Even in exile

Hur intressant låter det med ett konceptalbum om den chilenske sångaren Víctor Jara, som fängslades och mördades kort efter militärkuppen i Chile 1973? Jag tyckte inte att det lät särskilt lockande trots att den är gjord av James Dean Bradfield, sångare i mitt favoritband Manic Street Preachers, med texter av den walesiske poeten Patrick Jones (storebror till Manics basist och textförfattare Nicky Wire). Jag tänkte att jag ändå skulle ge skivan en chans och en genomlyssning på Spotify.

Det visade sig att jag hade fel om skivan och det är en helt underbar skiva som går på repeat här hemma. Den är fylld med vackra melodier och som låter de instrumentala delarna får ta plats. Det finns också refränger som sätter sig, som The boy from the plantation, som jag har nynnat på ganska länge. Det här en skiva gjord av en artist som egentligen inte har något att bevisa och som har den ekonomiska friheten att göra lite vad han vill när bandet har tagit en liten paus. Det hade varit roligt att höra låtarna live, men pga den rådande situationen har Bradfield tydligen inga planer på någon turné. Jag får hoppas att Manic Street Preachers spelar någon av låtarna på konserten i Trondheim nästa sommar.

Loud fast words

Det finns inte så mycket annat att säga om Dave Pirners Loud fast words än att det är en sammanställning av Pirners samtliga texter till hans band Soul Asylum. Det är samling som spänner över nästan fyrtio år av låtskrivande, inklusive texterna till deras nästa skriva Hurry up and wait, som släpps i april. Några av bandets låttexter saknas då de skrevs av den dåvarande gitarristen Dan Murphy. Alla album och låtar har kommentarer om hur de kom till och vilken inspiration som låg bakom låten och det finns lite bilder på Pirners anteckningsböcker. Samtidigt som jag läste boken lyssnade jag på skivorna, även om jag lyssnat mycket på Soul Asylum genom åren, så har jag lite dålig koll de deras första skivor som är mer opolerade och svårlyssande. Plus att de inte varit så lätta att få tag på innan de dök upp på Spotify och jag tror inte jag fick tag på dem på nittiotalet. Det här är en bok som antagligen endast är intressant för oss som är fans till bandet.

Har du ingen aning om vilka Soul Asylum är? Här är en video från Youtube med den omtalade musikvideon till deras största hit, Runaway train.

Veckoutmaning: Om jag säger Tyskland, så säger du…?

Den här veckan handlar det om Tyskland hos Kulturkollo, vilket är ett land vars kultur jag börjat uppskatta allt mer med åren. Jag läste tyska i fem år i skolan och även om jag hade svårt för grammatiken så är jag ganska duktig på att prata och skriva kortare brev till tysktalande schweiziska släktingar. Veckoutmaningen lyder i sin enkelhet, skriv om en, två eller alla tre punkterna nedan:

en tysk bok och/eller författare

Jag har de senaste åren blivit allt mer förtjust i den tyske författaren Hans Fallada som var aktiv under mellankrigstiden och under andra världskriget. När Fallada skrev om Tyskland under depressionen och hyperinflationen under mellankrigstiden var det sin samtid han beskrev och hur det påverkade vanliga människor. Läs Ensam i Berlin, Hur ska det gå för Pinnebergs? eller Hackendahl ger sig aldrig. Tyvärr har jag inte tagit mig igenom Varg bland vargar än (den har varit ett pågående projekt i några år nu).

en tysk film och/eller regissör

En tysk film som jag sett flera gånger och som jag älskar är Goodbye Lenin! från 2003 och som utspelar sig när Berlinmuren föll och Tyskland enades. Alex gör sitt bästa för att återskapa en bit av Östtyskland i familjens lägenhet för att inte chocka mamman som legat i koma i flera månader och som inte vet att hennes älskade DDR har fallit. Huvudrollen spelas av skådespelaren Daniel Brühl som sedan gjort karriär i Hollywood och har bland annat varit med i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds och Captain America Civil War.

ett tyskt musikstycke/låt och/eller kompositör/artist

Jag är inte så insatt i tysk musik och det enda tyska band jag lyssnar på är Rammstein. Även om jag gillar Rammstein så är jag fortfarande inte helt säker på att det är fördel att jag förstår deras ibland märkliga texter.

