Captain Marvel

Captain Marvel är en film som länge sett fram emot att se, både för att jag gillar här typen av filmer och främst för att det är en superhjältefilm med en kvinnlig huvudkaraktär. Jag tyckte att det var befriande att se en film med en stark kvinnlig hjälte som inte låter någon hindra henne från att nå dit hon vill. Brie Larson är perfekt i rollen som Carol Denvers aka Vers aka Captain Marvel och hon har bland annat hjälp av gamla bekanta som Nick Fury och agent Coulson. En annan trevlig detalj är att filmen utspelar sig 1995 och det finns mycket som jag känner igen. Dessutom så består soundtracket bara av 90-talslåtar och innehåller fler av mina gamla favoritlåtar. Efter att ha sett den här filmen ser jag fram emot att se Avengers Endgame när den kommer i april.

Oscarsgalan

I natt gick Oscarsgalan av stapeln i Los Angeles och den svenska skådespelerskan Alicia Vikander blev historisk då hon som den andra svenska skådespelaren belönandes med en Oscar för bästa biroll i filmen The Danish Girl. Den enda svensk som tidigare vunnit en Oscar som skådespelare är Ingrid Bergman, som vann tre stycken för Gasljus (1945), Anastasia (1957) och Mordet på Orientexpressen (1974). Den legendariska Greta Garbo fick bara en Hedersoscar (1954) och aldrig någon för sina filmer.

En annan rolig vinst var att den oerhört begåvande Leonardo DiCaprio äntligen fick ta emot en Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen The Revenant, som en del hävdar inte är den bästa rollprestationen som han nominerats för, själv har jag inte sett filmen. Det här var hans sjätte nominering (fem som skådespelare och en som producent) och eftersom vi är många som anser att DiCaprio är en av sin generations bästa skådespelare så är det lite märkligt att han inte fått någon tidigare. För att fira ser jag ikväll om What’s eating Gilbert Grape, den underbara filmen med Johnny Depp i huvudrollen och som gav DiCaprio hans första Oscars-nominering för rollen som Gilberts utvecklingsstörde lillebror Arnie.

Suffragette

Ibland när man har väntat väldigt länge på något så är det lätt det byggs upp orealistiska förväntningar som bäddar för besvikelse. Eftersom jag längtat efter att få se filmen Suffragette sedan jag såg den första trailern någon gång i våras, så var jag lite rädd för att jag skulle bli besviken när den nu äntligen kommit hit och det var dags att äntligen se den. Till min stora lycka så var filmen så bra som jag hoppats och trott. Förutom att filmen handlar om ett intressant ämne, kampen för kvinnlig rösträtt, så bärs den upp av en hel rad med fantastiska skådespelerskor med den fantastiska Carey Mulligan i täten.

Suffragette utspelar sig i London 1912 när de som kämpar för kvinnlig rösträtt bestämmer sig för att det är dags att ta till mer drastiska åtgärder eftersom 50 års fredlig kamp inte gett något resultat och man börjar kasta sten på skyltfönster och spränga brevlådor. Samtidigt så arbetar den unga Maud Watts på ett tvätteri i östra London, ett väldigt hårt jobb där kvinnorna får lägre lön än männen trots att det är de som får förslitningsskador och som andas in farliga ångor hela dagarna. När rösträttskämpen Violet börjar på tvätteriet så väcker hon ett intresse hos Maud som får ett politiskt uppvaknande och börjar engagera sig trots att hon sätter mycket på spel, både jobb, hem och familj. 

Krakel Spektakel

Vad gör man när man vill se den nya barnfilmen Krakel Spektakel, som bygger på Lennart Helsings ramsor, på bio och inte har några egna barn? Jag och mamma bestämde helt sonika att vi skulle ta med oss släktens femåring A och att hon inte nödvändigtvis behövde tillfrågas i onödan. Som tur var såg hon fram emot biobesöket och var väldigt nöjd efteråt och sjöng om Krakel Spektakel i bilen på väg hem. Det var en väldigt charmig och bra film med många ramsor, sånger och konstigheter. Filmen kändes påkostad och välgjord med duktiga skådespelare och underbara kulisser. 

The Grand Budapest Hotel

När jag och syrran fyllde år i början av året så fick vi varsitt presentkort på middag och bio av vår moster, och igår lyckades vi äntligen komma iväg efter att ha varit tvungna att skjuta upp det några gånger då annat kommit i vägen. Efter en god middag så gick vi och såg Wes Andersons nya film Grand Budapest Hotel som jag sett fram emot ganska länge. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om filmen, så jag nöjer mig med att konstatera att det är en helt absurd, galen, rolig och fantastiskt bra historia som varmt rekommenderas. Jag kan även konstatera att Ralph Fiennes som Gustave och Tony Revolori som Zero är en underbar duo som verkligen lyfter filmen. Och att Ralph Fiennes även kan göra komedier.

