med boken, det känns som att hon har vänt på varenda sten hon hittat i sitt researcharbete. Hon har verkligen försökt ta reda på vad som hände genom att göra en djupdykning i de ryska arkiven, genom att prata med dem som ännu minns och genom att gå igenom mängder av efterlämnat material. Trots att det kan kännas avskräckande med en biografi på 800 sidor med 1705 fotnoter så är den lättläst med ett språk som är inbjudande. Även om jag visste en del om Raoul Wallenberg sedan tidigare så visade det sig att det var väldigt mycket som jag inte visste. Sedan så tror jag tyvärr att en del av det som gör myten kring Raoul så intressant än idag är att vi inte vet vad som hände med honom.

Gång på gång är skogarna rosa

Jag har nu läst dikterna i årets julklappsbok Gång på gång är skogarna rosa av Emily Dickinson, i översättning av Ann Jäderlund, och jag vet inte vad ska skriva om boken. Dikterna är bra, de flesta är ganska korta men med mycket innehåll. Ann Jäderlund verkar ha gjort ett gediget översättningsarbete. Att översätta poesi verkar vara bland det svåraste som finns att översätta, det är så mycket som ska stämma för att en dikt ska bli bra på ett nytt språk. Samtidigt så skulle jag inte klara av att läsa och ta till mig Emily Dickinson på originalspråk, även om jag är duktig på engelska så skiljer sig nog min engelska en del från hennes poetiska 1800-talsengelska. I vilket fall som helst så är det en bra diktsamling, som rekommenderas varmt.

Läspaus

De senaste dagarna har jag kopplat bort omvärlden nästan helt och bara läst och läst. Har mest läst Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg, "Det står ett rum här och väntar på dig...", som jag lånat av mamma med Emily Dickinsons dikter som avbrott emellanåt. Datorn har fått vila och tv har nästan bara visat dokumentärserien om Olof Palme och På Spåret. Det har varit oerhört skönt att få vila upp mig i lugn och ro, samtidigt som jag ytterligare en hel veckas ledighet framför mig. Eftersom det idag snöar horisontellt utanför fönstret så tänker jag stanna inne för att recensera de senaste dagarnas läsning och bestämma vilken som står på tur.

Boklån

Som omväxling till att låna böcker från biblioteket så har jag lånat ett par böcker av mamma (som även ibland brukar vara assistent till biblioteksreservationstomten). Dels "Det står ett rum här och väntar på dig..." av Ingrid Carlberg och dels Buddenbrooks av Thomas Mann (som jag tydligen inte behöver ha superbråttom med attt läsa då den stått oläst ett bra tag i hennes bokhylla). Med två tjocka böcker, en diktsamling av Emily Dickinson och första delen av Haruki Murakamis 1Q84 (som jag mest verkar lägga åt sidan när andra böcker dyker upp) så ska jag nog ha tillräckligt att läsa under julledigheten.

Paketskörd

Tomten kom inte med så många paket i år, men ett par av dem var i alla fall bokliga. Först så fick jag den enda bok som jag faktiskt hade önskat mig Gång på gång är skogarna rosa, som innehåller diker av Emily Dickinson som Ann Jäderlund har översatt brilliant. Kortet där Findus lussar för Pettson är en försenad julklapp eller en tidig födelsedagspresent, beroende på hur man ser på det (det är mindre än en månad tills det är dags för mig att fylla år). I vilket fall som helst så står det på kortet att Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell har förhandsbeställts åt mig och kommer att levereras så fort den släpps.

God Jul!

Jag vill önska alla bloggläsare en riktigt God Jul!

 

Själv så kommer jag fira julafton med mina nära och kära och hoppas på att tomten med något hårt paket. Eftersom jag är ledig hela vägen fram till den sjunde januari, så hoppas jag på hinna vila upp mig och ladda batterierna med att läsa en massa böcker. Förhoppningsvis så kommer jag även att hinna testa skidorna som jag tog över från pappa i slutet av förra vintern. Det saknas i alla fall inte snö här, så det enda som saknas är ett par stavar (tänkte sno pappas) och lite glid (i alla fall framåt).

