Det stora kalaset

I den lilla kuststaden Monterey i Kalifornien ligger gatan Cannery Row där fiskeindustrierna ligger samlade och där invånarna utgör en brokig samling. Här finns den kinesiska handlaren Lee Chong, den godhjärtade kvartersdoktorn Doc (som inte är läkare utan marinbiolog), bordellföreståndaren Dora och hennes flickor och de arbetsskygga dagdrivarna under ledning av Mack som bor i Ungkarlspalatset. Mack och hans gäng visar ett mått på uppfinningsrikedom när det kommer till att undvika arbete och ändå få ihop till livets nödtorft. Det finns egentligen inget ont i männen, men deras vilja att göra något fint för andra har en tendens att inte gå som det är tänkt.

Det stora kalaset är en kortroman av John Steinbeck som gavs ut första gången 1945 och det är en berättelse som i vanlig ordning när det kommer till Steinbeck utspelar sig bland de som står längst ner på samhällsstegen. Steinbeck är definitivt en av mina favoriter bland de klassiska författarna och jag blir allt mer förtjust i hans författarskap ju fler böcker som jag läser. En av Steinbecks styrkor är att det alltid finns hopp och humor i hans berättelser även om det handlar om allvarliga ämnen.

Resa med Charley

Jag läste nyligen John Steinbecks och Robert Capas skildring av deras resa i Sovjet 1948, Rysk dagbok, och blev så förtjust i den att jag ta tag i att läsa Steinbecks andra reseskildring Resa med Charley från 1962, en bok som jag började lyssna på som ljudbok för några år sedan men gav upp på eftersom jag inte gillade uppläsaren. I början av 1960-talet kände Steinbeck att han inte längre kände sitt land, utan att han skrev utifrån 25 år gamla minnen. Den känslan i kombination med en alltid närvarande rastlöshet gjorde att Steinbeck bestämde sig för att göra en tremånaders rundtur genom Amerika för att återupptäcka. För att inte väcka allt för stor uppmärksamhet längs vägen bestämde Steinbeck sig för att inte bo på hotell under resan, istället beställde han en husbil efter egen design. Husbilen fick namnet Rociante efter Don Quijotes häst och efter att ha lastat bilen med alldeles för många saker (enligt egen utsago, och när man läser listan på saker så kan jag inte annat än hålla med), bland annat flera uppslagsverk och 75 kilo olästa böcker. För att inte åka helt ensam tog Steinbeck med sig Charley, en gammal blågrå pudel från Frankrike som bara lyder franska kommandon.

Frågan är hur mycket Steinbeck lärde sig om Amerika under resan, när jag läser boken verkar det inte som att han träffade särskilt många människor då det mest är själva resandet som beskrivs. Mot slutet började Steinbeck känna sig så fullproppad med intryck att han blev trött och ville hem, även om han då hade en bra bit kvar (typ Texas, södern och östkusten upp till New York). Det är ändå mot slutet som jag tycker att det blir mest intressant när Steinbeck kör genom södern och stannar till i New Orleans där det råder stor uppståndelse kring att en färgad flicka börjat i en skola för vita och behöver skydd för att ta sig till och från skolan. Det hela får Steinbeck att börja fundera kring rasfrågan och det faktum att han utifrån sina erfarenheter inte har några som helst problem med färgade. Eftersom Steinbeck gjorde sig resa hösten 1960 var det en väldigt aktuell fråga då.

Överlag så är Resa med Charley en väldigt trevlig läsupplevelse och Steinbeck visar än en gång sin klass som författare och berättare av sin samtid. Det finns mycket humor och träffande beskrivningar i boken. Det finns i boken en karta över resrutten med teckningar av extra viktiga händelser längs vägen.