Tematrio - Kulturgrejer

Den här veckans tematrio hos Lyran har ett lite annat tema, nämligen kulturella aktiviteter, och så här beskriver Lyran veckans uppgift;

När Linda frågar om kulturella inslag i Bokgeografin visar jag konsekvent (så gott det går) konståkning. Men faktum är att jag tränar på att konsumera även annan kultur. Fast jag känner mig fortfarande lite mer bekväm i sportvärlden ... Berätta om tre kulturella aktiviteter (definiera själva) ni gärna ägnar er åt!

Även om jag inte lyssnar lika mycket på musik idag som jag gjorde när jag var yngre, så är det fortfarande en kulturform som jag uppskattar mycket. Även om det är trevligt med skivor, så är det något speciellt med att gå på konsert och höra låtarna och artisterna live. Om några veckor så har jag faktiskt biljetter till två olika konserter, Weeping Willows som kommer hit till Östersund och Manic Street Preachers som spelar i Stockholm (och passar på att ha en minisemester i storstan). Under ganska många år under (främst) tonåren så var jag på Storsjöyran varje år och såg en rad olika artister uppträda (något år blev det visserligen mer fest än musik), och den konsert som jag kommer ihåg bäst är nog Suede på Stortorget 1997 då jag blev betagen av Brett Anderson. De senaste åren har jag även upptäckt opera genom de direktsända föreställningarna från Metropolitan i New York. Min musiksmak spänner över ett brett spektrum från klassikt till hårdrock, delvis beroende på humör. En sak är i alla fall säker, jag är inte så förtjust i ny musik, om den inte är gjord av en gammal favoritartist.

Teater är en kulturform som jag gärna skulle konsumera mer av, men jag är lite bunden till de föreställningar som kommer till Östersund under sina turnéer. Ibland är de som kommer hit riktigt bra och intressanta (som Den girige med Johan Rabaeus), men mycket känns inte särskilt intressant och jag har gått på en del nitar genom åren. Dock så ska jag passa på att se Richard III på Dramaten samma helg som jag ska på konsert med Manic Street Preachers.

Film/TV-serier är en av de kulturella aktiviteter som jag konsumerar mest av förutom litteratur. Även om jag tycker om att se en bra och välgjord film, framförallt på bio (helst en föreställning där alla andra är tysta), men det blir sällan att jag känner att jag har tid och ork att se en hel film och då är det bra att det finns tv-serier som komplement. Det känns som att en välskriven tv-serie kan berätta historier på ett djupare och mer komplext sätt än vad som hinns med i en film. Dock så kan en del tv-serier i likhet med en del bok-serier ha en den tendens att spåra ur efter ett tag så att allt blir alldeles för otroligt, som till exempel True Blood.

Inside Llewyn Davis

Jag har tidigare sett några av bröderna Ethan och Joel Coens filmer som Fargo, O Brother, Where Art Thou? och till viss del Intolerable Cruelty när den går på tv. Deras senaste film Inside Llewyn Davis hade gått mig förbi ända tills jag fick ett sms från mamma med uppmaningen att kolla upp filmen och en fråga om jag ville följa med och se den på Bio Regina. Efter att kollat på en trailer så kände jag att det var en film som mycket väl kan passa mig och att ett spontant biobesök kan vara det bästa sättet att komma iväg och se en film (om inte annat för att jag då inte hinner funderar fram och tillbaka medan jag läser alla recensioner jag kan hitta och innan jag kommit fram till om jag vill se den på bio eller inte så brukar den ha slutat gå).

Året är 1961 och under en vecka får vi följa Llewyn Davis, en ung folksångare som försöker ta sig fram på musikscenen i Greenwich Village i New York. I väntan på att han ska slå igenom spelar han på små ställen och flyttar runt mellan sina vänner och bekanta och sover på deras soffor. Llewyn hade tidigare en sångarpartner, Mike som tagit livet av sig genom, och nu måste bestämma sig för att fortsätta satsa på musiken eller välja en annan väg i livet att försörja sig på.

Bröderna Coen har gjort en väldigt vacker och finstämd film som är lite lagom skruvad och som lockar till del skratt trots att det är en ganska mörk film. Miljöerna är underbara och fotot ger filmen en fin stämning. Jag tyckte om att man valt att i en film som innehåller så pass mycket musik nästan inte har någon bakgrundsmusik, vilket gör att när musiken och sångerna kommer så ger det en större effekt. För min del så tycker jag att den största behållningen med filmen är Oscar Isaac i huvudrollen Llewyn Davis, han står får både en fantastisk skådepelarinsats och en underbar sånginsats och filmen lyfter varje gång han greppar gitarren och börjar sjunga. Det är inget fel på de övriga skådespelarinsatserna från bland andra Justin Timberlake, John Goodman och Carey Mulligan, men det är Oscar Isaac som är den som i alla fall jag kommer ihåg. Musiken är för övrigt producerad av T Bone Burnett, som även producerade musiken till O Brother, Where Art Thou? och den fantastiska skivan Raising sand med Alison Krauss och Robert Plant från 2007.

