Vad en mugg kan göra

I början av veckan så tänkte jag att det var synd att min fina Penguin-mugg blir använd så sällan, men så tänkte jag att den kanske fungerar bra på jobbet. Efter två dagars kaffedrickande på jobbet så känns det som att automatkaffet smakar något bättre med en snygg mugg än i de tråkiga blåvita som annars finns tillgängliga.

Läslista inför hösten

Enligt almanackan så är det kanske fortfarande sommar så här i slutet av augusti, men det är svårt att tro när det är åtta grader och regn ute och det är hög tid att ta fram handskarna när jag cyklar till jobbet på morgonen (de har jag inte behövt sedan midsommar). Ett annat tecken på att hösten är här är att höstens bokutgivning har börjat komma igång, vilket märks på min reservationslista på biblioteket som blir allt längre för varje dag (nästan i alla fall). Trots att jag inte satt mig in så jättemycket i vilka böcker som släpps i höst så har jag hittat en hel del som jag vill läsa och jag har listat en del av dem här.

Kristina Sandberg Sörja för de sina – Den efterlängtade uppföljaren till Att föda ett barn är äntligen här.

Peter Robinson Watching the dark – DCI Alan Banks är tillbaka efter ett par års frånvaro och jag tycker att det är extra roligt eftersom jag har svårt för filmatiseringarna av böckerna.

Arnaldur Indriðason Den kalla elden – Jag ser alltid fram emot Indriðasons böcker, men den här gången är det extra intressant eftersom Erlendur Sveinsson är tillbaka efter att han försvann i slutet av Frostnätter och sedan varit spårlöst försvunnen i två böcker.

Leena Lehtolainen Var är alla flickor nu? – Jag har länge räknat finska Leena Lehtolainen som en av mina favoriter bland deckarförfattarna och jag tycker att det är väldigt roligt att hon är tillbaka med en ny bok på svenska efter några års frånvaro.

Emma Hamberg Rosengädda nästa – Då jag tycker att det är trevligt med en lättsam må bra-bok ibland så har jag förhoppningar om att Rosengädda nästa är lika charmig som Hambergs förra bok Baddaren.

Marian Keyes The mystery of Mercy Close – Äntligen är drottningen av chick-lit tillbaka med en ny roman där Helen Welsh, den sista av systrarna Welsh som får en egen bok.

Kate Mosse Citadel – Det är bara för mig att acceptera att jag gillar Kate Mosses tjocka historiska romaner med mystiska inslag och när nu tredje delen i Languedoc-trilogin kommer så är den svår att motstå. Men eftersom jag inte tänker köpa den så återstår det att se om biblioteket köper in den på engelska eller svenska.

Joyce Carol Oates Dykvinnan – Det är i och för sig ingen större överraskning att det kommer en ny bok av Joyce Carol Oates i höst, men det var ett tag sedan jag läste en ny bok av Oates så jag ser fram emot den här och håller tummarna för att det är en av hennes bättre.

Sven Nordqvist Findus flyttar ut – När det äntligen kommer en ny bok med radarparet Pettson och Findus så har jag en bokintresserad treåring i min närhet, vilket är helt perfekt då jag har en utmärkt anledning att läsa den (högt) många gånger.

Erlend Loe Fvonk - Jag är väldigt förtjust i Erlend Loes absudra böcker och blev glad när jag upptäckte att han skrivit en ny bok för vuxna efter att det kommit två barnböcker om Kurt som inte varit så bra. Dessutom är Fvonk en underbar titel.

Kate Morton Dimmornas lek – Jag ser även fram emot att läsa den sista av Kate Mortons som finns tillgänglig på biblioteket och efter att ha läst och uppskattat I det förflutna och Den glömda trädgården så kan det finnas en viss risk att mina förväntningar är lite för högt uppskruvade.