Rysk dagbok

Några år efter andra världskrigets slut möts författaren John Steinbeck och fotografen Robert Capa i en längtan efter att få besöka Sovjetunionen och de bestämmer sig för att slå sig samman. De bestämmer sig för göra resan utan förutfattade meningar och med ambitioner att dokumentera det de ser. När de ansöker om visum visar det sig att Sovjetregimen inte har några problem med att släppa in författaren Steinbeck i landet, men är mer orolig för fotografen Capa. Under resan visar det sig att fotograferande är belagt med en del restriktioner, i Moskva är fotograferandet belagt med mycket byråkrati och fotoförbuden som råder på vissa platser håller på att driva Capa till vansinne. Det är ändå ingenting jämfört med hans våndor under väntan på att få veta vilka bilder som kommer att få släppas ut ur landet. Eftersom det är Steinbeck som står för skrivandet (även om Capa skrivit ett kort kapitel) så får vi även ta del av hur Capa är som reskamrat och privatperson. Han verkar ha varit en speciell karaktär som bland annat plockar på sig böcker (lånar enligt honom själv) hemma hos folk och som köper nya pennor när spetsen går av eller bläcket tar slut istället för att vässa dem eller fylla på med nytt bläck.

Resultatet blir en reseskildring som inte liknar någon annan som jag läst, där Steinbecks skarpa och (lite oväntat) roliga penna kompletteras av Capas mästerliga fotografier. De beskriver ett land som är byråkratiskt på många sätt och där ett restaurangbesök tar flera timmar på grund av en massa byråkratiska turer. De beskriver också ett land som blivit hårt drabbat av kriget och den tyska arméns framfart, ett land där både städer och byar jämnats med marken och måste byggas upp igen, där många av männen aldrig kom tillbaka från kriget och där jordbruksarbetet måste göras för hand eftersom både maskiner och hästar togs under kriget. Värst drabbat är Stalingrad som blev helt sönderbombat. Befolkningen gör sitt bästa för att se framåt och bygga upp tillvaron igen och de är vänliga och gästfria. Annars så verkar det ryska inrikesflyget mest ha bestått av att sitta under jättelika porträtt av Stalin på flygplatser medan man dricker te och äter stora skorpor.

Det är nästan 70 år sedan dessa två legendarer gjorde sin resa och gav ut boken och det som var en nutidsskildring då är numera snarare ett historiskt dokument. Det är en bok som fortfarande är läsvärd och som ger ett intressant perspektiv på hur Sovjet försökte bygga upp landet igen efter kriget.

Lucka 4 - Vredens druvor

Det är inte särskilt ofta som jag kommer ihåg var jag var när jag läste en speciell bok, vilket i och för sig kan bero på att jag läser de flesta böcker hemma i soffan eller på bussen till jobbet. John Steinbecks klassiker Vredens druvor från 1939 är ett undantag. Ensam i stugan under några vårvinterdagar för ett par år sedan kröp jag upp i favorithörnet och uppslukades totalt av familjen Joads kamp för överlevnad under 1930-talets depression. 755 sidor senare återvände jag tillverkligheten och var helt tagen. Jag hade dessutom inte haft några större förväntningar på boken som var ett impulsköp.


När familjen Joad vräks från sin gård i Oklahoma packar de alla ägodelar på sin skraltiga bil för att söka lyckan i det förlovade landet Kalifonien där de hört att det ska finnas arbete på bomullsfälten och på fruktodlingarna. Kalifonien är inte paradiset utan är istället översvämmat med desperata människor på jakt efter arbete vilket arbetsgivarna utnyttjar genom att betala ut löner så låga att de inte går att leva på. Låter det som en rolig bok? Kanske inte, men det är en oerhört bra bok som verkligen står sig än idag tillsammans med Thorsten Jonssons översättning från 1940. Med det ekonomiska klimat som råder idag visar John Steinbeck på att det inte är så mycket som förändrats de senaste 70 åren.

Nobelpriset

Det börjar dra ihop sig till presentationen av årets nobelpristagare i litteratur och jag började fundera över vilka av de tidigare pristagarna som jag läst. När jag sammanställde en lista så visade det sig att jag inte hade läst så många som jag trodde, mina sex är inte i närheten av Böckerx3s 34.

1909 Selma Lagerlöf

1957 Albert Camus

1962 John Steinbeck

1982 Gabriel García Márques

1997 Dario Fo

2009 Herta Müller

Fast om man räknar titlar istället för författare så ökar antalet eftersom jag läst mer än en bok av i alla fall fyra av pristagarna. Herta Müllers författarskap blev jag så intresserad av jag läste fyra av hennes böcker på sex månader.

Det ska bli spännande att se vilken författare som Peter Englund presenterar på torsdag klockan 13.