The Soundtrack of My Blog

Kulturkollo har bjudit in till en bloggstafett om vad det är som inspirerar oss och för mig har musik varit ett soundtrack till mitt liv sedan jag var liten. Jag har med åren visserligen blivit allt sämre på att upptäcka ny musik och anser att det räcker med ny musik av gamla favoritartister. I ärlighetens namn lyssnar jag mest på samma artister och ska man tro på Spotifys årssammanställning brukar jag lyssna på ungefär fyra artister och sedan en blandad kompott. I år påstod att Spotify att jag hade lyssnat på Suede i 97 timmar, och det tyckte jag ändå lät helt rimligt. Även om jag lyssnar väldigt mycket några få artister så spänner min musiksmak över ett brett spektrum av genrer från opera (främst den franske tenoren Roberto Alagna), jazz, rock, punk och hårdrock, men inte så mycket pop. Det händer även att jag slutar lyssna på en artist under några år för att sedan återupptäcka dem (då blir det nästan som att börja lyssna på en ny artist).

Jag tänkte ta med er på en liten resa in i den musik som jag gillar vilka artister det är som har följt mig längst, både genom några videor och en spellista med mina mest inflytelserika låtar.

Hösten 1998 efter att jag hade tagit studenten tillbringade jag en termin i Lewes, England för att läsa en språkkurs i engelska. Den hösten upptäckte jag det walesiska bandet Manic Street Preachers genom deras hitsingel If you tolerate this then your children will be next (en låt som förövrigt handlar om spanska inbördeskriget). Det jag inte visste den hösten var att Manic Street Preachers skulle komma att bli det mest inflytelserika bandet för mig och att jag skulle lyssna på dem i minst tjugo år. Det är också det band som jag har sett live flest gånger.

Ett annat band som jag har lyssnat på länge är Suede som tog en längre paus under 00-talet, men som har släppt några väldigt bra skivor sedan de gjorde comeback för några år sedan. Den enda gången som jag har sett Suede live var sommaren 1997 då de gjorde en spelning på Storsjöyran och då spelade bland annat Beautiful ones (videon nedan). Jag minns att konserten var helt fantastisk och att sångaren Brett Anderson trollband publiken (eller i alla fall mig).

Jag har satt ihop en spellista på Spotify med låtar som betyder extra mycket för mig. Tanken var att det skulle vara en behändig lista på 10-12 låtar, men den växte till drygt 60 låtar och spänner från opera till hårdrock via jazz, lite pop och punk. Om jag får säga det själv är det den ultimata spellistan som inte innehåller en enda medioker låt. Jag har upptäckt att om använder shuffle-funktionen kan man få fina övergångar från Metallica till Monica Zetterlund till Manic Street Preachers till Christina Aguliera.

Musikåret 2017 enligt Spotify

Nu när året börjar gå mot sitt slut betyder det att det är dags att sammanfatta det gånga året på olika sätt. Den här helgen har Spotify sammanfattat mitt musiklyssnande under 2017 och tydligen är mitt lyssnande lite mer ensidigt än jag själv upplever det som. I spellistan med mina mest spelade låtar under året är dominansen väldigt stor av några få artister. Jag är inte särskilt förvånad över vilka artister som finns på min topp 5-lista (i alla fall inte de tre första). Däremot tycker att jag de mest spelade låtarna kanske inte riktigt speglar mitt lyssnande (det är inte ens mina favoritlåtar med Soul Asylum).

Veckoutmaning om kulturella covers och återbruk

Den här veckan handlar det om kulturellt återbruk hos Kulturkollo och veckans utmaning består av två frågor,

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Det finns helt klart de fall där jag tycker att en cover är lika bra eller till och med bättre än originalet. Oftast brukar det handla om låtar, där en ny tolkning kan ge en annan tyngd och innebörd till låten.

