Many rivers to cross

När en ung, mager pojke hittas mördad i en soptunna i ett av Eastvales fattigaste kvarter kallas Alan Banks och hans kollegor in för att utreda mordet. Vem pojken är och var kommer han ifrån verkar inte vara så lätt att ta reda på eftersom ingen verkar ha sett honom innan. I ett annat område i Eastvale, som ska rivas för att de plats åt nybyggen, hittas samtidigt en äldre narkoman död efter en överdos. Banks upptäcker att det finns kopplingar mellan de två fallen som leder spåren till organiserad brottslighet. Samtidigt håller Banks väninna Zelda på med en egen utredning för att ta sig an sina demoner och det kan finnas en koppling mellan fallen.

Many rivers to cross är den tjugosjätte delen i Peter Robinsons serie om DCI Alan Banks och hans kollegor. Mycket är sig likt från de tidigare böckerna, även om jag tycker att fallen blir mörkare och mörkare. Den här boken hänger ihop med den förra, Careless love, och det verkar även som att delar av berättelsen kommer att fortsätta även i nästa bok, Not dark yet, som släpps i höst. För att vara ärlig så tyckte jag inte att själva berättelsen var så uppslukande, utan jag satt mest och störde mig på polisernas slappa inställning till sekretess (caféer och pubar är inte lämpliga miljöer att sitta och diskutera känsliga uppgifter i nystartade mordutredningar) och att Banks tackar ja till en redig whiskey när han förhör en misstänkt och sedan kör bil hem. Överlag har de en annan inställning till hur mycket man kan dricka innan man sätter sig och kör bil än vi har i Sverige. Trots alla mina invändningar den här gången så kommer jag med allra största sannolikhet att läsa även nästa bok när den kommer.

Careless love

En ung student hittas i en övergiven bil och vid en första anblick verkar det som att hon har tagit livet av sig. Hon hade ingen bil och frågan är hur hon tagit sig dit. Kort därefter hittas en man i sextioårsåldern död i en ravin på det öde hedlandskapet, han har en exklusiv kostym men inga id-handlingar. Även om det inte verkar finnas några kopplingar mellan de båda döda, så finns det vissa likheter mellan fallen.

Careless love är den tjugofemte delen i Peter Robinsons serie om polisen DCI Alan Banks i Eastvale i engelska Yorkshire. Den här boken påminner till stor del om de tidigare, det är få mord som blir lösta utan att historien spårar ur. Eftersom jag har läst alla böckerna i serien känns det som att umgås med gamla bekanta.

Sleeping in the ground

Ett bröllop i en liten kyrka i the Dales, Yorkshire, slutar i ett massmord när en man öppnar eld mot sällskapet när de kommer ut på kyrkbacken. Det dröjer inte länge förrän polisen har hittat den som verkar ha gjort det. Banks kan dock inte släppa tanken på att det inte är något som stämmer med det som hände utanför kyrkan och varför någon skulle vilja döda alla dessa människor. Samtidigt plågas Banks av minnen av sin första flickvän som nyligen dött, samtidigt som profileraren Jenny Fuller (som Banks nästan hade en affär med i seriens början, när han fortfarande var gift) dyker upp igen i Eastvale.

Sleeping in the ground är den tjugofjärde delen i Peter Robinsons serie om den sympatiske polisen DCI Alan Banks vid Yorkshirepolisen. Den är i vanlig ordning mycket som är sig likt från de tidigare delarna och det känns lite som att träffa gamla vänner när jag läser Robinsons böcker. Den här gången är det ovanligt många som dör, även om det är under ett tillfälle, och det som verkar vara ett enkelt fall, visar sig vara svårare än det verkade från början. Det är en historia som fungerar och det är inte särskilt lätt att lista ut vem det är som är mördaren innan poliserna kommer fram till vem det är. En sak som gillar med Robinsons böcker är att det dör väldigt få personer, och att det oftast sker i början av böckerna. Jag ser fram emot att läsa fler delar i serien framöver, även om Banks borde närma sig pensionsåldern vid det här laget.

Boken kommer i svensk översättning senare i sommar med titeln Skuggan av tvivel.

