Tematrio - Böcker ni inte läst ut

Trots att det kan ta emot så är det inte alla böcker som blir utlästa av olika anledningar, och det är ett tema som Lyran tagit fasta på i veckans tematrio.

Berätta om tre böcker som ni inte läste klart, vad fick er att besluta att avsluta?

En bok som jag verkligen skulle vilja kunna säga att jag läst är Brott och straff av Fjodor Dostojevskij, men det vill sig verkligen inte och jag har vid det här laget gett upp den flera gånger. I min pocketutgåva har jag kommit 187 sidor (ja, bokmärket är kvar ifall jag någon gång känner för att fortsätta på den) och jag har även provat och gett upp på den som ljudbok. Anledningen är helt enkelt att den gör mig uttråkad.

Jag är vanligtvis ganska förtjust i den japanske författaren Haruki Murakami och har läst nästan allt som finns på svenska av honom. Ja, allt utom 1Q84-trilogin som jag gav upp ungefär hundra sidor in i den första boken. Det var helt enkelt något som inte klickade med mig och den boken.

Eftersom det nu är drygt ett år sedan jag läste den första tredjedelen av Varg bland vargar av Hans Fallada så får man nog räkna den boken som i  praktiken avslutad och uppgiven, även om jag inte helt släppt den. Boken i sig är inte dålig, lite långrandig och framförallt väldigt tjock.

Män utan kvinnor

Den japanska författarstjärnan Haruki Murakami är har kommit med en ny novellsamling, Män utan kvinnor, som översatts till svenska av Eiko och Yukiko Duke. Det är den andra novellsamlingen som ger ut på svenska och till skillnad från den förra, Elefanten som gick upp i rök och andra berättelser, så har de sju novellerna alla ett gemensamt tema. Det gemensamma temat i novellerna är ensamma män utan fasta relationer med kvinnor och som tänker en hel del på sex. Här finns skådespelaren som anställer en chaufför som han börjar berätta sina innersta hemligheter för, en man som lever i isolering dit det kommer en kvinna två gånger för olika sorters förnödenheter, en man som blir lämnad av sin hustru och som öppnar en bar och en man som när han vaknar inser att genomgått metamorfos och blivit till förvandlad till Gregor Samsa, huvudkaraktären i Franz Kafkas Förvandlingen.

Murakami tillhör de författare som kan vara lite ojämn i författarskapet och Män utan kvinnor hör tyvärr inte till topparna. Det är inget fel på språket, men det blir i längden lite enahanda att läsa om alla dessa ensamma män. Jag är i alla fall tacksam att Murakami hoppat över att beskriva själva sexakterna, även om det förekommer en kanon som spänner ut morgonrocken. Jag hoppas att nästa bok är bättre, för jag tycker trots allt om Murakami som författare.

Norstedts skickade boken

Den färglöse herr Tazaki

När Tsukuru Tazaki gick på gymnasiet så lärde han under ett volontärprojekt känna fyra kamrater och mellan dem växte det fram en stark vänskap och de kände att de bara behövde varandra. De fyra kamraterna hade färg i sina namn och fick därför smeknamnen Blå, Röd, Svart och Vit, medan Tsukuru blev den färglöse. Under sommarlovet på andra året på universitet kom det hela att ändras, när Tsukuru återvände från Tokyo, dit han flyttat för att plugga, så upptäckte han att han blivit utesluten ur gruppen utan någon förklaring. Händelsen blir ett trauma som följer med Tsukuru genom livet och det är först många år senare när han träffar Sara som han börjar söka svaret på vad det egentligen var som hände den där gången och varför vännerna vände honom ryggen.

Efter att jag försökt men gett upp på Haruki Murakamis 1Q84-trilogi så känns det extra skönt att han nu är tillbaka med en ny riktigt bra roman på svenska. För jag tycker att Den färglöse herr Tazaki är en av Murakamis bästa böcker. Det är också en realistisk berättelse i samma anda som Norwegian Wood, vilket Murakami behärskar lika bra som de mer fantastiska berättelserna. Den här gången är det Eiko och Yukiko Duke som har gjort översättningen, och det är något med deras översättningar som gör att böckerna lyfter lite extra jämfört med när någon annan översätter. Det är en underbar bok om vänskap, utanförskap och hur vi bär med oss vissa saker genom livet. Den är även svår att lägga ifrån sig.

