Rysk dagbok

Några år efter andra världskrigets slut möts författaren John Steinbeck och fotografen Robert Capa i en längtan efter att få besöka Sovjetunionen och de bestämmer sig för att slå sig samman. De bestämmer sig för göra resan utan förutfattade meningar och med ambitioner att dokumentera det de ser. När de ansöker om visum visar det sig att Sovjetregimen inte har några problem med att släppa in författaren Steinbeck i landet, men är mer orolig för fotografen Capa. Under resan visar det sig att fotograferande är belagt med en del restriktioner, i Moskva är fotograferandet belagt med mycket byråkrati och fotoförbuden som råder på vissa platser håller på att driva Capa till vansinne. Det är ändå ingenting jämfört med hans våndor under väntan på att få veta vilka bilder som kommer att få släppas ut ur landet. Eftersom det är Steinbeck som står för skrivandet (även om Capa skrivit ett kort kapitel) så får vi även ta del av hur Capa är som reskamrat och privatperson. Han verkar ha varit en speciell karaktär som bland annat plockar på sig böcker (lånar enligt honom själv) hemma hos folk och som köper nya pennor när spetsen går av eller bläcket tar slut istället för att vässa dem eller fylla på med nytt bläck.

Resultatet blir en reseskildring som inte liknar någon annan som jag läst, där Steinbecks skarpa och (lite oväntat) roliga penna kompletteras av Capas mästerliga fotografier. De beskriver ett land som är byråkratiskt på många sätt och där ett restaurangbesök tar flera timmar på grund av en massa byråkratiska turer. De beskriver också ett land som blivit hårt drabbat av kriget och den tyska arméns framfart, ett land där både städer och byar jämnats med marken och måste byggas upp igen, där många av männen aldrig kom tillbaka från kriget och där jordbruksarbetet måste göras för hand eftersom både maskiner och hästar togs under kriget. Värst drabbat är Stalingrad som blev helt sönderbombat. Befolkningen gör sitt bästa för att se framåt och bygga upp tillvaron igen och de är vänliga och gästfria. Annars så verkar det ryska inrikesflyget mest ha bestått av att sitta under jättelika porträtt av Stalin på flygplatser medan man dricker te och äter stora skorpor.

Det är nästan 70 år sedan dessa två legendarer gjorde sin resa och gav ut boken och det som var en nutidsskildring då är numera snarare ett historiskt dokument. Det är en bok som fortfarande är läsvärd och som ger ett intressant perspektiv på hur Sovjet försökte bygga upp landet igen efter kriget.

Robert Capa - The definitive collection

Sedan jag skrev om Robert Capas bok Krigsfotografen i adventskalendern före jul så har jag fördjupat mig ytterligare i Capas fotografier genom den rediga och rejäla fotoboken som jag lånade på biblioteket och som stäcker sig över hela hans karriär. I The definitive collection har Robert Capas bror Cornell Capa tillsammans med Richard Whelan gott igenom de 70’000 negativ som Capa lämnade efter sig och de har valt ut 937 bilder som är tagna mellan åren 1932-1954. Den sista bilden föreställer en pluton som marscherar och är tagen i norra Vietnam strax efter 14,30 den 25 maj 1954. När Capa tagit bilden klev han på en mina och avled omedelbart.

Vänder oftast kameran mot civilbefolkningen och betraktar betraktarna. Är det en parad så fokuserar han på dem som står vid sidan om och tittar på. När Charles de Gaulle håller tal efter att Paris blivit befriat så ställer han sig bakom de Gaulle och fotograferar åskådarna. Capa reste runt i hela världen som Spanien, Mexiko, Kina, Japan, Europa under andra världskriget och Israel för att både bevaka krig och dokumentera vardagsliv. Han reste även i Sovjetunionen med John Steinbeck och fotograferade även hel del runt om i Europa efter andra världskrigets slut då
man började med återuppbyggnaden. Det finns även en del bilder på Capas vänner så som Ernest Hemingway, John Steinbeck, Truman Capote och Pablo Picasso. Även den svenska skådespelerskan Ingrig Bergman finns på några bilder. The definitive collection är helt klart en rejäl fotobok (inte bara för att den är 25x25 cm och väger 2,5 kilo) som med sina dryga 900 bilder ger en helhetsbild över en fantastisk men alltför kort karriär. Min enda invändning mot boken är att en del bildserier känns onödigt långa, annars är det en fantastisk bok.

Lucka 14 - Krigsfotografen

Endre Friedman, mer känd som Robert Capa, var en amerikansk krigsfotograf som under sitt 40-åriga liv hann med att bevaka fem stora krig från spanska inbördeskriget till kriget i Indokina (där han omkom 1954 då han trampade på en mina). I Krigsfotografen berättar Robert Capa själv om sina upplevelser under andra världskriget som han bevakade 1941-1945, en resa som
tog honom från Nordafrika till slutstriden i Berlin via Italien, London, landstigningen i Normandie (där han var med i den första vågen) och befrielsen av Paris. Eftersom militären ville ha kriget dokumenterat så lät de krigsfotografer följa med dem, vilket är en av anledningarna till att Robert Capa kunde vara med i hetluften så pass ofta. Texten i boken är helt ok, Capa berättar hur han upplevde det han var med om, men det är i fotografierna som den starka och påträngande historien finns. Det var mot de vanliga människorna som Capa för det mesta riktade sin. Vi får träffa en mor i Londons fattigkvarter som läser brev från sonen som är vid fronten. Det äldre paret i London som dukat upp te med en tunna som bord med en duk i skyddsrummet. När
Charles de Gaulle håller tal i det befriade Paris vänder Capa kameran dels mot den stora folkmassan och dels mot en liten pojke som sitter med ena fingret i näsan på en stridsvagn. Bilden på bonden i Ardennerna som med en hacka begraver sin stupade häst i den frusna marken är hjärtskärande i sin enkelhet. Alla bokens 121 fotografier är värda att studeras närmare.