Bamse och Tjuvstaden

Jag minns inte när jag senast såg en barnfilm på bio (borträknat de animerade som riktar sig i lika stor grad till vuxna som t ex Shrek), men det borde vara ganska många år sedan. När det nu kommit en ny Bamse-film så tyckte jag och mamma att det var dags att inviga systerdottern A 4 år i biobesökens värld. En sak som vi definitivt hade underskattat var hur stor publik Bamse drar en kall och blåsig lördag dagen efter löning. Vi hade siktet inställt på den tidigare av de två föreställningarna, men när vi kom fram till bion så var föreställningen slutsåld. Det var bara att köpa biljetter till nästa föreställning och återkomma senare. Jag tycker att det är trevligt med barnfilmer som koncentrerar sig helt på målgruppen och inte håller på och flörtar med den vuxna delen av publiken. I det här fallet så behövs är det inte nödvändigt att flörta med de vuxna då de flesta av oss redan har en relation till Bamse och hans vänner sedan vår egen barndom.

 

Allt är fridfullt i byn där Bamse och hans vänner bor, de flesta som varit bovar och tjuvar är numera snälla, ordentliga medborgare med hederliga arbeten. Alla utom en person är nöjda med tillvaron, den elake Reinhard Räv är less på att Bamse förstör allt det roliga med sin dunderhonung. För att Bamse inte ska ha tillgång till dunderhonungen så kidnappar Reinhard Farmor och tar henne till Tjuvstaden. För att rädda Farmor så beger sig Bamse, Lille Skutt och Skalman utan att ha någon dunderhonung att ta till om de skulle hamna i någon knipa. Det är dock en annan trio som blir de stora hjältar, när Nallemaja, Husmusen och Katten Jansson hittar en kvarglömd honungsburk så beger sig även de mot Tjuvstaden och med hjälp av list och mod kommer de fram i rättan tid för att rädda alla. Det är en lagom spännande historia där allt slutar bra och sensmoralen är att om man inte får med blir man elak. Jag tycker om att det är Nallemaja som får rädda Bamse och att Knocke (ev Smocke, de är ganska lika) tycker så mycket om att ha klänning efter att de varit utklädda att han fortsätter att ha den resten av filmen (även om han inte får ha de rosa örhängena för Reinhard).

Den store Gatsby - filmen

Inte så långt efter att jag i höstas läste F Scott Fitzgeralds klassiker Den store Gatsby kom det till min kännedom att det var en filmatisering på gång. När det gäller filmatiseringar av böcker så är jag lite kluven, ibland blir det bra men oftast så når filmen inte upp till samma nivå som boken. En sak som väckte mitt intresse för filmen är att boken inte är särskilt tjock, och min erfarenhet är att korta böcker blir bättre som film än tegelstenar (antagligen för att man inte behöver stryka lika mycket av historien). En sak som jag inte hade väntat mig var att filmen var gjord i 3D. Det visade sig att regissören Buz Luhrmann visste vad han gjorde, en storslagen film som utspelar sig på det glada 1920-talet med storslagna fester gör sig väldigt bra i 3D.

 

Det kändes även som att Leonardo DiCaprio skulle göra en bra tolkning av den mystiske Jay Gatsby, medan valet av Toby Maguire som berättaren Nick Carraway inte kändes lika självklart. Så här i efterhand så hade jag rätt om DiCaprio och nästan rätt om Maguire. Toby Maguire gjorde rollen bättre än jag trodde, men det känns som att han alltid spelar samma roll med samma ansiktsuttryck. En skådespelarinsats som imponerade på mig var Joel Edgerton i rollen som Tom Buchanan, mannen som är gift med Gatsbys stora kärlek Daisy, som spelade rollen helt fantastiskt.

 

Även om jag var lite tveksam till att de gjort en film på 2 timmar och 22 minuter av en bok som är bara drygt 200 sidor, så var det inget jag tänkte på när jag såg filmen eftersom jag var helt inne i den. Jag tyckte att det var en väldigt bra film och tyckte att den följde boken ganska bra.

Kulturhöst

Det ser ut att bli en riktigt trevlig kulturhöst i år, även om Bokresan jag sett fram emot blivit inställd, eller i alla fall framflyttad till februari.

Det är i alla fall många intressanta författare som kommer med nya böcker under hösten som Johan Theorin, Arnaldur Indridasson, Leif GW Persson, Jonas Karlsson, Camilla Läckberg, Siri Hustvedt, Olle Ljungströms biografi och Lena Einhorns bok om Siri von Essen. Dessutom har jag redan läst de nya böckerna från Majgull Axelsson och Kajsa Ingemarsson och håller på med den nya från Peter Robinson Before the posion.

Utöver alla böcker så blir det Mozarts opera Don Giovanni live från Metropolitan i New York på Bräcke folkets hus och Dramatens uppsättning av Den girige på Storsjöteatern. Dessutom är jag sugen på att se ytterligare två filmer på Bio Regina i höst, utöver den charmiga komedin Potiche - en fransk troféfru som jag såg på semestern. Nu råkar det vara så att både Woody Allens nya film Midnatt i Paris och Lars von Triers Melancholia visas snart.