Norstedts skickade boken

Bokgeografi Japan

Den här veckans bokgeografi hos enligt O går till det fascinerande landet i öst, Japan. Någon gång i framtiden skulle jag vilja åka till Japan, helst medan körsbärsträden blommar.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Japan eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Vi kom över havet av Julie Otsuka är en fantastisk liten bok om de kvinnor som reste från Japan för att få ett nytt liv med de män som bett dem komma. Det blev oftast inte det liv som de hade hoppats på. Jag ser även fram emot att läsa Otsukas andra bok När kejsaren var gudomlig som kommer ut i dagarna

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Japan. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Det känns lite förutsägbart att ta upp Haruki Murakami, men jag är väldigt förtjust i de flesta av hans romaner som översatts till svenska (förutom 1Q84-trilogin) och jag ser verkligen fram emot att läsa hans Den färglöse Herr Tazaki som snart kommer på svenska.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Japan, som du inte läst, men är nyfiken på.

Jag är lite nyfiken på att läsa nobelpristagaren från 1968, Yasunari Kawabata, som bland annat skrivit romanen Tusen tranor om teceremonin. 

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Japan.

Mat är kultur och jag skulle gärna åka på en kulinarisk resa genom Japan och verkligen få tillfälle att prova deras goda mat på plats. Det vore även roligt att vara med om en riktig japansk teceremoni.

Elefanten som gick upp i rök

Eftersom bara ett av kommunbiblioteken i länet, som tur var det ett av de två som jag använder mig av, hade Haruki Murakamis novellsamling Elefanten som gick upp i rök trodde jag att det var den gamla upplagan från 1996 som fanns att låna. (Praktiskt nog för översikten så finns alla länets kommunbibliotek på en gemensam hemsida.) När jag fick boken i min hand så tyckte jag att den såg oväntat fräsch, vilket fick sin förklaring när det visade sig vara den sprillans nya upplagan med en reviderad översättning av Eiko och Yukiko Duke.

 

Elefanten som gick upp i rök innehåller 17 noveller som rör sig i gränslandet mellan verkligheten och andra mer surrealistiska dimensioner. Den första novellen, Fågeln som vrider upp världen och tisdagskvinnorna, är även början på mästerverket Fågeln som vrider upp världen. För övrigt så finns här kvinnan som upptäcker ett litet grönt odjur i trädgården som verkar dras till henne, det nygifta paret som rånar en McDonalds-restaurang, mannen som får besök av små tysta män som kommer med en tv, kvinnan som inte kan sova och istället läser ryska klassiker och mannen som arbetar på en elefantfabrik och som drömmer om en dansande dvärg.

 

Det här är Murakami när han som bäst, vi befinner oss i verkligheten men ändå inte. Det blir extra magiskt då det är Eiko och Yukiko Duke som står för översättningen. Det finns vissa teman som går igen i novellerna som att det dricks mycket öl (och det körs en del bil efter alkoholkonsumtion), att det förekommer en del katter och ensamma män som har tillfälliga sexuella relationer. Av någon anledning så återkommer även namnet Noboru Watanabe i alla fall tre noveller i olika former, som en katt, en dataingenjör och en gammal elefantskötare. Då jag för inte så länge sedan gav upp på 1Q84-trilogin så var det extra trevligt att läsa en bra bok av Haruki Murakami.

Nu räcker det

Jag vill verkligen kunna säga att den första delen i Haruki Murakamis 1Q84-trilogi är helt underbar och att jag verkligen längtar efter att få ge mig i kast med del två och tre som står och väntar i bokhyllan. Dessvärre så kan jag inte göra det eftersom jag efter åtta kapitel och 155 sidor ger upp och ställer in den i hyllan igen. Istället för att försvinna in i berättelsen så kommer jag på mig själv med att fundera på något helt annat medan jag läser, vilket aldrig är ett bra tecken. När jag först upptäckte Murakami genom Fågeln som vrider upp världen så var det kärlek vid första sidan och jag älskade även Kafka på stranden och Norwegian Wood. Däremot så var jag inte lika förtjust i Sputnikälskling och Efter mörkrets inbrott. Det känns som att någonting har hänt som gjort att magin försvunnit för mig. Det verkar som att brytpunkten är när Eiko och Yukiko Duke lämnat över översättningspinnen till Vibeke Emond. Det är inget fel på Emonds översättningar, men för mig känns det som att den sista lilla magin saknas. För säkerhets skull så lämnar jag kvar bokmärket i 1Q84, så jag vet var jag ska börja nästa gång jag plockar fram den.

