Klockmakarens dotter

Birchwood Manor är ett stort hus på den engelska landsbygden dit en grupp konstnärer från London åker sommaren 1862 under ledning av husets nya ägare, Edward Radcliffe. Alla ser framför sig en sommar fylld av kreativitet och inspiration. Det slutar med att en kvinna är död, en annan försvunnen och en stöld. 2017 hittar arkivarien Elodie en bortglömd väska på sitt jobb som innehåller ett fotografi av en kvinna och skissbok med bilder av ett hus. Elodie känner en dragning till kvinnan och huset och bestämmer sig för att ta reda på mer om dem.

Klockmakarens dotter är den senaste romanen från den australiensiska författaren Kate Morton. I likhet med Mortons tidigare romaner utspelar sig den här både i nutid och i dåtid innan de båda perspektiven knyts samman mot slutet. Det kan vara för att det tog ett tag för mig att läsa boken och komma in i den, men jag upplevde det som att berättelsen var lite spretig och rörig med många karaktärer under flera olika tidsepoker. Det är kanske inte Mortons bästa roman, men det är inte heller hennes sämsta bok. Det är i alla fall en läsvärd berättelse om kärlek, hemligheter och olösta gåtor. Det är också en bok för alla som gillar berättelser med stora, gamla hus på den engelska landsbygden.

Huset vid sjön

Sommaren 1933 är en Alice Edevane brådmogen femtonåring som har en livlig fantasi och som drömmer om att bli författare. När familjen har den årliga midsommarfesten med hundratals gäster på sitt lantgods i Cornwall så försvinner familjens yngste son Theo spårlöst. Eftersom Theo bara är elva månader gammal så fruktar man det värsta och ett stort sökpådrag dras igång, men han hittas aldrig. Sjuttio år senare kommer polisen Sadie Sparrow till Cornwall för att hälsa på sin morfar på en påtvingad semester efter att det gått fel i ett fall som hon arbetat med. När Sadie av en slump hamnar vid huset vid sjön blir hon intresserad av huset som verkar har blivit övergivet, när hon får höra om den försvunne pojken så börjar hon nysta i vad det var som hände den där gången. Alice Edevane är numera en framgångsrik deckarförfattare som lever ett välordnat liv, men när Sadie kontaktar henne kommer gamla minnen och hemligheter upp till ytan igen.

Huset vid sjön är Kate Mortons femte roman och jag har läst och gillat dem alla. Det finns en del teman som känns igen från de tidigare böckerna med lantliga egendomar i England, familjehemligheter och berättelserna utspelar sig i både modern tid och historisk tid, men när man skriver så bra som Morton gör så spelar det ingen roll eftersom ingen gör det bättre. Det här är en underbar bok sög tag i mig och som var svår att lägga ifrån sig. Även om jag gillat alla Mortons böcker, så tycker jag nog ändå att den här en av de bästa (och jag längtar redan tills nästa bok kommer).

Forum skickade boken

Tematrio - England

Den här veckan handlar Lyrans tematrio om England och veckans utmaning är

Berätta om tre bra romaner/författare från England.
Peter Robinson är nog den författare som jag läst flest böcker av oavsätt genre, hittills har det blivit 21 böcker om DCI Alan Banks, ett par novellsamlingar och ett par fristående romaner. Då har jag ändå en novellsamling oläst.

När det gäller engelska klassiker så är min favorit Jane Austen, och då framförallt böckerna Stolthet och Fördom och Förnuft och känsla, två böcker som jag läst mer än en gång och det märks inte att de har 200 år på nacken.

Jag vet att Kate Morton är från Australien och inte England, men jag smyger in henne här ändå (jag blev trots allt förvånad när jag upptäckte att hon inte var engelska) då hennes böcker är bland de mest engelska jag läst. Bästa böckerna tycker jag nog är I det förflutna och En välbevarad hemlighet.

En välbevarad hemlighet

Trots att det bara är ett knappt år sedan jag läste min första bok av Kate Morton (I det fördolda, som jag ville flytta in i), så känns det som att jag läst hennes böcker länge. Under den tid som jag läst Kate Mortons böcker så har jag förutsatt att hon är engelska, mycket beroende på att böckerna utspelar sig på engelska landsbygden, så jag blev aningens förvånad när det visade sig att hon kommer från Australien. Det kanske är så att det är lättare att sätta fingret på det typiska brittiska när man ser det utifrån.

 

En välbevarad hemlighet är Kate Mortons fjärde roman och den har ett liknande upplägg som de tidigare genom att berättelsen utspelar sig i olika tidsepoker, det finns hemligheter gömda under ytan och det är kvinnor från olika samhällsklasser och generationer som står i centrum. 1961 är Laurel sexton år gammal och gömmer sig i sin träkoja när hon blir vittne till ett brutalt brott. Femtio år senare är Laurel en hyllad skådespelerska, men plågas fortfarande av minnet från den där sommardagen. För att kunna gå till botten med det som hände så återvänder Laurel till barndomshemmet där hon börjar nysta i det förflutna och kommer en familjehemlighet på spåret som leder tillbaka till andra världskriget.

 

Även om En välbevarad hemlighet har vissa likheter med de tre tidigare romanerna, Dimmornas lek, Den glömda trädgården och I det fördolda, så står berättelsen på egna ben. Återigen så har Kate Morton skrivit en bra, välskriven och spännande roman med karaktärer som känns levande. Boken handlar även till viss del om vad som händer med människor som lever under den stress som ett krig med nattliga bombningar för med sig. Det här är en mycket läsvärd bok och berättelsen hör till den kategori böcker där man bör veta så lite som möjligt om den innan man börjar läsa.