When the music's over

På en ödslig landsväg hittas kroppen av en ung naken kvinna som verkar att ha blivit utslängd ur en bil och sedan misshandlad till döds. DI Annie Cabbot utreder fallet och ställer sig frågan hur en fjortonåring kan bli utsatt för ett sådant brutalt mord. Det visar sig vara ett fall som upprör många känslor i det lokala samhället. Alan Banks, som nyligen blivit befordrad till Detective Superintendent, får ett annat fall på sitt bord där den kända underhållaren Danny Caxton anklagas för att systematiskt ha utnyttjat unga kvinnor sexuellt flera decennier. Det faller på Banks att utreda anklagelserna från Linda Palmer, som påstår sig ha blivit våldtagen av Caxton som fjortonåring för femtio år sedan.

When the music’s over är den tjugotredje delen i Peter Robinsons serie om DCI Alan Banks (som efter sin befordran inte längre är DCI) och det är mycket som är sig likt jämfört med de tidigare böckerna. I vanlig ordning så är det väldig få lik, vilket jag som bekant är förtjust i, och i den här boken är det istället sexuellt utnyttjande som står i fokus, både i det samtida fallet och i det historiska fallet. Jag tycker boken vinner på att det två fall som utreds parallellt eftersom det gör att det blir ett annat tempo i berättelsen. Robinson har även lyckats få in politiska stämningarna som råder i England idag med högerextrema krafter och rasism som bubblar under ytan på ett trovärdigt sätt. 

Semesterläsning

Eftersom det nu är två dagar kvar tills jag åker på en veckas solsemester så var det passande att det kom lite sista minuter-böcker i posten. Jag ser verkligen fram emot att läsa alla tre böckerna, jag är väldigt nyfiken på hur har det gått för Harry Potter och hans vänner, den nya DCI Banks-deckare och Anna Lihammers tredje deckare.

 Tillsammans med den här bokhögen så borde jag ha tillräckligt att läsa under resan

No cure for love

Sarah Broughton är en ny stjärna på tv-seriehimlen i Hollywood med huvudrollen i en ny framgångsrik kriminalserie när hon börjar få anonyma brev som är obehagliga. Den som får fallet på sitt bord är Arvo Hughes, som har haft att göra med alla typer av stalkers som finns i 90-talets Hollywood. När Sarah upptäcker en styckad kropp på stranden vid sitt hus trappas det hela upp. Det är uppenbart att Sarah har träffat sin stalker tidigare, men hon kan inte komma ihåg vem det kan vara. Till en början så verkar Sarahs förflutna vara rent, men när Arvo börjar skrapa på ytan så början en annan historia komma fram.

No cure for love gavs ursprungligen ut 1995, i början av Peter Robinsons författarkarriär och den gavs ut på nytt förra året eftersom den efterfrågats av läsare som lyckats få tag på den utan att lyckas. Även jag har tidigare försökt få tag på den eftersom det varit den enda av Robinsons romaner som jag inte läst (jag har nu bara en novellsamling oläst av honom). Det som var intressant att läsa en bok som har ett par decennier på nacken är att mycket känns bekant, fast det saknas både allmän tillgång till internet och ingen har mobiltelefoner (några har dock biltelefoner). En sak som står klar är att Peter Robinson har lyckats hålla en hög under många år, även om det här inte var någon av hans allra första böcker (debuten var Gallows View 1987). No cure for love är en helt ok deckare som definitivt är bättre än genomsnittet och historien håller hela vägen.

Abattoir Blues

När DCI Alan Banks kommer tillbaka efter att ha tillbringat en helg i Italien med sin unga flickvän så har avdelningen två fall på sitt bord, ett handlar om en dyrbar traktor som stulits från en bonde och det andra rör en blodpöl som hittats i en övergiven flyghangar från andra världskriget. När polisen försöker komma i kontakt med två unga män som kanske vet något om traktorstölden så har båda försvunnit och den enas husvagn bränts ner, något som gör att Banks och hans kollegor intensifierar sökandet efter dem. När det görs en makaber upptäckt i samband med en bilolycka så tar utredningen en ny inriktning där de två fallen förs allt närmare varandra.

Abattoir Blues är den tjugoandra boken om DCI Alan Banks och hans kollegor vid polisen i Eastvale. Det är också den tjugoandra boken som jag läser om DCI Alan Banks, vilket gör att mycket känns välbekant. En av anledningarna till att jag är så förtjust i Peter Robinsons deckare är att han precis som jag verkar tycka att det räcker gott och väl med ett mordoffer per deckare, även om det den här gången spårar ur lite väl mycket mot slutet. Det lite ovanliga den här gången är att mordoffret inte dyker upp för än en bra bit in i boken, annars så brukar de kunna dyka upp på första sidan. En rolig sak är att det dykt upp en ung polis, Doug Wilson, som är så pass lik Harry Potter att det skämtas ganska friskt om det.