Det finns också en covers av låtar som blivit betydligt mer kända än originalet, som t ex I will always love you, som de flesta förknippar med Whitney Houston och inte Dolly Parton (som både skrev och sjöng in den). Eftersom de de flesta känner till Whitney Houstons version valde jag originalet här.

Sedan finns det andra låtar som Working class hero, en låt som jag vetat varit en cover, men där jag relativt nyligen fick veta är gjord av John Lennon. Jag förknippar den mest med Manic Street Preachers, men har även hört versioner med Jerry Williams och Green Day.

En annan favoritcover är Lalehs version av E-types Here I go again från Så mycket bättre, det är en version som lyfter fram en helt annan sida av både låten och dess kompositör.

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Jag försöker återbruka en del genom att använda arvegods och att handla en del begagnade saker, framförallt har det blivit på Tradera. Nu senast en figur av Lisa Larson och ett par solglasögon från Chanel (som jag knappt använt än pga brist på soliga dagar). Genom åren har jag köpt en hel del porslin och glas begagnat, en del har jag kvar och annat har jag lämnat vidare igen. 

Tematrio - Något svenskt

Imorgon är det nationaldagen och det tar Lyran fasta på i veckans tematrio;

I morgon är det återigen dags att fira nationaldagen, eller svenska flaggans dag, som jag oftast säger. Det är inte så lätt att ändra sånt man lärt sig som barn. Berätta därför om tre svenska favoriter: böcker, författare, sångare, skådespelare, fotbollsspelare etc. Här finns stor frihet att hitta på lite vad som helst.

En av mina absolut största favoriter bland svenska artister är Olle Ljungström, vars musik följt mig från de tidigare tonåren och fram till nu. Jag är lite extra förtjust i Olles texter, det är inte alla som kommer på att rimma tysk indian med befjädrad german som i låten Tysk indian från Världens räddaste man. Jag har också haft möjligheten att se honom live två gånger (visserligen samma år).

En av de främsta svenska författarna under 1900-talet var Vilhelm Moberg, som var en av de främsta arbetarförfattarna och som skrev många fantastiska böcker. Det som ändå måste ses som Mobergs mästerverk är Utvandrar-eposet (Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige) om hur en grupp människor i Småland lämnar hembygden för att söka lyckan på andra sidan Atlanten i Amerika år 1850. En sak som är lätt att glömma bort bland alla allvarliga ämnen som Moberg skrev om är att finns mycket humor i hans berättelser.

Slutligen tänkte jag blicka framåt lite grann och väljer Elin Olofsson, som inte bara är svensk utan även (liksom jag) jämte. Jag tycker väldigt mycket om de tre böcker Olofsson hittills hunnit ge ut (Då tänker jag på Sigrid, Till flickorna i sjön och Gånglåt) och ser verkligen fram emot den fjärde, Krokas, som kommer i höst. 

Olikhetsutmaningen: svart och vitt

Det börjar dra ihop sig till studenttider och till den här veckans olikhetsutmaning har enligt O inspirerats av studentmössans färger, svart och vitt,

Dagens olikhetsutmaning handlar om de färger som pryder studentmössorna, svart och vitt. De kan också sägas symbolisera vårt allt mer tudelade samhälle. Tolka det som du vill.

Eftersom jag har lite svårt att komma på något annat så får vitt representeras av Joyce Carol Oates roman Svart flicka, vit flicka, som är en stark berättelse om klass, ras och kön. Det är var även min första kontakt med Oates författarskap.

Jag tycker inte om när böcker, filmer eller musik är allt för glatt och lättsamt, utan vill gärna ha en del svärta. Det blir extra tydligt om man tittar på vilken musik som jag lyssnar på, de flesta av mina favoritartister skriver inga kärlekslåtar och två av dem, Manic Street Preachers och Soul Asylum, har sagt att de inte gör det av princip. Dock har de kommit väldigt nära några gånger, beroende på hur man tolkar texterna. Manic Street Preachers har till exempel skrivit låtar om korrupta banker (Natwest-Barclays-Midlands-Lloyds), spanska inbördeskriget (If you tolerate this then your children will be next) plus att hela skivan The Holy Bible är ett enda stort mörker. Soul Asylum har bland annat gjort låtar om depression (Runaway train) och om vårat beroende av olja (Black gold).