Bokbloggsjerka 23-26 november

Äntligen fredag och dags för veckans bokbloggsjerka. Den här veckan var min första tanke att det var en lite klurig fråga, men det gick ändå snabbt att komma på ett svar.

Lista 10 författare som du håller som favoriter just nu. Naturligtvis gör det ingenting om du även nämner den bok du värdesätter högst av var och en. 

Min lista blev en blandning mellan nya och äldre författare som jag listat utan inbördes ordning

Peter Høeg – Föreställning om det 20:e århundradet och De kanske lämpade

Maria Gripe – Tordyveln flyger i skymningen

Haruki Murakami – Fågeln som vrider upp världen

Jane Austen – Stolthet och fördom

 
Vilhelm Moberg – Utvandrareposet

Kristina Sandberg – romanerna om Maj, Att föda ett barn och Sörja för de sina

Joyce Carol Oates – Dödgrävarens dotter

Peter Englund – Tystnadens historia och andra essäer

Åsa Larsson – Till dess din vrede upphör

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar

Bokpaket

Jag har tillbringat den senaste veckan mestadels liggande i soffan med lite feber, en rejäl förkylning och stämband som inte riktigt vill vara med (i alla fall inte för att prata). Vilken tur då att jag beställt Marian Keyes nya bok The Mystery of Mercy Close och Haruki Murakamis 1Q84 tredje boken så att jag hade något roligt att se fram emot.

Norwegian Wood

Ända sedan jag för ungefär 1,5 år sedan upptäckte Haruki Murakamis författarskap genom Fågeln som vrider upp världen så har Norwegian Wood stått på min att läsa-lista. När filmatiseringen gick upp på bion i min lilla stad så gick jag och såg den, och efter att ha sett filmen så ville jag fortfarande läsa boken men ville inte göra det medan jag hade filmen i allt för färskt i minnet. Att vänta ett drygt år från det att jag såg filmen tills att jag läste boken visade sig vara lagom i det här fallet eftersom jag kom ihåg filmen, men inte så pass bra att kunde jämföra dem helt.

När Toru Watanabe är 37 år gammal så hör han sliskig version av Beatleslåten ”Norwegian Wood”, vilket får honom att minnas den kärlek han upplevde i skarven mellan ungdomen och vuxenheten. Hennes namn var Naoko och var egentligen flickvän till Torus bäste vän Kizuki och när Kizuki begår självmord så driver de isär. När Toru och Naoko av en slump träffas i Tokyo blir Toru kär och de inleder en relation som både är öm, intensiv och omöjlig då Naokos psyke är bräckligt. När Naoko försvinner till ett vårdhem bestämmer sig Toru för att vänta, skriva brev och längta efter de korta besök han kan göra hos henne på vårdhemmet. Samtidigt träffar Toru studiekamraten Midori som han känner sig dragen till och då även hon är intresserad av honom och de inleder en komplicerad relation. I spänningsfältet mellan de två kvinnorna lever Toru i ett tillstånd av ensamhet och förvirring.

Till skillnad från de tidigare böckerna som jag läst av Murakami så är Norwegian Wood betydligt mer realistisk, det regnar inte makrill eller finns portaler till andra dimensioner, men minst lika bra ändå. Norwegian Wood är en fin och lågmäld kärlekshistoria som på samma gång innehåller mycket passion och stora känslor. Som vanligt när det gäller Murakami så är det välskrivet och även bra översatt av Eiko och Yukiko Duke.