Att den här listan kommer att växa till sig står utom allt tvivel, så nu är det bara att hoppas på att inte alla reserverade böcker kommer samtidigt så jag hinner läsa dem utan att stressa allt för mycket.

Vännen och främlingen

Sedan jag för några år sedan läste den tyske författaren Uwe Timms bok Upptäckten av currywursten så har jag läst de böcker av honom som kommit ut på svenska och har uppskattat dem. En trevlig sak med Timms böcker är att de är ganska korta, vilket ger en känsla av att texterna är väl genomarbetade och att allt onödigt är bortskalat.

 

Till skillnad från de två tidigare böckerna av Uwe Timm som jag läst, Upptäckten av currywursten och I skuggan av min bror, så är Vännen och främlingen inte en skönlitterär bok. Vännen och främlingen är en personlig bok om Timms liv berättat utifrån hans vänskap med Benno Ohnesorg, som 1967 sköts i huvudet av en polis under en demonstration i Berlin. Timm och Ohnesorg lärde känna varandra på ett vuxengymnasium där de båda läste in sin studentexamen och under de två åren på skolan stod de varandra väldigt nära och hade gemensamma intressen inom litteratur, musik, filosofi och skrivande. Nu ungefär 40 år senare försöker Timm förstå vännen som han tappade kontakten med när de gick vidare till olika universitet och hur han som inte var politiskt intresserade hamnade på en demonstration där han dödas. Det här även en historia om ett sårat Tyskland där olika generationer ställdes mot varandra i försöken att läka såren efter andra världskriget som försvåras av att en hel del av de gamla ledande nazisterna fortfarande har höga poster i samhället.

 

Vännen och främlingen är en välskriven bok som berättar ett stycke samtidshistoria, men jag tycker att det något som fattas jämfört med framförallt den förra boken I skuggan av min bror. Jag tror att det har att göra med formatet, att Timm har valt att skriva boken som en biografi gör att boken blir lite stelare. Även om Vännen och främlingen är en bra bok, så tycker jag nog ändå att I skuggan av min bror (som behandlar ungefär samma period) är snäppet vassare.

Tre på tre

När jag hittade Pocketlovers utmaning Tre på tre så kände jag att det var en lagom utmaning att ta sig an under hösten. Tre böcker på tre månader är ju inga som helst problem att hinna läsa, det svåra har varit att hitta ett tema för de tre böckerna. Efter en hel del funderande så bestämde jag mig för att läsa tre deckare. Att regniga höstdagar och kvällar är som gjorda för att läsa deckare med en kopp te till hands gör ju inte saken sämre. De deckare som jag har valt ut är;

Watching the dark av Peter Robinson
Den kalla elden av Arnaldur Indriðason
Var är alla flickor nu? av Leena Lehtolainen

Jag ser verkligen fram emot att läsa dessa deckare som alla dessutom innehåller efterlängtade återkomster av olika slag.

Äntligen höst

Eftersom jag tycker att alla årstider har sin charm så är jag väldigt glad över att bo där det är klara skillnader mellan årstiderna (när jag bodde i England så kändes det konstigt med grönt gräs året runt). Jag gillar vinterns fräschhet med den vita snön och den klara luften. Jag gillar vårens spirande grönska och känslan av att allt liv väcks till liv, våren vore dock ändå trevligare om det inte vore för pollenallgergin. Jag gillar sommarens grönska och värme, att kunna bada utomhus, grilla och semestern med vila, tid för läsning och möjlighet att resa bort för att se något annat. Jag gillar även hösten med alla färger på träden, luften som bli svalare och ruggiga höstdagar då det är helt accepterat att kypa upp i soffan med en filt, en kanna te och en bok (inte för att jag egentligen behöver så många anledningar att krypa upp i soffan med en bok). Dessutom tycker jag att det verkar som att hösten är den tid på året då det släpps flest intressanta böcker och ett tydligt tecken på det är att min reservationslista på biblioteket håller på att växa till sig igen efter att ha varit tom under en del av sommaren. Nu är det bara att hålla tummarna för att inte alla reserverade böcker kommer samtidigt så att jag hinner läsa dem alla i lugn och ro.

