Tisdagsutmaning: Något att längta efter

Kulturkollo är tillbaka med sina temaveckor efter att ha haft ett vinteruppehåll i januari och den här första veckan handlar det om att blicka framåt och längta efter det nya som kommer ut under våren.

Vilka 3 kulturella upplevelser under 2017 längtar du efter?

Det som jag längtar mest efter nu i vår är att hänga med Breakfast Book Club till Madrid i början av maj. Madrid är en stad som velat åka till ganska länge nu, så det ska bli spännande att åka dit.

Den bok som jag ser allra mest fram emot är Elena Ferrantes fjärde och sista del i Neapel-kvartetten, Det förlorade barnet, som kommer i juni.

Jag vill gärna hinna med minst en föreställning med opera från Metropolitan i New York, som visas på digitalbio, helst La Traviata eller Idomeneo.

Tosca

I lördags var det dags för en av höstens kulturella höjdpunkter, säsongens operabesök på Folkets Hus i Bräcke där man har en digitalbio som visar liveföreställningar i HD från Metropolitan i New York. Den här gången var det Puccinis Tosca som stod på programmet och jag kan erkänna att en av anledningar till att valet föll på just Tosca är att den fantastiske tenoren Roberto Alagna var med. Alagna fick för övrigt stående ovationer och tre fans hade gjort en banderoll som de höll upp efter föreställningens slut.

I likhet med många andra operor så innehåller Tosca både kärlek, tragik och ond bråd död. Här finns en politisk fånge som rymt från fängelset, en konstnär med en väldigt svartsjuk fästmö, en chef för den hemliga polisen som vill sätta dit de politiska upprorsmakarna och ha Floria Tosca för sig själv. Efter en del turer fram och tillbaka så dör alla på lite olika sätt (två självmord, ett mord och en avrättning). Som vanligt när det gäller sändningarna från The Met så är det helt fantastiskt gjort med otrolig scenografi och underbara kostymer. Puccinis musik är medryckande och det är nästan ofattbart att det går att sjunga så som de gör på scenen med all den passion, känslan och dessutom alla de höga tonerna.

De senaste åren har det blivit så att jag och mamma har tagit oss iväg på opera en gång per säsong och det har oftast blivit på hösten. Det som gör operautflykterna extra trevliga är helhetsupplevelsen som blir med bussresan fram och tillbaka (det går en fullsatt buss från Östersund), mottagandet med välkomstdrink, uppklädd personal, levande ljus, mingelbuffé i pausen (den här gången var det två pauser och det serverades frukt och juice i den andra) och så klart själva föreställningen.

Pajazzo

Igår var jag och såg operan Pajazzo av Ruggiero Leoncavallo i en uppsättning av Estrad Norr och Nordiska Kammarorkestern när det spelades i Östersund. Eftersom jag de senaste åren mest konsumerar opera på digitalbio från Metropolitan i New York, så var det trevligt att se en liveföreställning som omväxling. Pajazzo innehåller det mesta man förväntar sig av en opera som kärlek, svek, romantik, komik och lite ond bråd död. Handlingen utspelar sig runt ett resande teatersällskap som kommer till en stad för att sätta upp ett skådespel. Tydligen så har man i den här uppsättningen tagit bort en del köravsnitt och ersatt dem med två nycirkusartister. Nycirkusartisterna David och Fofo är oerhört skickliga och tillför något till föreställningen, även om Fofo stjäl föreställningen under en aria i första akten när hon utför avancerad akrobatik med hjälp av två tygskynken och att de får hålla på alldeles för länge i början av andra akten. Alla fem solisterna i föreställningen (inklusive vår lokala operastjärna Jan ”Janke” Löfgren) var skickliga sångare. Jag har dock ett par invändningar, den ena är att operan inte är särskilt lång vilket gjorde att den 30 minuter långa pausen kändes onödig. Den andra invändningen är att lokalen inte var helt optimal, eftersom föreställningen spelades i en gammal militär exercishall där golvet är platt så var det inte alltid helt lätt att se vad som pågick på scenen. När det gäller ljudet så fanns det inte något att klaga på, förutom att musiken överröstade sången bitvis. På det hela taget så var det en bra och trevlig föreställning.

