Bokbloggsjerka 16 – 19 augusti

Den här veckas bokbloggsjerka har en lite klurig fråga

Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?

Det här med klichéerna är lite lurigt. Jag kommer ihåg att när jag läste Labyrinten av Kate Mosse så irriterade jag mig på alla klichéer som hon använder sig av när det gäller utseenden som att män är stora och starka medan kvinnor är smala och väna. Men jag har ändå återvänt till hennes böcker och uppskattat Kryptan och Vintervålnader, så jag kan inte ha stört mig på det allt för ofta. Fast å andra sidan så brukar jag ha svårt att sluta läsa böcker av en del författare som jag egentligen inte tycker om (i alla fall inte längre).

Intressant nog så tyckte jag att det fanns en del klichéer i Maj Sjöwalls och Per Wahlöös böcker om Martin Beck och hans kollegor när läste dem tidigare i år. Efter ett tag kom jag på att det är originalet som jag läser och att känslan av klichéer kommer från att många har inspirerats av dem.

Terroristerna

Jag har nu nått slutet på min egen utmaning att lyssna mig igenom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio deckare om Martin Beck och hans kollegor. Den tionde och sista boken Terroristerna är även den längsta av böckerna, och i mitt tycke även med den rörigaste handlingen. Där de flesta av de tidigare böcker har haft föredömligt enkla mordgåtor med lite så kallat fluff runtomkring där bland annat polisernas privatliv avhandlas. I Terroristerna så är handlingen inte lika rak och lätt att följa. Gunvald Larsson skickas på ett studiebesök till Spanien för att studera hur säkerhetspolisen gör vid ett besök av en president från ett fascistiskt land, men besöket går inte så bra och en bomb gör att Gunvald får presidentens huvud i magen. I början av boken finns även en lång rättegångssekvens (som inte blir kortare av att advokaten hela tiden kommer med långa utläggningar som inte har med saken att göra) där Martin Beck vittnar för försvaret. Den åtalade är en ung väldigt naiv kvinna som är åtalad för bankrån, även om det finns vissa indikationer på att det hela var ett misstag. Någonstans mitt i boken så mördas en porrfilmsproducent och hans mördare grips lite senare. Hela den mordhistorien känns som utfyllnad och hör inte ihop med något annat i boken. Huvudhistorien är att det ska komma en amerikansk senator, som många tycker illa om, på besök till Stockholm och Martin Beck leder den grupp som ska ansvara för säkerheten under besöket och förhindra att någon terroristgrupp ska kunna ställa till med något.

 

Jag tycker som sagt att Terroristerna blir rörig och de olika delarna av berättelsen inte riktigt håller ihop till en helhet. Precis som i den förra boken Polismördaren så tycker jag att berättelsen hamnar lite i skuggan av den vänsterpolitiska propagandan som tar en allt större plats, genom långa utläggningar om hur illa det står till i samhället. Det här är också en bok där relationen mellan föräldrar och barn inte alltid är så kärleksfull. Ett föräldrapar säger att de inte vet var dottern bor, men det är lika bra eftersom ingen i familjen förstår sig på henne ändå. Martin Beck är inte mer sympatisk när han erkänner för sig själv att han faktiskt inte tycker om sin son.

Polismördaren

Polismördaren är den nionde och näst sista boken om Martin Beck och hans kollegor. Den här gången utspelar sig boken till största delen i Anderslöv i Trelleborgs polisdistrikt och vi introduceras för den sympatiske landsortspolisen Hergott Nöjd. En kvinna, Sigbritt Mård, har försvunnit spårlöst och en del av spåren pekar mot grannen Folke Bengtsson, som dömdes för sexmordet på Roseanna McGraw i den första boken i serien. Det är många som tidigt bestämmer sig för att eftersom Folke Bengtsson har dömts för ett sexmord och dessutom var en av de sista som såg Sigbritt Mård innan hon försvann, att det är han som är mördaren även den här gången och anser sig inte behöva fortsätta utredningen. Martin Beck är inte övertygad om Folke Bengtsson är skyldig den här gången och fortsätter att leta efter mördaren även så hans överordnade säger åt honom att fallet är löst. Det finns även en annan tidigare mördare med i boken, nämligen Gunnarsson (som numera kallar sig Boman) från den andra boken i serien, Mannen som gick upp i rök, där han fejkade journalisten Alf Mattsson resa till Budapest.