Revolutionens barn

Nu i augusti så släpps den tjugoförsta delen i Peter Robinsons deckarserie om DCI Alan Banks i Eastvale, Revolutionens barn (Children of the revolution). Det är en riktigt bra deckare som jag verkligen rekommenderar, läs vad jag tyckte om den här. Den rekommenderas särskilt för dem som i likhet med mig tycker att deckare generellt sett innehåller för många lik (ett lik per bok räcker).

Deckarstimm

Vanligtvis så brukar jag läsa en del deckare, ifjol blev det hela 25 stycken. Det vanliga brukar vara att det blir ungefär en i månaden i snitt. I år har det blivit lite annorlunda. Jag läste en deckare i januari, Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson, men sedan har det varit väldigt tunt på deckarfronten fram till nu. Som kompensation så har jag nu läst tre deckare i rad, alla bra och läsvärda dessutom (det är inte alla deckare som håller hela vägen). Jag kan rekommendera både När mörkret faller av Anna Lihammer, Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson och Abbatoir Blues av Peter Robinson (bok 22 om DCI Banks). Nu kommer jag dock att återgå till att läsa romaner ett tag igen.

Tematrio - England

Den här veckan handlar Lyrans tematrio om England och veckans utmaning är

Berätta om tre bra romaner/författare från England.
Peter Robinson är nog den författare som jag läst flest böcker av oavsätt genre, hittills har det blivit 21 böcker om DCI Alan Banks, ett par novellsamlingar och ett par fristående romaner. Då har jag ändå en novellsamling oläst.

När det gäller engelska klassiker så är min favorit Jane Austen, och då framförallt böckerna Stolthet och Fördom och Förnuft och känsla, två böcker som jag läst mer än en gång och det märks inte att de har 200 år på nacken.

Jag vet att Kate Morton är från Australien och inte England, men jag smyger in henne här ändå (jag blev trots allt förvånad när jag upptäckte att hon inte var engelska) då hennes böcker är bland de mest engelska jag läst. Bästa böckerna tycker jag nog är I det förflutna och En välbevarad hemlighet.

DCI Alan Banks

I och med att jag nyligen blev klar med Pocketlovers tre påtre-utmaning, så innebar det även att jag läst alla Peter Robinsons 21 deckare om DCI Alan Banks och hans kollegor. Utöver de 21 deckarna så har jag även läst två av de tre fristående böckerna (den tredje, No cure for love, verkar inte gå att få tag på) och två (och en tredjedel av det kvarlämnade bokmärket att döma) novellsamlingar. Jag har ingen riktigt koll på hur många böcker jag läst av olika författare, men det känns som att Peter Robinson toppar listan över vilken författare som jag läst flest böcker av.

Är då alla böcker lika bra? Nej, det finns en ganska stor variation när det gäller kvaliteten på böckerna, men jag har i alla fall för mig att antalet lik är överkomliga i böckerna (jag föredrar så få lik som möjligt). Ett tag så tyckte jag att Banks och Annie Cabbot hade en tendens att göra långa utvikningar som ofta innehöll barndomsminnen, och det gärna medan de förhörde diverse personer. Då jag de senaste månaderna både läst den senaste boken, Children of the revolution, och några av de äldre så märktes det extra tydligt att det skett en förändring (förutom att Alan gått från storrökare som hatade rökförbud till sluta röka) då Alans privatliv gått från att vara något som sker i bakgrunden till att komma mer i fokus. Det känns som att det kan ha skett runt hans skilsmässa från frun Sandra.

Överlag så tycker jag att serien än så länge varit bra och när jag läser böcker så känns det som att träffa gamla vänner. Jag har dessutom ingenting emot att staden Eastvale får nya stadsdelar när historien behöver det. Min favorit bland böckerna är nog Friend of the devil/I djävulens sällskap, som både är en bra bok i sig och som dessutom knyter ihop trådarna från den fristående Caedmeon’s song och den ganska hemska Aftermath/I ondskans spår.