If you tolerate this then your children will be next

Black gold

Veckans utmaning: Minns ditt 90-tal!

Den här veckan handlar det om 90-talet hos Kulturkollo och veckans utmaning handlar om att minnas sitt 90-tal.

Det känns verkligen som att 90-talet var mitt årtionde eftersom det var då jag växte upp. Jag inledde 90-talet med att fylla 11 år och gick i fjärde klass och när det tog slut läste jag en grundkurs i historia på Mitthögskolan. Det var under 90-talet som jag gick från att vara ett barn till att ta de första stegen ut i vuxenlivet och det var då jag till stora delar formades. En sak som kom att prägla mina tonår var det politiska intresset som gjorde att jag blev aktiv i SSU under några år, vilket var en rolig tid då jag fick möjlighet att göra en massa saker som jag inte skulle ha gjort annars både på lokal- och riksnivå. Förutom att gå kurser, fick jag även planera och hålla i flera kurser, åka på läger och kongresser och vara första maj-talare ett par år. Jag minns att knäna skakade rejält under första maj-talet i Badhusparken i Östersund.

När det gällde drömmarna om vad jag ville göra i framtiden så gick jag från att vilja bli ridande polis eller veterinär (jag var en hästtjej) till att vilja bli advokat till att vilja historiker som Peter Englund. Någonting säger mig att var ganska ensam om att ha honom som stor idol när jag var 12–13 år. Nu tog livet en annan riktning och jag blev inte något av det jag drömde om, även om jag läste en grundkurs i historia på högskolan. Efter gymnasiet for jag till Lewes (utanför Brighton) i England för att gå en språkkurs på en termin och det blev min första erfarenhet av att klara mig själv.

En viktig sak för mig under 90-talet var musik och eftersom jag inte fick MTV förrän jag flyttade hemifrån 1999, så spelade jag in musikvideor när de visades på SVT (vilket inte var så ofta). Annars så spelade jag in blandband från radion, komplett med P3-jingeln och Kaj Kindvalls röst. Jag har faktiskt kvar ett av blandbanden och att lyssna på det är som att åka i en tidsmaskin till 1993. Jag började 90-talet med att lyssna på pudelrock lite längre än alla andra och upptäckte Europe i samband med deras skiva Prisoners in paradise, vilket var när de försvann från scenen (även om de gjort comeback sedan dess). Lite senare började jag lyssna en del på band som Metallica och Nirvana och drogs till grungen både när det gällde musik och klädstil (kängor, jeans och flanellskjorta passade mig som redan då var ointresserad av mode).

Mitt favoritband var det amerikanska grunge-punkbandet Soul Asylum, vars största var med Runaway train, en låt som handlar om sångarens depression även om man i videon efterlyste försvunna barn. Sångaren Dave Priner var även till viss del min stilikon i mitten av 90-talet och jag försökte få till hans frisyr genom att inte borsta håret på några veckor. Jag återupptäckte nyligen Soul Asylum när jag såg Hitlåtens historia på SVT om just Runaway train och har lyssnat ganska mycket på bandet de senaste månaderna.

Mot slutet av 90-talet kom först Suede

Och sedan Manic Street Preachers in i mitt liv och har stannat kvar. Manic Street Preachers upptäckte jag under min termin i Lewes 1998 när de fick en hit med If you tolerate this then your children will be next från skivan This is my truth tell me yours. Förutom att låttiteln är lång så handlar själva låten om spanska inbördeskriget, vilket inte är vanligt för en hit.