En sista semesterrapport

Vad gör man när man gjort två resor på lika många veckor och det återstår en semestervecka? Eftersom mina föräldrar åkt till stugan och inte verkade ha några planer på att komma hem förrän i slutet av veckan så satte jag mig på tåget och for dit. Jag tänkte att det skulle vara trevligt att träffa dem lite under semestern, vi bor ju ändå i samma stad och har semester samtidigt (inte planerat med avsikt). Det hela blev bara trevligare av att sommaren gjorde ett kortare gästspel så att vi kunde grilla och ligga på tomten och läsa. För att vara ärlig så har vi en tendens att bara lämna tomten för planerade ärenden som handling av mat, duschning eller någon typ av utflykt (det sker ganska sällan). När syrran med familj kom upp efter ett par dagar så krympte de 30 kvadratmetrarna raskt och orkade bara med en natt till innan jag for hem för att packa upp väskorna och organisera mig innan det var dags att börja jobba igen.

St Petersburg del 2

Förutom heldagsutflykten med stadsrundtur och Vinterpalatset/Erimitaget (se del 1) på fredagen så hade jag bokat hela utflyktspaketet med utflykter på både lördagen och söndagen. Men eftersom jag var den enda som anmält mig till de utflykterna så blev det en lätt effektivisering då jag och guiden gjorde båda på lördagen. Vi började med att åka besöka Katarinapalatset, ett sommarpalats som ligger i staden Pusjkin (ja, den är döpt efter författaren, tidigare hette den Tsarskoje Selo). Palatset byggdes av Peter den stores gemål Katarina I.

Även i det här palatset har man använt en hel del bladguld för att dekorera rummen, om jag fattade saken rätt så var det förgylld lind den här gången. Den stora salen är cirka 900 kvadratmeter. Att ha en egen guide som visade en runt var en annan sorts upplevelse än att gå runt i grupp och jag kände mig inte särskilt avundsjuk på de stora grupperna som också var där.

Det vore inte fel med en gyllene korridor. Om jag skulle bli snuskigt rik någon gång så funderar jag på att bygga ett hus med en gigantisk gyllene sal och en gyllene korridor. I Katarinapalatset finns även ett rum där väggarna är täckta med bärnsten, men det var det enda rummet med fotoförbud.

Katarinapalatset är omgivet av en stor park med bland annat en stor anlagd damm och huset på bilden som kallas för Grottan och där man kan höra museets manskör sjunga ett stycke eller två. Guiden lyckades tajma in det så att vi fick höra dem sjunga ett stycke. Kören bestod av sex män i olika åldrar (och storlekar) som alla var klassiskt skolade och sjöng väldigt vackert. I likhet med Vinterpalatset så skadades Katarinapalatset under andra världskriget och har blivit restaurerad till sina forna glans.

Efter Katarinpalatset så körde vår chaufför oss till det andra utflyktsmålet för dagen, Peter den stores sommarpalats Peterhof som ligger vid Finska viken. På vägen stannade vi för att äta lunch, vilken även denna dag bestod av fyra rätter servade på 40 minuter. På Peterhof var vi inte inne i själva palatset eftersom den stora begivenheten är den södra trädgården med sina 180 fontäner, vars vatten inte återvinns eftersom det är trycket från en källa som ligger högre upp som gör att vattnet sprutar.