Böckerna om DCI Alan Banks

1. Gallows View (1987)

2. A Dedicated Man (1988)
3. A Necessary End (1989)
4. The Hanging Valley (1989)
5. Past Reason Hated (1991)
6. Wednesday's Child (1992)
7. Dry bones that dream (1994)
8. Innocent Graves (1996)
9. Dead Right (1997), sv. Roten till det onda, (2011.)
10. In a Dry Season (1999), sv. En ovanligt torr sommar (2001)
11. Cold is the Grave (2000), sv. Kall som graven, (2008)
12. Aftermath (2001), sv. I ondskans spår (2002)
13. The Summer that Never Was (2003), sv. Efter alla år av saknad (2003)
14. Playing With Fire (2004), sv. En lek med eld (2004)
15. Strange Affair (2005), sv. En märklig affär (2005)
16. Piece of my heart (2006), sv. En bit av mitt hjärta (2006)
17. Friend of the devil (2007), sv. I djävulens sällskap (2007)
18. All the Colours of Darkness (2008), sv. Mörkrets alla färger, (2009)
19. Bad Boy (2010), sv. Bad Boy (2010)
20. Watching the dark (2012), sv. I mörkrets skugga, (2013)
21. Children of the revolution (2013)

Fristående böcker

Caedmon's Song (1990) (Hänger ihop med Friend of the devil/I djävulens sällskap)

No Cure for Love (1995)
Not Safe after Dark (1998) (Noveller) (Alan Banks är med i ett par av novellerna)
The Price of Love: And Other Stories (2009), sv. Skuggor på vattnet - och 11 andra berättelser, (2011.) (Alan Banks är med i ett par av novellerna)
Before the poison (2011), sv. En förgiftad man (2012)

Innocent graves

En dimmig novemberkväll hittas sextonåriga Deborah Harrison mördad på en kyrkogård i Eastvale, hon har blivit strypt med axelremmen till sin egen skolväska och vid en första anblick verkar det vara ett sexmord. Deborah var kanske inte en helt vanlig skoltjej, hon var smartare och bättre än de flesta i skolan, hennes pappa har en framgångsrik karriär som lett till att han blivit adlad och Deborah verkar ha haft en del hemligheter. DCI Alan Banks och hans team upptäcker ganska snart att det finns ganska många misstänkta att följa upp från alla olika delar av samhället.

Innocent graves är den tjugoförsta boken som jag läser om DCI Alan Banks, och det innebär både att jag nu läst alla böckerna och att jag även blivit klar med Pocketlovers tre på tre-utmaning (som jag blev klar med i tid trots att recensionen inte kommer förrän nu). Det här är alltså den tjugoförsta boken som jag läser i serien och jag har egentligen inte så mycket att säga om den, de skiljer sig egentligen ganska lite åt. Det som är att i de första böckerna (Innocent graves är den åttonde boken från 1996) så är det mer polisarbete och ganska liten del av handlingen berör Banks privatliv med frun Sandra och barnen Tracy och Brian (det ändras i samband med skilsmässan längre fram i serien).

Dry bones that dream

Mitt i natten kallas DCI Alan Banks till en mordplats, det är en lada där den ganska alldagliga revisorn Keith Rothwell för bara någon timme sedan blivit skjuten på ett sätt som mest påminner om en avrättning. Vid en första anblick verkar inte Keith Rothwell vara den typen som skaffar sig fiender, men när Banks och hans team börjar skrapa på ytan till det som verkar vara ett perfekt liv så visar det sig snart att det hela är mer komplicerat än det först verkade. Snart uppdagas en härva med flera identiteter, misstänkt pengatvätt, skatteparadis och personer som försvunnit.

Dry bones that dream kom ut första gången 1994 och Peter Robinsons sjunde bok om DCI Alan Banks. Det är också den andra boken för min i årets upplaga av tre på tre-utmaningen som Pocketlover har. Det är även den tjugonde boken som jag läser om DCI Alan Banks (tanken är att jag även ska hinna läsa den tjugoförsta och för mig sista delen, Innocent graves, innan sista november för att bli klar med utmaningen) och det är verkligen inte en av de bättre. Historien är väldigt rörig, det kryllar av karaktärer som inte allt tillför något och det dyker upp lite väl många lik för min smak. När jag kom till slutet av boken så kändes det som att Peter Robinson har kommit på en teori och sedan använt berättelsen för att testa om det skulle kunna fungera i praktiken (i alla fall innan DNA-provernas intåg).