Dimmornas lek

Ibland händer det att jag läser en bok som välkomnar mig med öppnar armar och en känsla av att jag skulle vilja flytta in i boken. Kate Mortons bok Dimmornas lek är en sådan bok, vilket delvis beror på att boken påminner mig en del om en av mina absoluta favoritserier, Downton Abbey. Dimmornas lek utspelar sig ungefär samtidigt som Downton Abbey och i samma miljö, ett lantligt gods där man får ta del av livet för både tjänarna och herrskapet.

 

När den nittiåttaåriga Grace kontaktas av filmregissören Ursula, som håller på att göra en film om poeten Robbie Hunters självmord på en fest på herresätet Riverton Manor, väcks en massa minnen till liv. När Grace var 14 år började hon arbeta som tjänsteflicka på Riverton Manor och kom med tiden att stå den ena dottern, Hannah, väldigt nära. Exakt vad som hände den ödesdigra festnatten 1924 då poeten Robbie Hunter sköts sig ett mysterium som fascinerat många sedan dess. Systrarna Hannah och Emmeline som blev vittnen till händelsen bröt kontakten med varandra för resten av livet. Grace är den enda som vet vad som egentligen hände den när natten, en hemlighet som hon hållit för sig själv under alla år. Det är inte den enda hemligheten som döljer sig under ytan i berättelsen.

 

Dimmornas lek är en underbar bok om en svunnen tid och hemligheter som slutligen kommer upp till ytan. Språket är båda underbart, välkomnande och ger karaktärerna liv. Morton håller på ett skickligt sätt ihop berättelsen och även om det redan från början står klart att det hela kommer att sluta i en tragedi, så är vägen dit spännande och kantad av överraskningar.

Den glömda trädgården

För inte så länge sedan läste jag Kate Mortons I det förflutna som jag gillade, läs mer här, och när jag upptäckte att det fanns en till av Mortons böcker tillgänglig i pocket så var jag snabb att klicka hem Den glömda trädgården eftersom jag tänkte att det skulle passa bra som semesterbok (ibland är alla ursäkter för att motivera bokinköp bra). Precis som jag trodde så passade Den glömda trädgården utmärkt för läsning på resande fot, den här gången på tåget till Arlanda och på hotellrummet i St Petersburg medan jag återhämtade mig från alla intryck från dagens utflykter.

I likhet med I det förflutna så utspelar sig Den glömda trädgården till stor del på den engelska landsbygden under 1900-talets första del. Den här historien börjar 1913 när man hittar en liten flicka med en vit koffert på ett passagerarfartyg som kommit till Australien från England, hon har blivit satt på båten av en mystisk kvinna som hon kallar Sagoberätterskan. 1975 återvänder Nell till England för att försöka hitta sanningen om vem hon är och vilka som är hennes familj. Sökandet tar henne till Blackhurst Manor, ett herresäte med en gåtfull historia längs Cornwalls vindpinare kusk. När Nell dör 2005 så hittar hennes barnbarn Cassandra två överraskningar bland hennes tillhörigheter, en sagobok skriven av en författare som försvann mystiskt i början av seklet och ett hus i Cornwall. När Cassandra börjar nysta i mormoderns förflutna få hittar hon släkthemligheter som varit gömda i närmare ett sekel.

Den glömda trädgården är en trevlig och välskriven berättelse som fungerar utmärkt som en må bra-bok. Mortons drag att låta historien hoppa fram och tillbaka i tiden fungerar utmärkt och gör att berättelsen håller taget om en och drar in en så att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Jag vill verkligen läsa mer av Kate Morton och har siktet inställt på Dimmornas lek som finns att låna på biblioteket.

I det förflutna

Jag kommer ihåg den helgen i stugan som mamma läste I det förflutna och kunde inte lägga ifrån sig den. Flera månader senare står jag och håller i pocketutgåvan och känner att det här är en bok som jag inte kan motstå. Trots det har den blivit liggande i några månader medan andra böcker trängt sig före i läskön. När jag väl började läsa så blev jag fast och ville bara försvinna in i boken och stanna där istället för att jobba.

I det förflutna börjar med ett brev som varit på villovägar i femtio i år och som när det äntligen kommer fram sätter igång en rad händelser. Edie står inte sin mamma särskilt nära, men när brevet väcker känslor som mamman inte vill prata om så väcks Edies nyfikenhet. Det visar sig att mamman som trettonåring var evakuerad från London under andra världskriget och bodde hos familjen Blythe på deras gamla slott. När Edie besöker slottet och träffar de tre systrarna som bor kvar där så väcks hennes intresse interesse för vad som hände för femtio år sedan i slottet som verkar innehålla så många hemligheter.

Även om jag blev helt uppslukad av I det förflutna och tycker att det är en helt fantastiskt bra bok så jag svårt att formulera vad jag tycker. Det är i alla fall en väldigt bra och välskriven bok, som har fått en bra översättning av Ann Björkhem. Jag anser att det här är en bok som verkligen är värd att läsas, antingen på stranden eller under en filt med en kopp te till hands en regnig, kylig dag. Själv har jag redan siktet inställt på de två andra böckerna av Kate Morton som finns att få tag på, Den glömda trädgården och Dimmornas lek.