Bokbloggsjerka 11-14 mars

Det har äntligen blivit fredag och dags för veckans bokbloggsjerka

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i ljudböcker, men all pendling till och från Piteå gjorde att jag åtminstone gav dem en chans. Jag lyssnade på ett par där Stefan Sauk är uppläsare men jag tappade bort mig hela tiden och fick verkligen anstränga mig för att hänga med i handlingen. Det gick inget vidare så jag gav upp efter ett tag. Inför en resa laddade jag hem Hamlet, prince of Denmark av A.J. Hartley & David Hewson från Audible och trodde att det skulle gå så mycket bättre eftersom Richard Armitage är uppläsare. Men trots att jag avgudar hans röst så tappade jag intresset efter bara några minuter och började tänka på annat. Nej, någon fan av den här bokformen kommer jag nog aldrig att bli. Vilken är din favorit när det gäller ljudböcker (bok, uppläsare eller både och)?

Jag har till och från de senaste åren lyssnat en del på ljudböcker, men det är en form som jag har lite svårt för. För att jag ska tycka om att lyssna på en bok så gäller det att både boken och uppläsaren är bra. Det har hänt att jag fått sluta lyssna på en bok som verkar riktigt bra för att det var fel uppläsare. Samtidigt så kan det vara tvärt om, jag hade troligen aldrig tagit mig igenom Franz Kafkas Processen eller Bram Stokers Dracula om inte det inte varit för Gerhard Hoberstorfers fantastiska inläsningar. Hoberstorfer är även min favorituppläsare, men han är inte den mest anlitade (på Storytel finns fem titlar som han läst in).

Bokbloggsjerka 9 – 12 maj

Det har återigen blivit fredag och dags för veckans bokbloggsjerka

Hur ställer du dig till ljudböcker och vilken är den bästa ljudboken som du har ”läst”?

Jag tycker att ljudböcker kan vara ett bra komplement till vanliga och jag lyssnar i perioder ganska mycket på ljudböcker medan jag jobbar. Dock kan jag ibland tycka att det är svårt att hitta intressanta böcker att lyssna på eftersom Storytel verkar innehålla allt utom det jag vill lyssna på, och när jag hittar en intressant bok får jag ibland sluta lyssna eftersom jag inte klarar av uppläsaren. Det är ju så att uppläsaren spelar roll för hur bra en ljudbok är, vissa röster klarar jag bara inte av att lyssna på, medan andra gånger kan en bra uppläsare höja en medioker bok. 

Processen av Franz Kafka är en bok jag nog inte hade tagit mig igenom i pappersform, men som jag uppskattade väldigt mycket som ljudbok när den var inläst av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som visade sig vara en fenomenal inläsare.

Med förintelsen i bagaget

Med förintelsen i bagaget är Sioma Zubickys bok från 1997 där han berättar om sin uppväxt i nazisternas skugga i 1930-talets Europa. Sioma växte upp i en ryskjudisk cirkusfamilj där föräldrarna hade flytt från Ryssland efter oktoberrevolutionen. Sioma föddes 1926 och växte på resande fot med olika cirkusar, vilket gjorde att han lärde sig flera språk trots att han aldrig satt i en skolbänk. När Sioma lärde sig spela xylofon så blev det hans sätt att bidra till familjens försörjning och han ansågs vara ett underbarn och fick engagemang utanför cirkusen. 1933 lämnar familjen Tyskland för gått för Tjeckoslovakien, för att senare via Schweiz hamna i Paris. 1943 grips Sioma, hans mamma och lillebror Victor och skickas till Auschwitz med transport nummer 59, där två tredjedelar av fångarna skickades direkt till gaskamrarna. Sioma lyckades överleva alla hemskheter och skapar sig så småningom ett nytt liv i Stockholm, även om han alltid bär med sig ett bagage från förintelsen.