Wednesday's Child

Sjuåriga Gemma försvinner från sitt hem i den östra, mindre fina, delen av Eastvale när ett välklätt attraktivt par påstår sig vara socialarbetare som utreder anklagelser om att Gemma far illa i hemmet. När DCI Alan Banks och hans team börjar utreda försvinnandet så finns det inte så mycket att gå på och poliserna har svårt att hålla hoppet uppe om att hitta flickan vid liv. När man dessutom hittar kroppen efter en ung man i en övergiven gruva så tar utredningen en annan riktning.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om Wednesday’s Child, det är den nittonde boken som jag läser om DCI Alan Banks och de är i ärlighetens namn ganska lika varandra. Mordgåtan är i sig inte särskilt komplicerad även om det tar ett tag innan alla pusselbitar faller på plats. Det är en av Peter Robinsons mellanböcker, den hör varken till de bästa eller de sämsta som han skrivit.

 

Wednesday’s Child är i alla fall den första boken som jag läser i Pocketlovers tre på tre-utmaning.

Children of the revolution

Den nergångne före detta collegesläraren Gavin Miller hittas död nedan för en nerlagd järnvägslinje med £5000 i fickan och fallet hamnar på DCI Alan Banks bord. Det finns inte så mycket för polisen att gå på då offret levde ett ensamt liv i en avlägset belägen stuga sedan han fick sparken från Eastvale college för sexuellt ofredande fyra år tidigare. Tillsammans med sitt team bestående av DS Winsome Jackman, DI Annie Cabbot och nykomlingen DC Geraldine Gerry Masterson, upptäcker Banks att fallet inte är fullt så enkelt som han först trodde och att de ledtrådar som de hittar leder dem till händelser som inträffade för länge sedan och till personer som helst inte vill veta av saken.

 

Children of the revolution är Peter Robinsons tjugoförsta bok om DCI Alan Banks och den känns snäppet bättre än de senaste böckerna om DCI Alan Banks. Även om mordgåtan är komplicerad så är det föredömligt få mordoffer (ett) i boken och historien håller nästan hela vägen, även om den inte spårar ur som en del andra deckare har en tendens att göra. I vanlig ordning så dricker Banks en del vin och whiskey och lyssnar på musik från 1960- och -70-talen, även om han numera slutat röka (det är några böcker sedan). Jämfört med de två tidigare böckerna som läst i sommar så har poliserna slutat dricka fullt lika mycket i tjänsten och vittnena har (med ett undantag) slutat bjuda Banks på diverse alkoholhaltiga drycker som han glatt tackat ja till. Däremot så fortsätter de kvinnliga vittnena att bjuda på te så fort poliserna knackar på. Även om jag gläder mig lite åt att Banks jobbar tillsammans med tre kompetenta kvinnliga kollegor så känns det lite gubbsjukt när han flirtar med tjejer unga nog att vara hans dotter istället för att hitta någon i sin egen ålder.

Tre på tre 2013

Ifjol var jag med i Pocketlovers Tre på tre-utmaning och lyckades läsa alla tre böckerna. Så nu när det blir en nu upplaga så tänkte jag hänga på även i år. Den här gången planerar jag att läsa 3x DCI Alan Banks och det blir de tre äldre titlarna som jag fortfarande har olästa

Wednesday’s child

Dry bones that dream
Innocent graves

Som bonus lär det även kunna bli den nya boken Children of the revolution

Past reason hated

Ett par dagar innan jul så hittas Caroline Hartley mördad i sitt hem av sin sambo Veronica Shildon och fallet hamnar på DCI Alan Banks bord. När polisen tittar närmare på offret så hittar de inga misstänkta som passar in, men det visar sig att det finns en del frågetecken kring Carolines liv innan hon flyttade till Eastvale.

 

Past reason hated är en hygglig deckare med en föredömligt enkel mordgåta, ett offer och en del misstänkta och ledtrådar som följs upp med skiftande resultat. Peter Robinson visar att han har en förmåga att skriva bra deckare, även om den del av böckerna som kom senare har en del onödiga utvikningar.

 

När jag för några veckor sedan läste The Hanging valley störde jag mig på att poliserna drack lite väl mycket i tjänsten, och det är inte bättre i den här boken. Till exempel så förhör Banks och en annan polis en kvinna som farit med osanning på en pub där alla tre dricker whiskey, och Banks som kör tar sedan en till. På julafton avlöser Eastvales poliser varandra så att alla hinner få i sig några pints innan det är dags att göra helg. När DCI Banks förhör vittnen och misstänkta i deras hem verkar han alltid tacka ja till det som bjuds, vare sig det är kaffe, te (oftast är det kvinnor som erbjuder sig att göra en kanna te, en gång bjöds det även på nybakat bröd), vin, portvin eller whiskey.