 

Den här gången så känns det tyvärr som att mordgåtan hamnar i bakgrunden medan de allt längre beskrivningarna av hur illa det står till i samhället tar en allt större plats. I vanlig ordning så får polisen en ordentlig skopa för sin inkompetens och benägenhet att puckla på oskyldiga medborgare. Men även sjukvården (bristfällig och de stora överbefolkade salarna för tankarna till Krimkriget), skolan (som tillsammans med den försoffade och materiellt fixerade föräldragenerationen förstör för ungdomarna som tvingas till sysslolöshet) får utstå en hel del kritik. Känslan blir att den stackars ungdomen är moraliskt berättigade till att begå brott som bankrån för att ta tillbaka en del av det som det så kallade välfärdssamhället lurat dem på. Jag reagerar även på en förvånansvärd och omotiverad rasistisk beskrivning av en läkare från Azerbajdzjan som har ett namn som inte går att uttala, har skjortan uppknäppt ner till naveln och pratar en engelska som hade varit bra för en mongoliskt fåraherde.

Det slutna rummet

Det slutna rummet är den åttonde boken om Martin Beck och hans kollegor, vilket även innebär att det bara är två böcker kvar för mig att lyssna på i min egen lilla utmaning. En sak som skiljer Det slutna rummet från de tidigare böckerna är att det här pågår två parallella utredningar, som även om de har vissa gemensamma beröringspunkter. Martin Beck återvänder till arbetet efter en längre tids sjukskrivning som orsakades av den skottskada han ådrog sig i slutet av den förra boken Den vedervärdige mannen från Säffle. Det första fall som hamnar på hans bord är ett märkligt mord där en man hittas mördad i sin lägenhet, det är bara det att lägenheten är ordentligt låst på alla sätt och vis inifrån. Det finns med andra ord inte så mycket att gå på i jakten på mördaren. Samtidigt så utreder Gunvald Larsson, Lennart Kollberg och Einar Rönn ett bankrån där rånaren enligt vittnena är en kvinna, och som sköt ihjäl en bankkund. Polisens arbetar utifrån att rånet är ett i raden som en ökänd liga ligger bakom och som de har svårt att hitta bevisen för att sätta dit dem.

 

Jag börjar tycka att även om böckerna har föredömligt enkla och bra mordgåtor så dras helheten ner av den politiska vänsterpropagandan som tar allt större plats. Jag kan tycka att det är lite märkligt att det i en bokserie som handlar om poliser innehåller så mycket kritik mot polisen som enligt författarna mest är intresserade av att puckla på oskyldiga demonstranter och som inte kan tänka själva, vilket gör att det många gånger verkar som att det är de kriminella som handlar moraliskt bättre. När kvinnan som rånar banken i början av boken presenteras närmare en bit in i boken så förstår man att det är så synd om henne att hon gjorts sig förtjänt av de pengar som hon fick tag i och som skulle hjälpa henne att ändra sitt liv till det bättre. Det talas även en del om alla de gamla, fattiga och sjuka som i bästa fall har råd att äta hund- och kattmat, vilket väcker en del frågor hos mig. Hur mycket billigare var hund- och kattmat än annan mat? Vilken typ av mat åt de, torrfoder eller blötfoder? Åts maten kall direkt ur burken eller användes den som bas i grytor eller soppor? Annars så är det mest intressanta med boken att Martin Beck inte är förkyld och har slutat röka. Anledningen till att han slutat röka beror på att hans favoritmärke inte tillverkas längre, inte för att det är skadligt för hälsan.

Brandbilen som försvann

De enda böcker som jag tagit mig igenom den sista tiden har varit böckerna om Martin Beck av Maj Sjöwall och Per Wahlöö som ljudböcker medan jag jobbar. Jag har nu på en ganska kort tid lyssnat på fem av de tio deckarna, och det blir bra med ett uppehåll över julledigheten eftersom jag börjar få lite problem med att hålla koll på vad som händer i vilken bok.