Artighetsreglerna

Artighetsreglerna är en bok som har stått oläst i min bokhylla sedan jag vann den tillsammans med en annan pocketbok för ungefär ett halvår sedan. Det är också en bok som jag troligtvis inte hade köpt själv då den inte känts så lockande där den stått på hyllan med andra olästa böcker, där det funnits en risk för att den skulle bli stående där länge. Men igår när jag kände mig återhämtad från de senaste dagarnas krasslighet och piggare än på länge och skulle bestämma mig för vilken bok jag skulle läsa så hamnade Artighetsreglerna i urvalshögen och när jag läst första sidan så var jag fast och kunde inte lägga ifrån mig boken. Eftersom det dessutom gått trögt med läsningen den senaste tiden så kändes det extra skönt att bara försvinna in i en bok.

 

Året är 1938 och i New York så närmar sig depressionen sitt slut samtidigt som andra världskriget inte hunnit kasta sin skugga över staden. Under ett år får vi följa Katey som när hon tillsammans med bästa väninnan Eve träffar den världsvane, stilige och rike Tinker Grey får tillträde till New Yorks dekadenta liv. Till en början så blir de tre oskiljaktiga vänner som njuter av allt som Manhattan har att erbjuda. En bilolycka gör dock att relationerna rubbas i det triangeldrama som uppstått mellan vännerna. Det är även en berättelse om den amerikanska drömmens baksida.

 

Artighetsreglerna är en verklig pärla som har gömt sig här hemma och jag är verkligen glad för att jag till slut läste den, Det känns som att det är den bästa boken jag läst på länge (vilket är en sanning med modifikation eftersom när tittade efter så visade det sig att läste några riktigt bra böcker i november) och det var underbart att bara försvinna in i en bok igen. Jag har inget att kritisera med boken, språket är levande, översättningen är bra och karaktärerna känns trovärdiga. Att Artighetsreglerna dessutom är författaren Amor Towles debutbok gör det hela ännu bättre, även om det betyder att jag får vänta på att läsa fler böcker av honom.

Mörka platser

När Libby Day var sju år gammal så överlevde hon när hennes mamma och två systrar mördades en natt på deras ensliga bondgård genom att gömma sig ute i vinterkylan. I sitt vittnesmål så pekar Libby ut sin femtonårige bror Ben som den som är skyldig till morden. Tjugofem år senare kontaktas Libby av en grupp privatspanare som anser att Ben är oskyldigt dömd för morden och som vill att Libby ska hitta bevis för att kunna rentvå Ben. Eftersom Libby lever på de sista smulorna av en fond som en gång sattes upp av välgörare, så ser hon en möjlighet till att tjäna lite pengar då hon mot lite pengar börjar söka upp personer från sitt förflutna som var med då det hände. Det visar sig snart att Libbys vittnesmål inte var så vattentätt som hon trott och att det finns omständigheter som inte utreddes av polisen.

 

Gillian Flynns Mörka platser känns inte som en vanlig deckare då den är betydligt mer välskriven än de flesta deckare som släpps, dessutom så känns översättningen välgjord. Boken avsaknad av klichéartade poliser känns som en trevlig omväxling (det har blivit en del deckare den senaste tiden). Berättelsen är skickligt uppbyggd då den växlar mellan dåtid och nutid, och den håller nästan hela vägen. Tyvärr så tycker jag att slutet blir lite för osannolikt då det hela drar iväg lite för mycket (vilket tyvärr är alltför vanligt inom deckargenren). Jag ser i alla fall fram emot att läsa mer av Gillian Flynn i framtiden.

Brandbilen som försvann

De enda böcker som jag tagit mig igenom den sista tiden har varit böckerna om Martin Beck av Maj Sjöwall och Per Wahlöö som ljudböcker medan jag jobbar. Jag har nu på en ganska kort tid lyssnat på fem av de tio deckarna, och det blir bra med ett uppehåll över julledigheten eftersom jag börjar få lite problem med att hålla koll på vad som händer i vilken bok.