Från själva huvudpalatset, nedanför trappan så går en kanal ner till Finska viken som ursprunglingen användes av besökare för segla hela vägen fram till palatset. Alla fontäner är gjorda av förgyllt brons och eftersom de försvann eller förstördes under andra världskriget så är de kopior av originalen. I ett försök att rädda skatterna så begravde man många fontänfigurer i jorden, men det verkar ha varit en strategi som fungerade så där eftersom man fått göra nya figurer. Även det här är ett palats som förstördes och har restauerarats, Fråga mig inte varför man la alla dessa pengar på att återställa alla dessa vräkiga symboler för tsarväldet. Det borde ha funnits annat att lägga pengarna efter kriget, som typ mat till folket (fast å andra sidan så skapade man arbetstillfällen genom restaureringarna).

Den stora fontänen i mitten har en tjugo meter hög vattenstråle och föreställer Simson som bänder upp lejonets gap. Simson symboliserar Peter den store och lejonet Karl XII och det är en symbol för Rysslands seger över Sverige vid slaget Poltava 1709. Egentligen så är hela palatset en symbol över Rysslands seger i Det stora nordiska kriget. Av någon anledning så fanns det inga minnesmärken över slaget om Narva.
Till vänster om fasaden kan man se slottskyrkan med de förgyllda fem kupolerna som är karaktäristiska för de rysk-ortodoxa kyrkorna (den stora symboliserar Jesus och de små apostlarna).

 Palatsfasaden med kanalen från det andra hållet, bilden är tagen på en bro över kanalen som är av senare datum.

Självklart så finns det en staty av självaste Peter den store på Peterhof. Om man kastar mynt och de landar i hans stövelskaft så går ens önskningar i uppfyllelse.

Under resans sista dag fick jag röra mig på egen hand i staden (så länge jag hann tillbaka till hotellet innan skjutsen till flygplatsen gick). Efter att ha gått omkring det gigantiska varuhuset Gvosny Dvor så ägnade jag mig åt en favoritsysselsättning på stadssemestrar, läsning i park. Den här gången blev det vid statyn av författaren Alexandr Pusjkin (enligt guiden den viktigaste författaren i den ryska litteraturen) som står på Konsternas torg.

Det kändes som att jag inte kunde åka till Ryssland utan att komma hem med lite vodka, det blev 1,5 liter och en liter vin. Den totala kostnaden blev cirka 200 kronor. Vinet kostade cirka 20 kronor och var inte värt pengarna eftersom det (som befarat) smakade tämligen äckligt och surt.

Med tanke på alla regler Ryssland har när man ansöker om visum så kändes det inte riktigt som att de egentligen inte vill ha några turister ocj jag befarade att det skulle vara svårt att komma in i landet. Det visade sig dock att det var mer krångligt att komma ut igen. Fyra passkontroller, en hel del väntan och inte så jättetydlig information i huvudsak på ryska så blev vi utsläppta igen.

St Petersburg del 1

Efter att ha varit hemma i några dagar, under vilka jag drog på mig en rejäl förkylning, så var det dags att packa om inför resan till St Petersburg. På planet serverades det en macka och en kub med något som kan vara äppeljucie. Eftersom jag inte förstår ryska och är lite rädd för bilden på den märkliga koalan så har jag inte vågat provsmaka än. Eftersom jag hade bokat en gruppresa så blev jag lite förvånad när det visade sig att vi var totalt fem personer, jag och ett sällskap bestående av mormor, morfar, dotter och barnbarn.

Vi bodde på Hotell Moskwa som var ett gigantiskt hotell i en storslagen sovjetisk anda, på bilden syns bara en del av komplexet. Även om matsalen och receptionen verkligen andades sovjetiskt skrytbygge. I samma komplex som hotellet så fanns det även ett shoppingcenter, några restauranger och en tunnelbanestation.

 Hotellrummet var helt ok, det fanns ett badrum med barkar, en bekväm säng, bord och två stolar, en tjock-tv med dålig bild och en ickefungerande fjärrkontroll (och väldigt många ryska kanaler, tittade lite på BBC World, CNN och tyska ZDF). Dessutom fick jag denna storslagna utsikt.