 

Den femte boken i serien, Brandbilen som försvann, börjar med att Gunvald Larsson blir hjälte på ett sådant sätt att det hade passat in i en actionfilm från Hollywood. När Gunvald bevakar ett hus där en misstänkt person bor så exploderar den misstänkte mannens lägenhet och hela huset börjar brinna. Det är här som Gunvald kliver in i rollen som actionhjälte när han räddar ett flertal människor från det brinnande huset genom att ta emot dem när de hoppar och ett äldre par genom att ta sig in i deras rökfyllda lägenhet och bära ut dem, trots att han fått en hjärnskakning. När Gunvald sedan ligger på sjukhuset så beställer han dit sin sidenpyjamas, som den snobb han är, vilket är en detalj som jag minns sedan förra gången jag läste böckerna i tidiga tonåren. Det är också i den här boken som den ambitiöse Benny Skacke gör entré som ersättare för Åke Stenström, som mördades i den förra boken Den skrattande polisen. Eftersom jag sitter här och försöker komma ihåg själva mordgåtan utan att riktigt lyckas så kan inte ha varit så spännande. Det var i alla fall personer som var svåra att hitta, stulna bilar och vaga ledtrådar som inte riktigt leder någonstans.

 

Alla röker fortfarande för mycket, Martin Beck är förkyld och undviker sin fru, Gunvald Larsson är burdus och Per Månsson från Malmö tuggar på tandpetare och hittar försvunna saker. Med andra ord så är mycket sig likt, en del saker märks mer när böckerna läses nära varandra. En sak som jag börjat reagera på är att det används en del nedsättande omdömen om kvinnor och det känns som att när kvinnor så beskrivs utseendemässigt så ingår alltid en beskrivning av deras bröst, inklusive bröstvårtor och vårtgårdar. Dessutom så börjar den vänsterpolitiska agendan komma fram allt mer, bland annat genom att Gunvald skäller ut ett vittne som varit på semester i Grekland, som vid den här tiden styrdes av militärjuntan (hur känns det att sola i ett land där människor torteras till döds varje dag).

Den skrattande polisen

I min ambition att lyssna på alla tio deckarna om Martin Beck av Maj Sjöwall och Per Wahlöö så har jag nu kommit fram till den fjärde boken, Den skrattande polisen. Efter att de tre tidigare böckerna utspelat sig på sommaren, så utspelar sig den här i ett (i alla fall delvis) regnigt november. Martin Beck är fortfarande förkyld, röker för mycket och är olycklig i sitt äktenskap. Äktenskapsproblemet har han delvis löst genom att sova på en bäddsoffa i vardagsrummet, med fördelen att nu kunna röka i sängen.

 

En regnig novemberkväll hittas en tvåvåningsbuss där alla passagerarna blivit skjutna och en av de döda är Martin Becks kollega Åke Stenström. Det finns inte många ledtrådar för polisen att gå efter i jakten på massmördaren. Lösningen till gåtan verkar vara att ta reda på vad Åke Stenström gjorde på bussen och det verkar finnas kopplingar till ett olöst 16 år gammalt mord. I Den skrattande polisen så börjar Gunvald Larsson ta lite mer plats och håller en helt underbar presskonferens.

 

Jag tycker inte att Den skrattande polisen är fullt lika bra som de tidigare böckerna, mordgåtan håller inte riktigt hela vägen den här gången. Jag tycker mig även skönja en viss nedlåtande ton mot invandrare, en gnutta antifeminism och ett omotiverat brandtal mot den hemska julstressen och kommersialismen, som driver människor till hjärtinfarkter.

Mannen på balkongen

Eftersom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös klassiska deckare om Martin Beck är aktuella igenom genom nyutgåvorna så har jag tagit tag i en gammal tanke om att läsa om hela serien. Eftersom tiden inte riktigt räcker till för att läsa dem i pappersformat så lyssnar jag på dem som ljudböcker. Jag har nu kommit fram till den tredje boken i serien, Mannen på balkongen, och i början av boken så var jag nära att ge upp på grund av att någon kommit på den mindre brillianta idén att lägga på ljudeffekter. Jag har ingenting alls emot att uppläsaren illustrerar med rösten att någon pratar med tuggummi i munnen eller med en pipa i mungipan (vilket en av poliser i böcker har tämligen ofta). I början av den här boken så har man dock lagt in ljudeffekter som kaffedrickande (sked slamrar i kopp), kontorsmiljö (telefoner som ringer och skrivmaskinsknatter), promenad i park (fågelkvitter) med mera. Dessutom så har man valt låta andra skådespelare dramatisera inspelade förhör som de lyssnar på, vilket är extremt irriterande. Som tur var så slutade olaterna efter ett tag så att jag kunde lyssna vidare utan störa mig.