 

Den femte boken i serien, Brandbilen som försvann, börjar med att Gunvald Larsson blir hjälte på ett sådant sätt att det hade passat in i en actionfilm från Hollywood. När Gunvald bevakar ett hus där en misstänkt person bor så exploderar den misstänkte mannens lägenhet och hela huset börjar brinna. Det är här som Gunvald kliver in i rollen som actionhjälte när han räddar ett flertal människor från det brinnande huset genom att ta emot dem när de hoppar och ett äldre par genom att ta sig in i deras rökfyllda lägenhet och bära ut dem, trots att han fått en hjärnskakning. När Gunvald sedan ligger på sjukhuset så beställer han dit sin sidenpyjamas, som den snobb han är, vilket är en detalj som jag minns sedan förra gången jag läste böckerna i tidiga tonåren. Det är också i den här boken som den ambitiöse Benny Skacke gör entré som ersättare för Åke Stenström, som mördades i den förra boken Den skrattande polisen. Eftersom jag sitter här och försöker komma ihåg själva mordgåtan utan att riktigt lyckas så kan inte ha varit så spännande. Det var i alla fall personer som var svåra att hitta, stulna bilar och vaga ledtrådar som inte riktigt leder någonstans.

 

Alla röker fortfarande för mycket, Martin Beck är förkyld och undviker sin fru, Gunvald Larsson är burdus och Per Månsson från Malmö tuggar på tandpetare och hittar försvunna saker. Med andra ord så är mycket sig likt, en del saker märks mer när böckerna läses nära varandra. En sak som jag börjat reagera på är att det används en del nedsättande omdömen om kvinnor och det känns som att när kvinnor så beskrivs utseendemässigt så ingår alltid en beskrivning av deras bröst, inklusive bröstvårtor och vårtgårdar. Dessutom så börjar den vänsterpolitiska agendan komma fram allt mer, bland annat genom att Gunvald skäller ut ett vittne som varit på semester i Grekland, som vid den här tiden styrdes av militärjuntan (hur känns det att sola i ett land där människor torteras till döds varje dag).

Odjuret

Jag har inte läst någon av duon Roslund & Hellströms deckare om kommissarie Ewert Grens. Jag har även lite svårt för svenska polisfilmer, särskilt de som bygger på böcker som jag läst. Dels beror det på att jag har svårt för att skådespelarna inte brukar se ut som de gör i mitt huvud. Dels beror det på att jag sett alldeles för många dåliga filmer med Martin Beck, Kurt Wallander och Johan Falk, för att nämna några. Det finns alltså inte så mycket som talar för att jag ska uppskatta Odjuret som visades på SVT. Odjuret skiljer sig från de massproducerade filmerna då den kändes både välskriven och välgjord med duktiga skådespelare. 

En pedofil rymmer från fängelset och dödar en femårig flicka. När polisen inte löser fallet tillräckligt snabbt så tar flickans pappa lagen i egna händer och söker upp mördaren och dödar honom, vilket gör honom till en hjälte i mångas ögon. Det blir istället åklagaren som åtalar pappan som får iklä sig rollen som den onde.

Det här är bra, oväntat bra. Historien känns välgenomarbetad, både som manus, regi och skådespelarinsatser. Det känns som att man ansträngt sig för att hitta rätt skådespelare till alla rollerna. Ola Rappace och Philomène Grandin är bra och trovärdiga i rollerna som föräldrar till den mördade flickan. Eftersom jag inte har läst någon av böckerna så har jag ingen bild av hur Ewert Grens ska vara, men jag tycker att Peter Dalle gestaltar en trovärdigare och mänskligare polis än vad som vanligt vis syns i polisfilmer. Här finns även utmärkta skådespelare som Johan Widerberg och min nya röstförälskelse Gerhard Hoberstorfer i ganska små roller i vad som först verkar vara en bihistoria. Jag har i alla fall blivit sugen på att läsa några av böckerna.

Odjuret kan man även se på SVT Play i 29 dagar till.