 Tvärs över gatan från hotellet låg Alexandr Nevskij-klostret och det var trevligt att promenera omkring inne på klosterområdet där det var ett helt annat lugn än vid den stora gatan. På kyrkogården här ska bland annat Fjodor Dostojevskij ligga begravd, men jag orkade inte gå på något gravjakt på en kyrkogård där jag antagligen inte skulle förstå något på gravstenarna.

 Dagen efter vi landade hade jag (och de fyra andra) anmält oss till en heldagsutflykt med stadsrundtur på förmiddagen och en guidning av Erimitaget/Vinterpalatset på eftermiddagen. Vår svensktalande guide Marina berättade under stadsrundturen en massa spännande saker från St Petersburgs historia. Marina pratade en väldigt bra svenska, något som hon lärt sig under sina studier vid Leningrads universitet. Ett av stoppen som vi gjorde var vid den magnifika Uppenbarelsekyrkan (även kallad Kyrkan på det spillda blodet), tyvärr hann vi bara se den från utsidan.

 Vi stannade även till vid St Isaks-katedralen, vars gyllene kupol syns över hela staden och ända till sommarpalatset Peterhof några mil utanför stan (det kommer mer om Peterhof i del 2). Kupolen är (som allt annat gyllene i den staden) förgylld med bladguld.

 Man har trots bland annat en långvarig belägring under "Det stora fosterländska kriget" (det vi andra kallar andra världskriget) behållit och restaurerat en stor mängd palats och fasader från 1700- och 1800-talen i de centrala delarna staden. Lite längre ut mot förorterna så känns det betydligt mer slitet.

 Mitt emot universitetsområdet så finns det ett par kolonner som det ser ut som att figurerna går rakt igenom. Ibland tänder man även eldar på toppen.

 Vi stannade även till vid pansarkryssaren Aurora som numera är ett museum, men är en symbol från Oktoberrevolutionen 1917 då ett signalskott från båten var startkotten för stormningen av Vinterpalatset.

 Efter en fyrarätterslunch intagen på 40 minuter så bar det av till det gigantiska Vinterpalatset med Erimitaget. Fasaden ska ha varit röd innan revolutionen, men ändrades av boljesvikerna (varför kan man undra då rött annars var deras färg). Det är en gigantisk byggnad som ska ha byggts på endast åtta år, men när man har livegna medborgare så kan man bygga i en snabbare takt.

Redan i den första trappan så fick man en föraning om vad som väntade i inredningsstil, det fanns en viss överrepresentation av brons förgyllt med bladguld och en imponerande takhöjd.

 I de vackert smyckade taken hänger ett stort antal kristallkronor och andra ljuskronor (alla så klart i förgyllt brons) i olika storlekar.

 I det 800 kvadratmeter stora Tronrummet står Peter den stores tron från tidigt 1700-tal. Enligt guiden så kallades han för Peter den store eftersom han var 2,04 lång.

Erimitaget har en gigantisk konstsamling som är väldigt imponerande. Det finns bland annat två tavlor av Leonardo da Vinci (1452-1519). Ja, man fick fotografera så länge man gjorde det utan blixt.

 Det fanns även ett par  tavlor av den italienske konstnären Rafael (1483-1520)

Även Michelangelo (1475-1564) finns representerad med en staty. Det finns även en många tavlor av andra kända konstnärer som bland andra Rembrant, Goya, Picasso, Monet och Renoir. Dessutom så finns det en stor samling med porträtt av tsarer, tsarinnor och fältherrar, några av dem är målade av svenske Alexander Roslin.

Om man vill titta på allt som hänger framme så skulle man behöva avsätta några dagar. 90% av alla föremål och konstverk i Vinterpalatset är original, vilket beror på att man evakuerade så mycket man kunde till Uralbergen när den tyska armén närmade sig staden. Sedan har man lagt ner enorma summor på att restaurera palatset efter kriget. Det intressanta tycker jag är att boljevikerna inte bara behöll palatset efter revolutionen (det öppnades som museum väldigt snabbt) utan även lade ner en massa pengar på att restaurering då det faktiskt är en stor, vräkig symbol över den samhällsordning som de störtade.