 

En sak som slog mig när jag lyssnade på Med förintelsen i bagaget är att delar av historien känns väldigt bekant, och det inte bara för att jag läst en del böcker om förintelsen. Jag har en bestämd känsla av att Sioma Zubicky besökte min högstadieskola under första halvan av 1990-talet för att berätta om förintelsen. Även om boken är bra och innehåller en viktig och hemsk historia om den mänskliga ondskan så känner jag mig inte fullt så engagerad som jag brukar kunna göra när jag läser böcker om förintelsen, och vad vet inte vad det beror. Det kan bero på att ljudboken bara är tre timmar lång och det är inte länge nog för att komma in i berättelsen. Gerhard Hoberstorfer (min stora röstförälskelse när kommer till ljudböcker) har i vanlig ordning gjort en underbar inläsning.

Odjuret

Jag har inte läst någon av duon Roslund & Hellströms deckare om kommissarie Ewert Grens. Jag har även lite svårt för svenska polisfilmer, särskilt de som bygger på böcker som jag läst. Dels beror det på att jag har svårt för att skådespelarna inte brukar se ut som de gör i mitt huvud. Dels beror det på att jag sett alldeles för många dåliga filmer med Martin Beck, Kurt Wallander och Johan Falk, för att nämna några. Det finns alltså inte så mycket som talar för att jag ska uppskatta Odjuret som visades på SVT. Odjuret skiljer sig från de massproducerade filmerna då den kändes både välskriven och välgjord med duktiga skådespelare. 

En pedofil rymmer från fängelset och dödar en femårig flicka. När polisen inte löser fallet tillräckligt snabbt så tar flickans pappa lagen i egna händer och söker upp mördaren och dödar honom, vilket gör honom till en hjälte i mångas ögon. Det blir istället åklagaren som åtalar pappan som får iklä sig rollen som den onde.

Det här är bra, oväntat bra. Historien känns välgenomarbetad, både som manus, regi och skådespelarinsatser. Det känns som att man ansträngt sig för att hitta rätt skådespelare till alla rollerna. Ola Rappace och Philomène Grandin är bra och trovärdiga i rollerna som föräldrar till den mördade flickan. Eftersom jag inte har läst någon av böckerna så har jag ingen bild av hur Ewert Grens ska vara, men jag tycker att Peter Dalle gestaltar en trovärdigare och mänskligare polis än vad som vanligt vis syns i polisfilmer. Här finns även utmärkta skådespelare som Johan Widerberg och min nya röstförälskelse Gerhard Hoberstorfer i ganska små roller i vad som först verkar vara en bihistoria. Jag har i alla fall blivit sugen på att läsa några av böckerna.

Odjuret kan man även se på SVT Play i 29 dagar till.

Dracula

Det händer ibland att jag blir lite förälskad i en röst, vilket har en tendens att leda till att jag lyssnar på saker som jag inte skulle ha lyssnat på annars. Min stora röstförälskelse genom åren har varit Anders Ekborgs sångröst, och det är en förälskelse som pågått sedan tonåren. Min nya röstförälskelse är skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, vars röst jag upptäckte när jag lyssnade på Franz Kafkas Processen för att vara med i P1s bokcirkel. Som skådespelare har jag gillat Gerhard sedan jag såg honom i tv-serien Fasadklättraren i början av 1990-talet. det var en sådan njutning att lyssna på Gerhards inläsning av Processen att jag genast gick till biblioteket och lånade hem den andra boken som han har läst in, Bram Stokers Dracula (som jag aldrig skulle ha läst annars). Det som gör att jag gillar att lyssna på Gerhards inläsningar är att han verkligen ger liv åt texten genom att ge karaktärerna egna tonfall och genom att låta deras känslor komma fram. Det hade kunnat bli för mycket, men Gerhard håller sig på rätt sida av gränsen. Dessvärre så verkar det som att det bara går att få tag på två ljudböcker som Gerhard läst in, men jag hoppas på att det kommer fler. Jag ser redan fram emot att lyssna på ljudboken som kommer i början av året, visserligen med lite blandade känslor eftersom den verkar handla om förintelsen. Det vore underbart om Gerhard kan läsa in Dostojevskijs Brott och straff, som jag gav upp på i somras men gärna vill läsa någongång.