Bästautmaningen - Konserter

I den här veckans bästautmaning frågar Lyran efter vilken som är den bästa konsert vi varit på. Det är en väldigt svår fråga att svara på eftersom jag varit på flera konserter som varit väldigt bra, men på olika sätt. De flesta av mina konsertbesök skedde under tonåren då jag var på Storsjöyran varje år och såg många bra konserter med både okända artister och en del kända både från Sverige och utlandet (jag kommer till exempel aldrig att glömma Suede på Stortorget 1997). För några år sedan var jag på två konserter samma vecka, Weeping Willows och Jack Vreeswijk, två väldigt bra konserter, men på väldigt olika sätt. Det är också svårt att jämföra Manic Street Preachers fantastiska rockkonsert på Berns i Stockholm för några år sedan med Jamie Cullums mer storslagna jazzspelning i Dalhalla.

Manic Street Preachers inleder konserten på Berns i Stockholm med Motorcycle Emptiness

Veckans utmaning: Bygg din egen kulturman!

Den här veckan handlar det om kroppen hos Kulturkollo och veckan utmaning är den roligaste på länge,

Bygg ihop din egen människokropp av filmer, böcker, spel och sångtitlar!

Jag har lyckats plocka ihop en rad med kroppsdelar från topp till tå (med viss hjälp från Hasse Alfredson):

Hon har blommor i sitt hår med Anders Glenmark (sång)

Head music med Suede (album)

Lagens långa näsa av Hans Alfredson (bok)

I only have eyes for you med Jamie Cullum (sång)

En yxa i nacken av Hans Alfredson (bok)

Vita tänder av Zadie Smith (bok)

Upp över mina öron med Orup och Anders Glenmark (sång)

You stole the sun from my heart med Manic Street Preachers (sång)

Rösterna av Christa von Bernuth (bok)

Is i magen med Jack Vreeswijk (sång och album)

Charmen med tarmen av Giulia Enders (bok)

Händerna av Richard Hobert (film)

Goldfinger (film)

Gummitummen – Skizzer ur en fren dagbok av Hans Alfredson (bok)

Låt mig ta din hand av Tove Alsterdal

Varför stirrar ni på mina fötter av Hans Alfredson och Stig Claeson (bok)

Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindqvist

Plus att jag hittade två titlar som täcker hela kroppen:

Rock your body med Justin Timberlake (sång)

I kroppen min av Kristian Gidlund (bok)

Veckans utmaning: Plågsamma sommarförsök

Den här veckan handlar om sommarplågor hos Kulturkollo och veckans utmaning handlar om de musikaliska plågorna.

Veckans utmaning är uppdelad i två delar:

Den första går ut på att presentera en sommarplåga från ditt förflutna och berätta om ditt förhållande till låten (kan vara hatkärlek, kan vara enbart plågsamt eller du kanske har ett fantastiskt sommarminne till låten).

Även om det säkerligen finns en hel del sommarplågor som jag glömt bort, men troligtvis kan sjunga med i, så har jag inget särskilt förhållande till sommarplågor. En som jag däremot minns är När vi gräver guld i USA med GES, vilket var soundtracket till den varma sommaren 1994.

Den andra handlar om att sia den närmsta framtiden. Vilken låt tror du blir 2016 års sommarplåga?

Eftersom jag väldigt sällan lyssnar på ny musik som inte är gjord av någon av mina gamla favoritartister, så är jag egentligen fel person att svara på frågan. En låt som jag hoppas kommer att spelas mycket i sommar är Justin Timberlakes Can’t stop the feeling, en låt som det är svårt att stå stilla till. Jag är egentligen inte något större fan av Timberlakes musik, men den här låten är svår att motstå.

Att vara här istället för där

Ikväll skulle jag ha velat se ett av mina favoritband, brittiska Suede, när de spelar på Gröna Lund. Istället så sitter jag hemma i Östersund och försöker tänka att det den där spelningen på Storsjöyran är svårslagen. Som tur är finns det även liveklipp på Youtube, som det här från spelningen på Glastonbury förra året och som filmades av BBC. Dessutom så skulle jag på Gröna Lund inte komma tillräckligt nära för att kunna se Brett Anderssons höftvickande ordentligt.

Jag måste erkänna att jag är svag för band som får in ord som kookiness i låtar. Dessutom så har delar av bandet twittrat från både Moderna Museet och ABBA-museet under dagen,

Bokbloggsjerka 27 – 30 maj

Det är äntligen fredag igen och det betyder i vanlig ordning att det blivit dags för veckans bokbloggsjerka.