Aida

Igår tog jag och mamma bussen till lilla Bräcke för säsongens (troligtvis) enda operaföreställning. Den här gången var det Giuseppe Verdis Aida som stod på programmet, i vanlig ordning live från Metropolitans matinéföreställning i New York. Det är alltid en häftig känsla att sitta i Folkets Hus i en liten ort i norrlands inland och se några av de största operasångarna uppträda samtidigt i en annan del av världen. Vi ägnade en del av tiden innan föreställning drog igång med att räkna efter hur många gånger vi varit iväg på dessa operaföreställningar och till slut lyckades vi komma fram till att det här var det femte besöket. Tidigare har vi sett Carmen, Armida, Don Pasquale och Don Giovanni (Mozart är ju alltid Mozart som jag ibland säger). Upplevelsen blir bara bättre av man möts av levande ljus, vita dukar och välkomstdrink och en mingelbuffé i pausen (är det två pauser brukar det vara frukt och juice i den andra). Det finns även vin att köpa till mingelbuffén för en rimlig penning.

 

Aida är en kärlekstriangel med ett olyckligt slut, vilket inte är helt ovanligt i operor har jag upptäckt. Operan utspelar sig i Egypten under faraonernas tid och krigaren Radamès ska till att leda trupperna i ett anstående anfall mot Etiopien. Amneris är förälskad i Radamès, men misstänker att även hennes slav, den vackra Aida, är förälskad i Radamès. När Radamès återvänder efter att ha besegrat den etiopiska armén så lurar Amneris Aida att visa sina känslor genom att först lura henne att Radamès är död. Som belöning för sin insats så får Radamès Amneris till hustru av faraon. Kvällen före bröllopet träffar Radamès Aida och han betygar sin kärlek till henne och avslöjar vart den egyptiska armén befinner sig, vilket Aidas far, den etiopiska kungen som gömt sig i närheten, hör. När faraon får reda på Radamès förräderi så döms han till döden genom att begravas levande i en gravkammare. När Radamès blivit inmurad så upptäcker han att Aida gömt sig i gravkammaren för att få dö tillsammans med honom.

 

Aida var verkligen en maffig föreställning med häftiga kostymer, en stor kör med som mest cirka 150 personer på scenen samtidigt och tre hästar (dock inte mer än två i taget på scenen). Alla sångarna är så otroligt bra på att sjunga och tar toner som nästan känns omänskligt höga. Min favorit Roberto Alagna var alldeles underbar i rollen som hjälten Radamès, även om han bitvis hade en kjolliknande kostym med intressanta höga slitsar upp mot ljumskarna. Det som jag tycker är så underbart med den stora kören på Metropolitan är att det är uppenbart att alla är där på grund av sin sångröst eftersom det är en samling människor som är blandning av alla storlekar, färger och åldrar. Det vill säga att de ser ut som folk gör mest. Den här säsongen verkar det vara många av Verdis operor som sätts upp, och tidigare har det varit många av Wagner. Min förhoppning står till att det snart blir en säsong med mycket av Mozart, vilket skulle innebära fler besök för min del.

Den skrattande polisen

I min ambition att lyssna på alla tio deckarna om Martin Beck av Maj Sjöwall och Per Wahlöö så har jag nu kommit fram till den fjärde boken, Den skrattande polisen. Efter att de tre tidigare böckerna utspelat sig på sommaren, så utspelar sig den här i ett (i alla fall delvis) regnigt november. Martin Beck är fortfarande förkyld, röker för mycket och är olycklig i sitt äktenskap. Äktenskapsproblemet har han delvis löst genom att sova på en bäddsoffa i vardagsrummet, med fördelen att nu kunna röka i sängen.

 

En regnig novemberkväll hittas en tvåvåningsbuss där alla passagerarna blivit skjutna och en av de döda är Martin Becks kollega Åke Stenström. Det finns inte många ledtrådar för polisen att gå efter i jakten på massmördaren. Lösningen till gåtan verkar vara att ta reda på vad Åke Stenström gjorde på bussen och det verkar finnas kopplingar till ett olöst 16 år gammalt mord. I Den skrattande polisen så börjar Gunvald Larsson ta lite mer plats och håller en helt underbar presskonferens.