Skagen

Huvudmålen för semesterns första resa var Skagen och ett besök hos en kusin med man i halländska Harplinge. Eftersom resan gick via Göteborg så stannade jag till en stund vid det vackra operahuset som passande nog är format som ett skepp då det ligger vid hamnen.

Huvudanledningen till mitt besök i Skagen var en stor specialutställning med min favoritkonstnär sedan cirka 20 år tillbaka, Peder Severin Krøyer, vars tavlor väckte mitt intresse vid mitt förra besök i början av nittiotalet. Dock visade sig att min minnesbild av museet inte riktigt stämde med verkligheten. Det väldigt stora museet som med lätthet skulle rymma både den ordinarie utställningen och den stora tillfälliga utställningen visade sig vara betydligt minde och hade bara plats för några få tavlor från den ordinarie utställningen. Det var trevligt att vara tillbaka i Skagen efter att ha velat åka dit i många år och även om jag inte direkt var ensam på museet så var det trevligt att återse en del klassiska tavlor och en hel del som jag inte sett förut.

 

Efter att ha tittat ordentligt på alla tavlorna, ätit en god räksmörgås och shoppat lite böcker och bilder så passade jag på att sätta mig på stranden med utsikt över Grenen, där de två haven Kattegatt och Skagerack möts. När jag doppade tårna i havet så visade det sig att vattnet var kallt, ett tecken på att det inte var så varmt i vattnet var att en del av dem som badade hade våtdräkt. Trots att det var mulet och blåste en del så var trevligt att sitta i sanden, titta på havet och läsa en stund.

 

Eftersom jag den senaste tiden börjat gilla Anna Anchers tavlor allt mer, så jag passade på att även besöka huset som Anna bodde i med sin man Michael (och som nu är ett museum). Både Anna och Michel Ancher stod i centrum av Skagenmålarna och var några av de få bofasta konstnärerna. Där Krøyer var fenomenal på att fånga fiskarnas arbete så var Anna Ancher lika bra på att måla interiörer som fångar kvinnornas arbete. Huset är nu ett väldigt trevligt museum där det verkligen känns som att man kommer dem nära och det kändes nästan som att de skulle komma hem när som helst.

Mot slutet av dagen kände jag för att släppa den seriösa sidan och gick över gatan från Anchers hus till Skagens Bamsemuseum som är ett litet museum fyllt med nallar som gör saker. De läser, klättrar, dansar, lagar mat, återskapar kända målningar av Skagenmålare och det fanns även en nalle som i tre steg målar en nalleversion av Krøyers Hipp, hipp hurra. En del av nallarna är gamla, medan andra är nygjorda kopior av gamla Steiffnallar.

Efter Skagen så for jag vidare till kusinen i Harplinge, där vi umgicks och hade det trevligt under några dagar. En dag for vi på en utflykt till Höganäs, där det finns outlet för både keramik och böcker (mina två svagheter). Sista dagen for vi till stranden ett par timmar och eftersom jag inte alltid tänker efter före så lyckades jag få rejält med färg på delar av kroppen. Det hade varit bättre om jag inte blivit röd som en kokt kräfta, vilket inte gjorde sömnen på nattåget bättre.

Ett bra slut

Så här när semestern obönhörligen går mot sitt slut så kan jag inte säga annat än att det varit en bra semester. Det hann bli två kortare resor och några dagar i stugan (den efterhängsna förkylningen tänker jag försöka glömma så snart jag slutar hosta). Som jag skrev här så började semstern lovande med att jag hann få både det nya numret av Vi Läser och Jonas Gardells nya bok Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken samma dag som jag for iväg på den första resan. Så här i slutet av semestern så har jag även kunnat hämta ut mitt paket med Kristina Sandbergs Sörja för de sina som är den efterlängtade fortsättningen på Att föda ett barn. Teet till trots så kommer jag tyvärr inte att hinna läsa den innan semestern är slut.