Temat för veckans fråga är musik i kombination med böcker. Har en av dina favoritartister utkommit med en bok som du tycker att vi ska läsa? (För mitt vidkommande är jag ruskigt nyfiken på boken om Paul Stanley från Kiss). Kan du ge exempel på en bok som har en stark koppling till din favoritgenre? Envisas en av dina favoritförfattare med att ”spela” musik i böckerna som du absolut inte gillar? Eller….?

Nej, ingen av mina favoritartister har gett ut någon bok, i alla fall inte som jag vet om. Visserligen står Nicky Wire i Manic Street Preachers författare till en fotobok, Death of a Polaroid, med bilder polaroidbilder på bandet tagna, men det känns inte som att den räknas i det här sammanhanget eftersom den nästan inte innehåller någon text.

När det gäller musik i böcker så tycker jag sällan att det är ett problem, snarare kan jag bli nyfiken och kolla upp musiken. I Peter Robinsons böcker om DCI Alan Banks så förekommer det en del musik och till vissa böcker så har författaren satt ihop en spellista på sin hemsida med alla låtar som är med i boken, vilket ibland har varit intressant att lyssna på.

Veckans utmaning: Din absoluta schlagerfavorit

Den här veckan är det dags för årets Eurovision Song Contest och eftersom Måns Zelmerlöw vann förra året så avgörs årets tävling i Stockholm. Med anledning av detta så har Kulturkollo schlagertema den här veckan, något som även avspeglar sig i veckoutmaningen.

1. Vilken schlagerlåt är din favorit om du tänker tillbaka genom åren?
Mitt intresse för schlagern har gått lite upp och ner genom åren och i år är jag mer intresserad av mellanakterna än låtarna när jag tittar på finalen på lördag. Jag har inte så många favoriter från tidigare år, men några låtar har i alla fall letat sig in i mina spellistor, som den fantastiska balkanballaden Molitva med Marija Serifovic från Serbien.

Och även bidraget som Frankrike skickade förra gången tävlingen gick i Sverige, L'enfer Et Moi med Amandine Bourgeois

2. Förutom Sverige, har du någon förhandsfavorit på lördag?
Eftersom jag inte ens är säker på att jag hört hela Sveriges bidrag i år, så är svaret nej.

Kära Olle

Jag och min far, originalversionen

Jag sitter och försöker formulera något om Olle Ljungström och den betydelse hans musik har haft för mig, men det går så där. Olle Ljungström är en artist som följt mig genom tonåren och upp i vuxen ålder och i drygt tjugo år har rankat honom som en av mina absoluta favoritartister och den fick mig att inse vilken betydelse som låttexter kan ha. Nu tänker jag ägna resten av kvällen åt att lyssna på Olles låtskatt och minnas de två konserter som jag såg med honom i slutet av 90-talet.

Hemma igen

Efter att ha gjort en kort, men ganska intensiv, resa till Stockholm så är jag nu hemma igen. Huvudmålet med resan var en konsert med mitt favoritband Manic Street Preachers, en konsert som var väldigt bra (eftersom det var tredje gången jag såg dem så visste jag redan att de är en väldigt bra liveband). Bandet har till den här turnén dammat av låten Nat West-Barclays-Midlands-Lloyd från debutskivan Generation Terrorists och eftersom jag inte kan komma ihåg låttiteln så är James Dean Bradfield förlåten för att inte komma ihåg hela texten (och det är mycket text).

Jag har även hunnit med ett besök på konstutställningen Konstnären på Nationalmuseum där jag bland annat äntligen fick se Nils von Dardels berömda Den döende dandyn som jag läst och hört så mycket om. När jag gick en sväng på stan så passade jag på att besöka Adlibris fysiska bokhandel där de säljer böcker till samma pris som på nätet, vilket gör det svårt att motstå att handla. Jag kom ut med två böcker som jag tänkt läsa ett bra tag, Chimamanda Ngozi Adiches Americanah och Peter Robinsons No cure for love, som är en nyutgåva av en av hans första böcker och som inte är en del av DCI Banks-serien.