 

Jag tycker inte att Den skrattande polisen är fullt lika bra som de tidigare böckerna, mordgåtan håller inte riktigt hela vägen den här gången. Jag tycker mig även skönja en viss nedlåtande ton mot invandrare, en gnutta antifeminism och ett omotiverat brandtal mot den hemska julstressen och kommersialismen, som driver människor till hjärtinfarkter.

Bokbloggsjerka 14-17 december

Det har nu blivit dags för årets sista bokbloggsjerka och den här gången är det en lätt fråga.

Vi tar en enkel fråga så här sista gången innan juluppehållet: Vad läser du just i dag?

Just nu läser jag Gillian Flynns Mörka platser, men det går långsamt eftersom jag i år är ovanligt trött i vintermörkret. Dessutom så har jag börjat på både Rona Jaffes Det bästa av allt och Haruki Murakamis 1Q84 Första boken, men kommer att lästa ut så småningom. Att läsningen går långsamt och att jag lägger bort böcker är ett tecken på att flytet och läsinspirationen saknas för tillfället, men den kommer förhoppningsvis tillbaka under min två veckor långa julledighet som börjar nästa fredag.

På jobbet håller jag på att lyssna mig igenom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio deckare om Martin Beck och har precis lyssnat klart på den fjärde i serien, Den skrattande polisen.

Roberto Alagna

Den här veckan, som hitills innehållit mer stress än vad som är önskvärt, så ser jag fram emot säsongens inplanerade operaföreställning på lördag. Jag brukar komma iväg på en föreställning per säsong och den här gången är det Giuseppe Verdis Aida som visas live från Metropolitan i New York. Det är häftigt att sitta i Folkets Hus i lilla Bräcke och se liveföreställningar från The Met. Det är en helt annan upplevelse än att se tre män som står och sjunger på varsin låda, även om den upplevelsen råkade vara live. En av huvudrollerna i den här uppsättningen av Aida spelas av fransmannen Roberto Alagna, som har blivit en favorittenor hos mig sedan jag såg honom i Carmen härom året. För ett smakprov av Robertos underbara röst klicka här.
Vill man se hur en äkta diva hanterar lite burop så kan man titta på det här klippet (och ignorera att de pratar italienska).

Dracula

Det händer ibland att jag blir lite förälskad i en röst, vilket har en tendens att leda till att jag lyssnar på saker som jag inte skulle ha lyssnat på annars. Min stora röstförälskelse genom åren har varit Anders Ekborgs sångröst, och det är en förälskelse som pågått sedan tonåren. Min nya röstförälskelse är skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, vars röst jag upptäckte när jag lyssnade på Franz Kafkas Processen för att vara med i P1s bokcirkel. Som skådespelare har jag gillat Gerhard sedan jag såg honom i tv-serien Fasadklättraren i början av 1990-talet. det var en sådan njutning att lyssna på Gerhards inläsning av Processen att jag genast gick till biblioteket och lånade hem den andra boken som han har läst in, Bram Stokers Dracula (som jag aldrig skulle ha läst annars). Det som gör att jag gillar att lyssna på Gerhards inläsningar är att han verkligen ger liv åt texten genom att ge karaktärerna egna tonfall och genom att låta deras känslor komma fram. Det hade kunnat bli för mycket, men Gerhard håller sig på rätt sida av gränsen. Dessvärre så verkar det som att det bara går att få tag på två ljudböcker som Gerhard läst in, men jag hoppas på att det kommer fler. Jag ser redan fram emot att lyssna på ljudboken som kommer i början av året, visserligen med lite blandade känslor eftersom den verkar handla om förintelsen. Det vore underbart om Gerhard kan läsa in Dostojevskijs Brott och straff, som jag gav upp på i somras men gärna vill läsa någongång.

 

En sak är säker, Dracula är en bok som jag inte tänkt läsa och om det varit någon annan än Gerhard Hoberstorfer som läst in den så hade jag inte ägnat drygt 16 timmar åt att lyssna på en bok som jag tycker är ganska tråkig. Det händer inte särskilt mycket i boken och det är inte speciellt skrämmande, vilket kan bero på att jag är lite mer blasé angående vampyrer än de som läste boken i slutet av 1800-talet. I korthet så handlar boken om Jonathan Harker som åker på en affärsresa till Transsylvanien där han träffar greve Dracula. Sedan kommer Dracula till London och ställer till med oreda och jagas av Harker, doktor Abraham van Helsing och några som jag glömt namnen på. En sak slår mig dock, det är att kvinnosynen är väldigt förlegad och känns unken med mina lite modernare referensramar.