Aida

Igår tog jag och mamma bussen till lilla Bräcke för säsongens (troligtvis) enda operaföreställning. Den här gången var det Giuseppe Verdis Aida som stod på programmet, i vanlig ordning live från Metropolitans matinéföreställning i New York. Det är alltid en häftig känsla att sitta i Folkets Hus i en liten ort i norrlands inland och se några av de största operasångarna uppträda samtidigt i en annan del av världen. Vi ägnade en del av tiden innan föreställning drog igång med att räkna efter hur många gånger vi varit iväg på dessa operaföreställningar och till slut lyckades vi komma fram till att det här var det femte besöket. Tidigare har vi sett Carmen, Armida, Don Pasquale och Don Giovanni (Mozart är ju alltid Mozart som jag ibland säger). Upplevelsen blir bara bättre av man möts av levande ljus, vita dukar och välkomstdrink och en mingelbuffé i pausen (är det två pauser brukar det vara frukt och juice i den andra). Det finns även vin att köpa till mingelbuffén för en rimlig penning.

 

Aida är en kärlekstriangel med ett olyckligt slut, vilket inte är helt ovanligt i operor har jag upptäckt. Operan utspelar sig i Egypten under faraonernas tid och krigaren Radamès ska till att leda trupperna i ett anstående anfall mot Etiopien. Amneris är förälskad i Radamès, men misstänker att även hennes slav, den vackra Aida, är förälskad i Radamès. När Radamès återvänder efter att ha besegrat den etiopiska armén så lurar Amneris Aida att visa sina känslor genom att först lura henne att Radamès är död. Som belöning för sin insats så får Radamès Amneris till hustru av faraon. Kvällen före bröllopet träffar Radamès Aida och han betygar sin kärlek till henne och avslöjar vart den egyptiska armén befinner sig, vilket Aidas far, den etiopiska kungen som gömt sig i närheten, hör. När faraon får reda på Radamès förräderi så döms han till döden genom att begravas levande i en gravkammare. När Radamès blivit inmurad så upptäcker han att Aida gömt sig i gravkammaren för att få dö tillsammans med honom.

 

Aida var verkligen en maffig föreställning med häftiga kostymer, en stor kör med som mest cirka 150 personer på scenen samtidigt och tre hästar (dock inte mer än två i taget på scenen). Alla sångarna är så otroligt bra på att sjunga och tar toner som nästan känns omänskligt höga. Min favorit Roberto Alagna var alldeles underbar i rollen som hjälten Radamès, även om han bitvis hade en kjolliknande kostym med intressanta höga slitsar upp mot ljumskarna. Det som jag tycker är så underbart med den stora kören på Metropolitan är att det är uppenbart att alla är där på grund av sin sångröst eftersom det är en samling människor som är blandning av alla storlekar, färger och åldrar. Det vill säga att de ser ut som folk gör mest. Den här säsongen verkar det vara många av Verdis operor som sätts upp, och tidigare har det varit många av Wagner. Min förhoppning står till att det snart blir en säsong med mycket av Mozart, vilket skulle innebära fler besök för min del.

Roberto Alagna

Den här veckan, som hitills innehållit mer stress än vad som är önskvärt, så ser jag fram emot säsongens inplanerade operaföreställning på lördag. Jag brukar komma iväg på en föreställning per säsong och den här gången är det Giuseppe Verdis Aida som visas live från Metropolitan i New York. Det är häftigt att sitta i Folkets Hus i lilla Bräcke och se liveföreställningar från The Met. Det är en helt annan upplevelse än att se tre män som står och sjunger på varsin låda, även om den upplevelsen råkade vara live. En av huvudrollerna i den här uppsättningen av Aida spelas av fransmannen Roberto Alagna, som har blivit en favorittenor hos mig sedan jag såg honom i Carmen härom året. För ett smakprov av Robertos underbara röst klicka här.
Vill man se hur en äkta diva hanterar lite burop så kan man titta på det här klippet (och ignorera att de pratar italienska).

Kulturhöst

Det ser ut att bli en riktigt trevlig kulturhöst i år, även om Bokresan jag sett fram emot blivit inställd, eller i alla fall framflyttad till februari.

Det är i alla fall många intressanta författare som kommer med nya böcker under hösten som Johan Theorin, Arnaldur Indridasson, Leif GW Persson, Jonas Karlsson, Camilla Läckberg, Siri Hustvedt, Olle Ljungströms biografi och Lena Einhorns bok om Siri von Essen. Dessutom har jag redan läst de nya böckerna från Majgull Axelsson och Kajsa Ingemarsson och håller på med den nya från Peter Robinson Before the posion.

Utöver alla böcker så blir det Mozarts opera Don Giovanni live från Metropolitan i New York på Bräcke folkets hus och Dramatens uppsättning av Den girige på Storsjöteatern. Dessutom är jag sugen på att se ytterligare två filmer på Bio Regina i höst, utöver den charmiga komedin Potiche - en fransk troféfru som jag såg på semestern. Nu råkar det vara så att både Woody Allens nya film Midnatt i Paris och Lars von Triers Melancholia visas snart.