Veckans utmaning – något att längta till!

Den här veckan handlar det om framtiden hos Kulturkollo och veckans utmaning är både enkel och svår att svara på samma gång,

Vad i din framtid längtar du mycket till just nu? Böcker du inte riktigt kan bärga dig till de äntligen kommer ut, filmer du villvillvill se nu, semesterresan du sparat till och planerat i flera år, att boken du själv skrivit kommer att ges ut…? Du bestämmer och väljer vad du vill dela med dig av!

I resväg ser jag först och främst fram emot min bokade resa till Brighton med Breakfast Book Club i april. Det ska både bli trevligt att träffa alla trevliga bokintresserade och att återvända till staden jag bodde i 2005–2007.

Det kommer nog att bli i alla fall en resa till under 2018, men jag har inte hunnit fundera på vart jag vill åka. En annan resa som jag hunnit fundera en del på är den eventuella resa som jag kommer att åka på i samband med att jag fyller 40 om ett drygt år. Jag är sugen på att åka någonstans, men har inte bestämt vart (eller om) jag åker. Problemet med att fylla år i januari är att man får åka ganska långt för att få lite sol och värme. Ett av de resmål som jag funderar på är Uruguay, där det är sommar i januari, men som ligger väldigt långt bort.

När det kommer till böcker så har jag inte så jättemycket koll på vilka böcker som kommer i vår. Förutom Elena Ferrantes Plågsam kärlek ser jag mest fram emot att läsa Brett Andersons självbiografi Coal Black Morning, som verkar väldigt intressant. Dessutom så är Suede ett av mina favoritband och där är Anderson både textförfattare och karismatisk sångare.

Rysk dagbok

Några år efter andra världskrigets slut möts författaren John Steinbeck och fotografen Robert Capa i en längtan efter att få besöka Sovjetunionen och de bestämmer sig för att slå sig samman. De bestämmer sig för göra resan utan förutfattade meningar och med ambitioner att dokumentera det de ser. När de ansöker om visum visar det sig att Sovjetregimen inte har några problem med att släppa in författaren Steinbeck i landet, men är mer orolig för fotografen Capa. Under resan visar det sig att fotograferande är belagt med en del restriktioner, i Moskva är fotograferandet belagt med mycket byråkrati och fotoförbuden som råder på vissa platser håller på att driva Capa till vansinne. Det är ändå ingenting jämfört med hans våndor under väntan på att få veta vilka bilder som kommer att få släppas ut ur landet. Eftersom det är Steinbeck som står för skrivandet (även om Capa skrivit ett kort kapitel) så får vi även ta del av hur Capa är som reskamrat och privatperson. Han verkar ha varit en speciell karaktär som bland annat plockar på sig böcker (lånar enligt honom själv) hemma hos folk och som köper nya pennor när spetsen går av eller bläcket tar slut istället för att vässa dem eller fylla på med nytt bläck.

Resultatet blir en reseskildring som inte liknar någon annan som jag läst, där Steinbecks skarpa och (lite oväntat) roliga penna kompletteras av Capas mästerliga fotografier. De beskriver ett land som är byråkratiskt på många sätt och där ett restaurangbesök tar flera timmar på grund av en massa byråkratiska turer. De beskriver också ett land som blivit hårt drabbat av kriget och den tyska arméns framfart, ett land där både städer och byar jämnats med marken och måste byggas upp igen, där många av männen aldrig kom tillbaka från kriget och där jordbruksarbetet måste göras för hand eftersom både maskiner och hästar togs under kriget. Värst drabbat är Stalingrad som blev helt sönderbombat. Befolkningen gör sitt bästa för att se framåt och bygga upp tillvaron igen och de är vänliga och gästfria. Annars så verkar det ryska inrikesflyget mest ha bestått av att sitta under jättelika porträtt av Stalin på flygplatser medan man dricker te och äter stora skorpor.