Eftersom det tar cirka 5,5 timmar att åka tåg hem till Östersund igen så såg jag till att ladda upp med väsentligheter som kaffe och den nyutkomna Fiskarmännen av Chigozie Obioma, en väldigt bra bok som jag sträckläste under nästan hela resan.

Helgens begivenhet

Den här helgen är det en del bokbloggare som drar till Amsterdam, men inte jag. Istället gör jag en snabbvisit i huvudstaden där huvudattraktionen är en konsert med mitt favoritband Manic Street Preachers som är ute på en jubileumsturné för sin skiva Everything must go som släpptes för 20 år sedan. De kommer att spela hela Everything must go (som för övrigt enligt mig är deras bästa skiva) och även en del andra hits och jag känner på mig att det kommer att bli alldeles underbart. Utöver konserten så tänkte jag även försöka hinna med lite shopping, en konstutställning och kanske ett museibesök.

En ny spelare

Jag har den sista tiden saknat min gamla otympliga stereo då jag velat lyssna på musik hemma i lägenheten med bättre ljud än vad min lilla, billiga portabla högtalare har. Men eftersom jag numera har nästan all musik i Spotify och det går inte att lyssna genom att koppla in telefonen i stereon. Nu har jag dock hittat en lösning, en ny smidig spelare som spelar cd, vinyl, radio, usb och där det bara är koppla in telefonen (det enda jag inte kan spela stenkakor och kassetter). Bra ljud har den också, även om jag håller på och undersöker om det går att koppla in mina gamla högtalare för ännu bättre ljud.

När jag gick igenom mina LP-skivor så hittade jag en del märkliga skivor som jag glömt bort att jag hade, som den här skivan med Stand Up Comedy med bland andra John Ajvide Lindqvist. Tror dessvärre att det är jag själv som köpt den vid något tillfälle.

Tror aldrig att jag lyssnat på den här skivan med Gröna Hund på Gröna Lund.

Antagligen har jag snott den här samlingsskivan med John Denver från mina föräldrars samling en gång i tiden, är dock osäker på om jag spelat den mer än en gång.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att "den rockande samen" Sven Gösta Jonssons skiva överlevt i släkten i alla år, Den innehåller fyra låtar som alla är riktigt dåliga.

Tisdagsutmaningen: Mitt -80-tal

Kulturkollo har börjat med sina tisdagsutmaningar igen efter sommaren (jag har missat de två första pga att min semester började när resten av landet tycker att sommaren är slut). Den här veckan har de temat Mitt 80-tal och även om jag levde under hela 80-talet så minns jag mest den senare delen då jag glatt kröp omkring i blöjor tillsammans med min nalle Gossan och var 11 månader när 80-talet började.

Jag och min ständige följeslagare nallen Gossan har en liten bjudning av något slag i början av 80-talet.

Veckans utmaning går ut på att minnas ditt 80-tal:

Vilken musik lyssnade du på?
Förutom de vanliga barnvisorna så hann jag även med att lyssna en del på artister som Lili & Sussie, Sha-Boom, Orup och Christer Sandelin mot slutet av decenniet.

Vad läste du?

Eftersom jag inte lärde mig läsa förrän jag började skolan 1986 så hann jag inte med att läsa så svåra böcker på 80-talet, men Ronja Rövardotter var en stor favorit som jag både läste själv och lyssnade på som högläsning. Mot slutet blev även Bröderna Lejonhjärta en favorit, annars vill jag minnas att det blev många hästböcker.

Vad såg du på?

Mest barnprogrammen på SVT kan jag tänka mig. Lite senare blev det serier som Goda Grannar, Varuhuset och så klart Bullen.

Vem/vilka var de stora idolerna?

Jag hade så många stora idoler, men den första var nog Hanna Zetterberg som både spelade Ronja i filmen och som hade samma förnamn som mig (vilket jag minns var viktigt). Sedan blev det väl Lili & Sussie och Sha-Boom som tog över, dock inte samtidigt.