 

En sak är säker, Dracula är en bok som jag inte tänkt läsa och om det varit någon annan än Gerhard Hoberstorfer som läst in den så hade jag inte ägnat drygt 16 timmar åt att lyssna på en bok som jag tycker är ganska tråkig. Det händer inte särskilt mycket i boken och det är inte speciellt skrämmande, vilket kan bero på att jag är lite mer blasé angående vampyrer än de som läste boken i slutet av 1800-talet. I korthet så handlar boken om Jonathan Harker som åker på en affärsresa till Transsylvanien där han träffar greve Dracula. Sedan kommer Dracula till London och ställer till med oreda och jagas av Harker, doktor Abraham van Helsing och några som jag glömt namnen på. En sak slår mig dock, det är att kvinnosynen är väldigt förlegad och känns unken med mina lite modernare referensramar.

Processen

Josef K vaknar en morgon (hans 30-årsdag dessutom) och upptäcker att han är arresterad, utan förklaring till vilket brott han är anklagad för. När Josef K försöker ta reda på vad det är som han är anklagad för så leder det till en vindlande färd genom rättsväsendets korridorer. Att det inte är en vanlig domstol där Josef K står inför rätta visar sig när kan kallas till den första rannsakningen, som visar sig hållas i ganska nergånget hyreshus. Trots att Josef K tar hjälp av bland annat en advokat så ökas hans desperation allt mer över den obegripliga process som han är indragen i och som gör hans tillvaro väldigt surrealistisk.

 

Jag har alltid trott att Franz Kafkas Processen är en tung bok att läsa (vill minnas att jag gav upp en gång på gymnasiet), men nu när jag tagit mig igenom den så visade det sig att den var bättre än jag trodde att den skulle vara. Jag drogs verkligen in i Josef K:s surrealistiska värld och kände hans desperation över att inte kunna påverka den process som han är indragen i. En stor bidragande orsak till att jag uppskattade Processen så mycket heter i och för sig Gerhard Hoberstorfer. Trots att jag gjort ett spontaninköp av boken i pocket (ett inte helt normalt handlande om man får tro omgivningens reaktioner) så lånade jag även ljudboken på biblioteket, vilket visade sig vara en vinstlott. Den som har läst in boken är skådespelaren Gerhard Hoberstorfer (som bland annat synts i Fasadklättraren, Rederiet och Torka aldrig tårar utan handskar) som visade sig vara en av de bästa ljudbokinläsare som jag lyssnat på. Han gav verkligen texten liv och jag kunde inte sluta lyssna. Dessvärre så verkar det inte som Gerhard inte läst in så många böcker, så nu får jag skynda mig till biblioteket för att låna Bram Stokers Dracula, som verkar vara den enda titeln som han läst in utöver Processen.

 

Tanken var för övrigt att jag skulle läsa Processen med P1sbokcirkel, men klarade i vanlig ordning inte av att dela upp läsningen. Det roliga med att hänga på bokcirkeln är att det så blir av att jag läser klassiker som jag annars inte skulle ha kommit på att läsa. Bara i höst har det blivit både Processen och Den store Gatsby.

Novemberläsning

November började som en riktigt stark läsmånad och jag fick öppna anteckningsboken, där jag skriver in alla böcker jag läser, oftare än vanligt för att skriva in en ny titel. Sedan har lästakten stannat av. Det kan bero på att jag för tillfället läser en ganska tjock bok som inte är speciellt bra, vilket gör att den blir liggande medan jag fastnat framför datorn eller tvn. Jag har dock lyssnat på Franz Kafkas Processen som ljudbok och håller på och filar på en recension (inklusive en hyllning av Gerhard Hoberstorfers inläsning). Sedan ska jag se om jag hittar någon annan bok som känns mer inspirerande.