Det är nästan 70 år sedan dessa två legendarer gjorde sin resa och gav ut boken och det som var en nutidsskildring då är numera snarare ett historiskt dokument. Det är en bok som fortfarande är läsvärd och som ger ett intressant perspektiv på hur Sovjet försökte bygga upp landet igen efter kriget.

St Petersburg del 2

Förutom heldagsutflykten med stadsrundtur och Vinterpalatset/Erimitaget (se del 1) på fredagen så hade jag bokat hela utflyktspaketet med utflykter på både lördagen och söndagen. Men eftersom jag var den enda som anmält mig till de utflykterna så blev det en lätt effektivisering då jag och guiden gjorde båda på lördagen. Vi började med att åka besöka Katarinapalatset, ett sommarpalats som ligger i staden Pusjkin (ja, den är döpt efter författaren, tidigare hette den Tsarskoje Selo). Palatset byggdes av Peter den stores gemål Katarina I.

Även i det här palatset har man använt en hel del bladguld för att dekorera rummen, om jag fattade saken rätt så var det förgylld lind den här gången. Den stora salen är cirka 900 kvadratmeter. Att ha en egen guide som visade en runt var en annan sorts upplevelse än att gå runt i grupp och jag kände mig inte särskilt avundsjuk på de stora grupperna som också var där.

Det vore inte fel med en gyllene korridor. Om jag skulle bli snuskigt rik någon gång så funderar jag på att bygga ett hus med en gigantisk gyllene sal och en gyllene korridor. I Katarinapalatset finns även ett rum där väggarna är täckta med bärnsten, men det var det enda rummet med fotoförbud.

Katarinapalatset är omgivet av en stor park med bland annat en stor anlagd damm och huset på bilden som kallas för Grottan och där man kan höra museets manskör sjunga ett stycke eller två. Guiden lyckades tajma in det så att vi fick höra dem sjunga ett stycke. Kören bestod av sex män i olika åldrar (och storlekar) som alla var klassiskt skolade och sjöng väldigt vackert. I likhet med Vinterpalatset så skadades Katarinapalatset under andra världskriget och har blivit restaurerad till sina forna glans.

Efter Katarinpalatset så körde vår chaufför oss till det andra utflyktsmålet för dagen, Peter den stores sommarpalats Peterhof som ligger vid Finska viken. På vägen stannade vi för att äta lunch, vilken även denna dag bestod av fyra rätter servade på 40 minuter. På Peterhof var vi inte inne i själva palatset eftersom den stora begivenheten är den södra trädgården med sina 180 fontäner, vars vatten inte återvinns eftersom det är trycket från en källa som ligger högre upp som gör att vattnet sprutar.

Från själva huvudpalatset, nedanför trappan så går en kanal ner till Finska viken som ursprunglingen användes av besökare för segla hela vägen fram till palatset. Alla fontäner är gjorda av förgyllt brons och eftersom de försvann eller förstördes under andra världskriget så är de kopior av originalen. I ett försök att rädda skatterna så begravde man många fontänfigurer i jorden, men det verkar ha varit en strategi som fungerade så där eftersom man fått göra nya figurer. Även det här är ett palats som förstördes och har restauerarats, Fråga mig inte varför man la alla dessa pengar på att återställa alla dessa vräkiga symboler för tsarväldet. Det borde ha funnits annat att lägga pengarna efter kriget, som typ mat till folket (fast å andra sidan så skapade man arbetstillfällen genom restaureringarna).

Den stora fontänen i mitten har en tjugo meter hög vattenstråle och föreställer Simson som bänder upp lejonets gap. Simson symboliserar Peter den store och lejonet Karl XII och det är en symbol för Rysslands seger över Sverige vid slaget Poltava 1709. Egentligen så är hela palatset en symbol över Rysslands seger i Det stora nordiska kriget. Av någon anledning så fanns det inga minnesmärken över slaget om Narva.
Till vänster om fasaden kan man se slottskyrkan med de förgyllda fem kupolerna som är karaktäristiska för de rysk-ortodoxa kyrkorna (den stora symboliserar Jesus och de små apostlarna).