Efter mörkrets inbrott

Haruki Murakamis kortroman Efter mörkrets inbrott har nyligen kommit i svensk översättning, den kom på japanska redan 2004. Som vanligt när det gäller Murakami så rör den sig i ett gränsland mellan den här världen och en annan dimension. Efter mörkrets inbrott handlar om systrarna Eri och Mari, som befinner sig på olika sidor av natt och dröm. Eri verkar inte kunna vakna ur sin långa sömn, medan Mari inte tycks kunna sova. Mari driver omkring på natten i Shinjukus nöjeskvarter där hon lär känna Takahashi som spelar trombon i ett band och som hävdar bestämt att han och Mari träffats en gång tidigare och den före detta kvinnliga brottaren Karoru som numera jobbar på ett lovehotell. Det finns även en ung kinesisk prostituerad som misshandlats av en kund och som Mari hjälper genom att tolka till japanska.

Vanligtvis så älskar jag Murakamis böcker och brukar sugas in i berättelserna, men tyvärr inte den här gången. Jag har inget att invända mot språket, översättningen eller flytet i texten. Berättelsen känns bara platt och lämnar mig oberörd. Det är en tråkig bok helt enkelt.

Sputnikälskling

Det känns som att Haruki Murakami är en författare som varit en favorit under en lång tid, men så är inte fallet eftersom Sputnikälskling är den tredje av hans böcker som jag läst på blott ett år. Det är väldigt sällan som jag minns exakt omständigheterna när jag läst en ny författare, men just Murakami är ett undantag som bekräftar reglen. Murakami hörde till den kategorin författare som jag hörde talas om lite överallt men aldrig hade läst, men när Bokcirkeln i P1 skulle läsa Fågeln som vrider upp världen förra våren så bestämde jag mig för att hänga på. Det slumpade sig även så att samma helg som jag började läsa Fågeln som vrider upp världen, vilket även var den första japanska bok som jag läst, så drabbades Japan av den fruktansvärda tsunamin där tusentals människor omkom. Ett lite kusligt sammanträffande som i och för sig skulle kunna förekomma i en Murakami-bok. Det dröjde inte många sidor innan tycke uppstod mellan mig och Murakami och jag håller nu långsamt på att läsa mig igenom hans produktion. En sak som jag verkligen gillar i böckerna är att det alltid finns en dörr öppen till en annan surrealistisk drömvärld och att det händer märkliga saker utan att känns det märkligt. Det är få författare som lyckas få in makrillsregn och att torrlagda brunnar är portaler till andra dimensioner på ett helt naturligt sätt, men Murakami lyckas.

Sputnikälskling är ett triangeldrama som berättas av K som är lärare och som älskar sin bästa vän Sumire, som är en ung, begåvad och orolig kvinna som drömmer om en tillvaro som författare. Sumire älskar inte K, i alla fall inte på det viset, vid 22 års ålder blir hon oväntat förälskad i affärskvinnan Myū, som inte bara är kvinna utan även 17 år äldre och gift. Myū har varit med om något som gjort att hon förlorat förmågan att uppleva kärlek. En natt får K ett oväntat telefonsamtal från Myū som ber om hjälp eftersom Sumire har försvunnit spårlöst på den grekiska ön som de befinner sig på. Sumire har inte bara försvunnit, hon har gått upp i rök och inte lämnat några spår. Frågan är om hon är död eller helt enkelt försvunnit till en annan dimension. Det är en underbar bok som tar tag i en och som har ett underbart språk som fungerar väldigt bra i Vibeke Emonds översättning.

Lucka 20 - Fågeln som vrider upp världen

Den japanske författaren Haruki Murakami är en författare som jag hörde talas om länge (vilket kan bero på att han brukar nämnas som en kandidat till nobelpriset) innan jag kom mig för att läsa honom. Det var först när P1s Bokcirkel i våras läste Murakamis Fågeln som vrider upp världen som det blev att jag läste min första bok Murakamibok. Fågeln som vrider upp världen är en bok som rör sig mellan dröm och verklighet och är fylld av märkliga händelser, men det är en berättelse som griper tag i en och håller en i ett fast grepp. Huvudkaraktären Toru Okadas katt och fru försvinner med kort mellanrum. Samtidigt börjar Toru få anonyma sexsamtal på telefon, blir kompis med en ung grann-flicka med vissa morbida tendenser, träffar en kvinna döpt efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget. På en öde granntomt så finns det en torrlagd brunn dit Toru allt oftare söker sig för att rensa tankarna i ett försök att återfå kontrollen över sin situation. Brunnen visar sig inte bara vara en tillflyktsort, utan även en portal mellan dröm och verklighet.