Déjà vu

Eftersom jag läst nästan alla av Peter Robinsons böcker om DCI Alan Banks, så tänkte jag försöka läsa de fem som jag inte läst (eller det är fyra kvar sedan jag läste The Hanging Valley). Just nu håller jag på med Past reason hated och början av boken har kännts väldigt bekant, men utan att jag riktigt känner igen historien. Antingen är det så att jag börjat på boken en gång tidigare och gett upp, eller så beror det helt enkelt på att det är den sjuttonde boken om DCI Banks som jag läser (den tjugonde totalt av Peter Robinson) och att de till viss mån liknar varandra. Förutom de böcker som jag har olästa från första halvan av 1990-talet så ser jag även fram emot den nya boken, Children of the revolution, som kommer i augusti.

The Hanging Valley

Efter att ha sett och irriterat mig på ett par avsnitt av DCI Banks på TV så kände jag för att läsa en av böckerna istället. Det är nämligen så att även om jag läst många böcker om Alan Banks, så har jag några av de lite äldre olästa. Det är intressant att gå tillbaka och läsa de äldre böckerna från tidigt 1990-tal, förutom att Alan fortfarande är ganska lyckligt gift med Sandra och barnen är ganska små så finns det en del tidsmarkörer som visar att utvecklingen gått framåt se senaste 25 åren. Bland annat så kör Banks sin privata bil eftersom den till skillnad från polisbilarna har kassettradio (och han tycker om att lyssna på musik medan han kör), polisen i Eastvale har en polis som gått datorkursen och som därför får göra den typen av sökningar och kollegor kontaktas genom polisradio eller rings från telefonkiosk.

I en lugn dalgång i närheten av Swainshead i Yorkshire hittar en vandrare ett illa åtgånget lik som är täckt av maggotar och fallet hamnar på DCI Alan Banks bord vid polisen i Eastvale. När polisen till slut lyckas identifiera liket så upptäcker de att det finns kopplingar till ett olöst mord för fem år sedan och till en kvinna som försvann spårlöst i samband med mordet.

The Hanging Valley är Peter Robinsons fjärde bok om DCI Alan Banks från 1989 och den har en ganska enkel och välkonstruerad deckargåta. Dessutom så får deckargåtan stå helt i centrum den här gången, då Banks privatliv lämnas nästan helt utanför historien (det är ju långt innan frun Sandra lämnar honom). En sak som slår mig är det verkar som att poliserna i boken dricker väldigt mycket öl i tjänsten och sedan kör bil. Sedan så röks det en hel del överallt, även på flygplan, vilket känns ganska daterat.

Roten till det onda

När jag nyligen läste Peter Robinsons nya deckare med DCI Banks, Watching the dark, så försökte jag reda ut vilka böcker om Banks som jag läst och inte, vilket inte direkt underlättas av att jag läst några i svensk översättning och några på engelska. Det visade sig att jag inte hade läst Roten till det onda som kom på svenska 2011, som kom på engelska redan 1997 med titeln Dead right. Tanken på att det stod en oläst bok om min favoritpolis Alan Banks i hyllan på biblioteket kändes märklig, så jag skyndade mig dit för att låna den.

 

En regnig lördagskväll hittas en död ung man i Eastvale och det polis till en början tror är ett fylleslagsmål som gått snett visar sig snart ha betydligt mer komplicerade bakomliggande orsaker med kopplingar till en ljusskygg rasistisk organisation. Eftersom Roten till det onda utspelar sig innan En ovanligt torr sommar, som var den första boken i serien som översattes till svenska, så är det som att ta ett kliv bakåt i tiden. Här är Banks fortfarande gift med Sandra, Annie Cabbot har inte kommit till Eastvale än och det finns ett par referenser till psykologen Jenny Fuller, som Banks hade ett inte okomplicerat förhållande till i början av serien.

 

Efter att ha läst en bok på engelska och en bok i svensk översättning av samma författare efter varandra med väldigt kort tid emellan så tycker jag att det finns en skillnad i flytet i språket mellan böckerna. Det känns som att en del av flytet som gör Robinson så trevlig att läsa på engelska har försvunnit i alla fall den här svenska översättningen och språket känns platt och lite tråkigt. Sedan så kändes det lite märkligt att backa 15 år tillbaka i Banks liv till tiden innan hans fru lämnade honom. Banks smak vad det gäller musik och alkohol har inte ändrats särskilt mycket under åren, men han har i alla fall slutat röka. Vad gäller historien så hör den inte till de bättre och är så pass komplicerad att jag inte kände mig särskilt mycket klokare när jag läst den sista sidan.