Jag tänker försöka lägga ut lite bilder och skriva om resorna till Skagen och St Petersburg de närmaste dagarna. Det har blivit några spontanköp av böcker under semestern, trots att jag lyckades hålla fingrarna i styr under Pocketshopbesöken.

När jag var hos kusinen och hennes man i Harplinge så passade vi på att göra en utflykt till Höganäs, där det förutom keramik även finns Bra Böckers outlet med riktigt billiga böcker. Jag försökte behärska mig och kom bara ut med två stycken, Främlingen i huset av Sarah Waters och Dick Harrison biografi över Karl Knutsson. Det var nog tur att jag redan hade läst en hel del av böckerna, annars hade jag nog kommit hem med fler. När jag ändå var där så passade jag på att även handla ett par saker från Höganäs Keramik, vilket är en svaghet jag har (de skulle bli överlyckliga om de såg all Höganäskeramik i mina köksskåp, både gammalt och nytt).

I Skagen så blev det en bok om Skagenmålarna (en introduktion på svenska) och en bok på danska om min nya favoritkonstnär Anna Ancher, men i den är det mest bilderna jag var ute efter.

I St Petersburg gjorde jag inte ens något försök att leta upp någon bokaffär eftersom jag hade en känsla av att det troligen mest skulle finnas böcker på ryska (allt annat stod bara på ryska), men jag kom i alla fall hem med en bok om Erimitaget/Vinterpalatset, vilket är ett ytterst fascinerande museum.

Norwegian Wood

Ända sedan jag för ungefär 1,5 år sedan upptäckte Haruki Murakamis författarskap genom Fågeln som vrider upp världen så har Norwegian Wood stått på min att läsa-lista. När filmatiseringen gick upp på bion i min lilla stad så gick jag och såg den, och efter att ha sett filmen så ville jag fortfarande läsa boken men ville inte göra det medan jag hade filmen i allt för färskt i minnet. Att vänta ett drygt år från det att jag såg filmen tills att jag läste boken visade sig vara lagom i det här fallet eftersom jag kom ihåg filmen, men inte så pass bra att kunde jämföra dem helt.

När Toru Watanabe är 37 år gammal så hör han sliskig version av Beatleslåten ”Norwegian Wood”, vilket får honom att minnas den kärlek han upplevde i skarven mellan ungdomen och vuxenheten. Hennes namn var Naoko och var egentligen flickvän till Torus bäste vän Kizuki och när Kizuki begår självmord så driver de isär. När Toru och Naoko av en slump träffas i Tokyo blir Toru kär och de inleder en relation som både är öm, intensiv och omöjlig då Naokos psyke är bräckligt. När Naoko försvinner till ett vårdhem bestämmer sig Toru för att vänta, skriva brev och längta efter de korta besök han kan göra hos henne på vårdhemmet. Samtidigt träffar Toru studiekamraten Midori som han känner sig dragen till och då även hon är intresserad av honom och de inleder en komplicerad relation. I spänningsfältet mellan de två kvinnorna lever Toru i ett tillstånd av ensamhet och förvirring.

Till skillnad från de tidigare böckerna som jag läst av Murakami så är Norwegian Wood betydligt mer realistisk, det regnar inte makrill eller finns portaler till andra dimensioner, men minst lika bra ändå. Norwegian Wood är en fin och lågmäld kärlekshistoria som på samma gång innehåller mycket passion och stora känslor. Som vanligt när det gäller Murakami så är det välskrivet och även bra översatt av Eiko och Yukiko Duke.