 Palatsfasaden med kanalen från det andra hållet, bilden är tagen på en bro över kanalen som är av senare datum.

Självklart så finns det en staty av självaste Peter den store på Peterhof. Om man kastar mynt och de landar i hans stövelskaft så går ens önskningar i uppfyllelse.

Under resans sista dag fick jag röra mig på egen hand i staden (så länge jag hann tillbaka till hotellet innan skjutsen till flygplatsen gick). Efter att ha gått omkring det gigantiska varuhuset Gvosny Dvor så ägnade jag mig åt en favoritsysselsättning på stadssemestrar, läsning i park. Den här gången blev det vid statyn av författaren Alexandr Pusjkin (enligt guiden den viktigaste författaren i den ryska litteraturen) som står på Konsternas torg.

Det kändes som att jag inte kunde åka till Ryssland utan att komma hem med lite vodka, det blev 1,5 liter och en liter vin. Den totala kostnaden blev cirka 200 kronor. Vinet kostade cirka 20 kronor och var inte värt pengarna eftersom det (som befarat) smakade tämligen äckligt och surt.

Med tanke på alla regler Ryssland har när man ansöker om visum så kändes det inte riktigt som att de egentligen inte vill ha några turister ocj jag befarade att det skulle vara svårt att komma in i landet. Det visade sig dock att det var mer krångligt att komma ut igen. Fyra passkontroller, en hel del väntan och inte så jättetydlig information i huvudsak på ryska så blev vi utsläppta igen.

Ett bra slut

Så här när semestern obönhörligen går mot sitt slut så kan jag inte säga annat än att det varit en bra semester. Det hann bli två kortare resor och några dagar i stugan (den efterhängsna förkylningen tänker jag försöka glömma så snart jag slutar hosta). Som jag skrev här så började semstern lovande med att jag hann få både det nya numret av Vi Läser och Jonas Gardells nya bok Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken samma dag som jag for iväg på den första resan. Så här i slutet av semestern så har jag även kunnat hämta ut mitt paket med Kristina Sandbergs Sörja för de sina som är den efterlängtade fortsättningen på Att föda ett barn. Teet till trots så kommer jag tyvärr inte att hinna läsa den innan semestern är slut.

Jag tänker försöka lägga ut lite bilder och skriva om resorna till Skagen och St Petersburg de närmaste dagarna. Det har blivit några spontanköp av böcker under semestern, trots att jag lyckades hålla fingrarna i styr under Pocketshopbesöken.

När jag var hos kusinen och hennes man i Harplinge så passade vi på att göra en utflykt till Höganäs, där det förutom keramik även finns Bra Böckers outlet med riktigt billiga böcker. Jag försökte behärska mig och kom bara ut med två stycken, Främlingen i huset av Sarah Waters och Dick Harrison biografi över Karl Knutsson. Det var nog tur att jag redan hade läst en hel del av böckerna, annars hade jag nog kommit hem med fler. När jag ändå var där så passade jag på att även handla ett par saker från Höganäs Keramik, vilket är en svaghet jag har (de skulle bli överlyckliga om de såg all Höganäskeramik i mina köksskåp, både gammalt och nytt).

I Skagen så blev det en bok om Skagenmålarna (en introduktion på svenska) och en bok på danska om min nya favoritkonstnär Anna Ancher, men i den är det mest bilderna jag var ute efter.

I St Petersburg gjorde jag inte ens något försök att leta upp någon bokaffär eftersom jag hade en känsla av att det troligen mest skulle finnas böcker på ryska (allt annat stod bara på ryska), men jag kom i alla fall hem med en bok om Erimitaget/Vinterpalatset, vilket är ett ytterst fascinerande museum.