Utvandrar-sviten

I gårdagens bokbloggsjerka så skrev jag att Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit är en av de böcker som jag återvänt till för att läsa om. Det är en boksvit som jag tycker mycket om och som innehåller mer humor än vad man kanske kan tro. När jag lyssnade på Per Sjöstrands inläsning av ljudböckerna så satt jag och fnissade på jobbet. Över huvud taget så tycker jag att den komiska sidan av Vilhelm Moberg är lite bortglömd. Nu har jag sett att hela sviten kommer i en ny pocketutgåva i Bonniers klassikerserie. Alla böcker som kommit i Bonniers klassikerserie har haft väldigt snygga omslag och Utvandrar-sviten är inget undantag. Det är nästan så att jag blir sugen på att köpa dem, trots att jag egentligen är väldigt förtjust i de udda utgåvor jag har hemma i bokhyllan.



 

Bokbloggsjerka 7-10 december

Äntligen fredag och dags för en ny bokbloggsjerka, den här gången med en fråga som inte var så svår som tänkte när jag först såg läste.

Finns det någon bok som du på eller annat sätt alltid återvänder till? Naturligtvis är det alltid trevligt med en motivering, men så här i juletid kan jag ha visst överseende med om tiden inte riktigt räcker till det.

Det finns en hel del böcker som jag återvänt till genom åren och det har oftast varit böcker som jag tyckt mycket om som barn och som jag läst om som vuxen. Det har visserligen mest varit böcker av Maria Gripe (Tordyveln flyger i skymmningen, Agnes Cecilia - en sällsam historia), Astrid Lindgren (Mio min Mio, Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta) och den väldigt okända ungdomsfavoriten Tjavva av Elisabeth Hjortvid. Det är intressant att läsa de gamla favoriterna med nya ögon och en del håller medan andra inte gör det på samma sätt. En annan fördel är att de går väldigt snabbt att läsa nu för tiden, vill minnas att jag läste Mio min Mio på en dryg timme härom året.

Det finns även några böcker som jag läst i vuxen ålder som jag återvänt till och då oftast genom att lyssna på dem som ljudbok. När det inte känns som att jag har tid att sätta mig ner och läsa om Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit eller Sjöwall/Wahlöös tio deckare om Martin Beck, så är lättare att lyssna på ljudboken. Jag skulle även vilja läsa om några av Peter Høegs tidiga böcker som jag verkligen gillade när jag läste dem (flera gånger på några år), men det verkar alltid komma nyare böcker i vägen. När jag tänker efter lite så har finns det en gemensam sak med de böcker som jag skrivit om i det här inlägget, alla läste jag för första gången innan studenten, så det där med "i vuxen ålder" kanske är lite missvisande.

Mannen på balkongen

Eftersom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös klassiska deckare om Martin Beck är aktuella igenom genom nyutgåvorna så har jag tagit tag i en gammal tanke om att läsa om hela serien. Eftersom tiden inte riktigt räcker till för att läsa dem i pappersformat så lyssnar jag på dem som ljudböcker. Jag har nu kommit fram till den tredje boken i serien, Mannen på balkongen, och i början av boken så var jag nära att ge upp på grund av att någon kommit på den mindre brillianta idén att lägga på ljudeffekter. Jag har ingenting alls emot att uppläsaren illustrerar med rösten att någon pratar med tuggummi i munnen eller med en pipa i mungipan (vilket en av poliser i böcker har tämligen ofta). I början av den här boken så har man dock lagt in ljudeffekter som kaffedrickande (sked slamrar i kopp), kontorsmiljö (telefoner som ringer och skrivmaskinsknatter), promenad i park (fågelkvitter) med mera. Dessutom så har man valt låta andra skådespelare dramatisera inspelade förhör som de lyssnar på, vilket är extremt irriterande. Som tur var så slutade olaterna efter ett tag så att jag kunde lyssna vidare utan störa mig.