 

Det är sommar i Stockholm (igen, för tredje boken i rad) och i staden härjar en rånare som brutalt slår ner sina offer innan han rånar dem. När en liten flicka hittas mördad i samma park samma kväll som rånaren slår till så gäller det för polisen att snabbt hitta honom. När ytterligare en liten flicka hittas mördad så för polisen en kamp mot klockan för att hitta mördaren trots att de har väldigt få ledtrådar att gå efter. Det enda tipset som finns är en uppgift om en man på en balkong.

 

Det finns inte så mycket att säga om Mannen på balkongen, den är likhet med de två tidigare jag lyssnat på bra skriven och håller en kvalitet som många nya deckare bara kan drömma om. Eftersom jag har saknat Gunvald Larsson lite i både Roseanna och Mannen som gick upp i rök, så är det trevligt att han äntligen gjort entré.

Mannen som gick upp i rök

Det är sommar i Stockholm och Martin Beck ser fram emot att semestern ska börja så att han kan åka ut till familjen som är på sommarnöje i skärgården. Lyckan blir dock kortvarig, 24 timmar närmare bestämt. Den svenske journalisten Alf Mattsson har försvunnit spårlöst i Budapest och Martin Beck får avbryta sin semester för att åka dit och leta efter honom. Till sin hjälp har han sin kollega Lennart Kollberg och den ungerska poliskommissarien Szluke. När Beck kommer till Budapest så upptäcker han snart att han är skuggad, samtidigt som det inte finns några spår av vart Alf Mattsson tagit vägen.

 

Mannen som gick upp i rök är Maj Sjöwalls och Per Wahlöös bok om Martin Beck. Precis som i Roseanna som jag lyssnade på för några veckor sedan så är Mannen som gick upp i rök en riktigt bra deckare med en historia som håller hela vägen (till skillnad från t ex Sandmannen). Eftersom Gunvald Larsson ännu inte har visat sig i böckerna, så hoppas jag att han dyker upp i nästa bok, Mannen på balkongen.

Roseanna

Första gången jag läste Sjöwall/Wahlöös deckare var på högstadiet och jag vill minnas att det var filmerna med Gösta Ekman i rollen som Martin Beck som inspirerade mig till att läsa böckerna. Jag minns att jag tyckte om böckerna, men kommer inte ihåg så mycket av handlingarna. När nu böckerna kommit i nyutgåva så kände jag att mig inspirerad att läsa om böckerna, eller snarare lyssna på dem som ljudböcker på jobbet. Jag vet inte om ordningen spelar någon roll, men jag började i alla fall med den första boken, Roseanna.

 

En ung kvinna hittas mördad i Göta kanal och hon identifieras så småningom som Roseanna McGraw från USA. Det blir en långdragen utredning för 1:e kriminalassistent Martin Beck och hans kollegor för att hitta mördaren, då de har väldigt lite att gå på. Till sin hjälp har Martin Beck de välbekanta poliserna Mellander och Lennart Kollberg, Gunnar Ahlberg från Motalapolisen och den amerikanske kollegan Elmer B. Kafka. En välkänd som jag saknar i Roseanna är Gunvald Larsson, som jag hoppas kommer att dyka upp i nästa bok.

 

Trots att det snart är 50 år sedan Roseanna släpptes så är den betydligt bättre än de flesta deckare som kommer ut idag. I vissa avseenden så märks det så klart att boken är skriven i en annan tid, kommunikationen sker via brev, telefonsamtal (som rings av) via det fasta nätet (telefonkiosker för den som är ute på fältet) och om det är riktigt brådskande telegram. Det finns även den del ord som inte längre är så vanliga i boken som luguber, trankilt, sinistert, frugal och halvannan. En sak som dagens deckarförfattare borde tänka på är att det går utmärkt att skriva en bra historia med bara ett mord, det blir inte bättre om man staplar liken på varandra. Vill man läsa riktigt bra deckare så är böckerna om Martin Beck fortfarande att rekommendera, och de kommer att stå sig länge än.