Den glömda trädgården

För inte så länge sedan läste jag Kate Mortons I det förflutna som jag gillade, läs mer här, och när jag upptäckte att det fanns en till av Mortons böcker tillgänglig i pocket så var jag snabb att klicka hem Den glömda trädgården eftersom jag tänkte att det skulle passa bra som semesterbok (ibland är alla ursäkter för att motivera bokinköp bra). Precis som jag trodde så passade Den glömda trädgården utmärkt för läsning på resande fot, den här gången på tåget till Arlanda och på hotellrummet i St Petersburg medan jag återhämtade mig från alla intryck från dagens utflykter.

I likhet med I det förflutna så utspelar sig Den glömda trädgården till stor del på den engelska landsbygden under 1900-talets första del. Den här historien börjar 1913 när man hittar en liten flicka med en vit koffert på ett passagerarfartyg som kommit till Australien från England, hon har blivit satt på båten av en mystisk kvinna som hon kallar Sagoberätterskan. 1975 återvänder Nell till England för att försöka hitta sanningen om vem hon är och vilka som är hennes familj. Sökandet tar henne till Blackhurst Manor, ett herresäte med en gåtfull historia längs Cornwalls vindpinare kusk. När Nell dör 2005 så hittar hennes barnbarn Cassandra två överraskningar bland hennes tillhörigheter, en sagobok skriven av en författare som försvann mystiskt i början av seklet och ett hus i Cornwall. När Cassandra börjar nysta i mormoderns förflutna få hittar hon släkthemligheter som varit gömda i närmare ett sekel.

Den glömda trädgården är en trevlig och välskriven berättelse som fungerar utmärkt som en må bra-bok. Mortons drag att låta historien hoppa fram och tillbaka i tiden fungerar utmärkt och gör att berättelsen håller taget om en och drar in en så att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Jag vill verkligen läsa mer av Kate Morton och har siktet inställt på Dimmornas lek som finns att låna på biblioteket.

Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken

Det är lätt att glömma att Jonas Gardell är en av vår tids bästa författare, i alla fall om man frågar mig. Sedan jag upptäckte Gardells författarskap i tonåren så har jag läst alla hans romaner, även om jag antagligen var i yngsta laget för de mer dystra allra tidigaste böckerna. Det stora litterära genombrottet kom 1992 med barndomsskildringen En komikers uppväxt (som sedan fått uppföljarna Ett ufo gör entré och Jenny) som även filmades som tv-serie med Björn Kellman som den vuxne Juha.

Torka aldrig tårar utan handskar är en trilogi som inleds med den första delen Kärleken (de två andra delarna Sjukdomen och Döden släpps båda under 2013). Kärleken utspelar sig 1982 i ett Stockholm där den gryende frigörelsen bland de homosexuella får ett hårt bakslag när HIV och AIDS börjar spridas, eller gaypesten som den även kallas i media. Två unga killar med olika bakgrund tar de första trevande stegen in i gayvärlden. När Rasmus kliver av tåget på Stockholms Central så lämnar han det lilla Koppom bakom sig och söker sig med trevande steg mot en ny värld. Benjamin är uppväxt inom Jehovas Vittnen och är en hängiven medlem som ivrigt går från dörr till dörr för att predika om Gud, ända tills den dag han ringer på hos Paul som är den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen i staden.

Det märks att det är ett viktigt projekt för Jonas Gardell, det här hans och hans vänners historia, som han skrivit för att vi inte ska glömma det som hände och alla de som dog. Kärleken är en väldigt bra bok som är välskriven och känns viktig. Det märks dock att den är en del av ett större verk och det är först om ungefär ett år när hela trilogin släppts som jag kommer att kunna bedöma helheten. Förutsatt att Gardell håller samma höga nivå i de två kommande delarna (vilket jag tror att han kommer att göra) så tror jag att trilogin Torka aldrig tårar utan handskar har alla förutsättningar att bli en kommande klassiker som kommer att hjälpa oss att minnas den tragedi som drabbade gayvärlden under 1980-talet.