 

Det är sommar i Stockholm (igen, för tredje boken i rad) och i staden härjar en rånare som brutalt slår ner sina offer innan han rånar dem. När en liten flicka hittas mördad i samma park samma kväll som rånaren slår till så gäller det för polisen att snabbt hitta honom. När ytterligare en liten flicka hittas mördad så för polisen en kamp mot klockan för att hitta mördaren trots att de har väldigt få ledtrådar att gå efter. Det enda tipset som finns är en uppgift om en man på en balkong.

 

Det finns inte så mycket att säga om Mannen på balkongen, den är likhet med de två tidigare jag lyssnat på bra skriven och håller en kvalitet som många nya deckare bara kan drömma om. Eftersom jag har saknat Gunvald Larsson lite i både Roseanna och Mannen som gick upp i rök, så är det trevligt att han äntligen gjort entré.

Adventstider

Idag är det första advent och jag har traditionsenligt hängt upp adventsstjärnan som hängt med i alla fall 30 år. Det här är dock det sista året som den får lysa för mig eftersom pappret har gett upp och den börjar börjar bli trasig borttom all räddning.

Luciatåget har även fått komma fram. Egentligen ska man ta fram en figur varje söndag i advent, men eftersom min favorit tomten ska tas fram sist så tar jag fram hela tåget. Tomten har varit en favorit sedan jag fick den min första jul 1979 (ett plus är att han är ihålig så när man skakar honom så hör man ljusstumparna som petats in där skramla omkring).

När första ljuset brinner

står julens dörr på glänt

och vi glädjas åt att

fira få advent

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

När jag i måndags skrev ett inlägg om vilka som tilldelats årets Augustpris, så skrev jag att Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en bok som jag vill läsa någon gång i framtiden. Ibland kommer framtiden snabbare än beräknat och när en kollega skickade mig en gratis ljudbok på nättjänsten Storytel så föll mitt val på Göran Rosenbergs inläsning av sin bok.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz handlar om Göran Rosenbergs pappa David och är skriven till honom. Det är också sonens berättelse om hur han många år senare följer faderns väg på hans väg från Auschwitz till Södertälje södra, där han det korta uppehållet blir längre än han tänkt sig. David Rosenbergs resa börjar i gettot i polska Łódź innan han blir utlevererad till Auschwitz, ett ställe där de flesta slutade sin resa. Men på grund av slumpen så fortsätter Davids resa på osannolika vägar vidare via slavarbete i en lastbilsfabrik, koncentrationslägret Rawensbrück och Alingsås till Södertälje. Det är inte bara David Rosenberg som överlever denna resa, utan även hans ungdomskärlek Hala, som blir hans hustru och mor till hans barn. Efter att ha skilts åt på selektionsrampen i Auschwitz så återförenas de i Sverige efter krigsslutet. När de genom barnet försöker göra det nya landet till sitt så ger de barnet det nya landets just då vanligaste pojknamn, Göran, och vill att han ska ha det nya språket istället för polskan och jiddisch, för att inte sticka ut.

Det här är även berättelsen om ett Sverige som inte är helt positivt inställt till judar och ett Sverige där det inte är självklart att de polska judiska flyktingarna, som inte har något att återvända till, ska få stanna trots att landet skriker efter arbetskraft. Det är en berättelse om att överleva helvetet och hur svårt det kan vara att frigöra sig från det förflutnas skuggor när man inte kan prata om det man varit med om.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz är en av de bästa böcker som jag läst i år och det är en bok som är viktig och borde läsa av så många människor som möjligt. Språket är bra och Göran Rosenbergs inläsning är helt underbar. När jag lyssnade på boken så var jag så inne i boken att det var lite jobbigt att koppla om till den riktiga världen.

Om man vill veta mer om hur jävligt livet i gettot Łódź var så rekommenderar jag Steve Sem-Sandbergs bok De fattiga i Łódź, som fick Augustpriset 2009.