Afternoons with the blinds drawn

Brett Anderson inleder sin andra självbiografi Afternoons with the blinds drawn med att förklara att det här är boken som han aldrig tänkte skriva. Till vardags är Anderson sångare och låtskrivare i det brittiska bandet Suede och hand förra självbiografi, Coal black mornings, som kom förra året slutade med att bandet fick skivkontrakt. Den här boken handlar om 1990-talet då Andersson och Suede inledde sin karriär med att bli hyllade som Englands bästa nya band innan de ens släppt sin första singel, nådde stora framgångar över nästan hela världen och sedan splittrades (för att flera år senare återförenas igen med ny energi). Till skillnad från de flesta andra rockbiografier fokuserar inte Anderson inte så mycket på listplaceringar utan mer på att berätta historien ur sitt perspektiv. Utöver musiken så präglas boken av Andersons drogberoende som blir allt allvarligare ju längre tiden går och påverkar relationen till de andra bandmedlemmarna och musiken. Anderson även öppen med att han inte var klarade av att hantera en del jobbiga saker på ett så moget sätt som han i efterhand hade önskat att han hade gjort, som när det skar sig med gitarristen Bernard Butler som lämnade bandet när de spelade in sin andra skiva och sedan när keyboardisten Neil Codling blir sjuk och tvingas lämna bandet. En av de saker som jag tycker är finast i boken är hyllningen till just Neil Codling och den påverkan som han hade på bandets musikaliska inriktning efter att han av en slump kom in i bandet (han är kusin med trummisen Simon Gilbert och tittade förbi replokalen för att låna en kostym).

Afternoons with the blinds drawn är en bok som nog kräver att man är ett fan av Brett Anderson och/eller Suede, även om den skiljer sig från andra rockbiografier. Den kräver nog också att man har läst Coal black mornings för att hänga med. Jag gillar boken och det sättet som Anderson skriver på, framförallt att den har ett annat fokus än andra biografier som jag har läst genom åren. Nu återstår det att se om Anderson kommer att skriva en tredje del som spänner över solokarriären och bandets återförening.

Down, en av Suedes bästa låtar från 1990-talet i en avskalad version med Brett Anderson och Neil Codling

Coal Black Mornings

Jag har läst en del rockbiografier genom åren och de brukar som regel följa samma mall med en sammanfattning av barndomen (eller barndomarna om det handlar om ett band) och fortsätter sedan med karriären, gärna med en massa uppgifter om listplaceringar, framträdanden och andra ganska uppgifter som inte är så dramaturgiskt roliga. När Brett Anderson, sångare, låtskrivare och grundare i bandet Suede, bestämde sig för att skriva sin historia ville han inte skriva en vanlig biografi och boken slutar med att bandet skrivet på sitt första skivkontrakt. I förordet skriver Anderson att hans främsta syfte med boken är att förklara för sin son vem hans pappa är kommer ifrån och att han skrev boken utan att veta om den någonsin skulle komma att bli publicerad.

Anderson berättar om en uppväxt i Haywards Heath, en pendlarstad längs tåglinjen mellan London och Brighton, som präglades av familjens fattigdom och smått excentriska föräldrar i ett hus som saknade centralvärme. Mamman var en konstnär som var hemmafru och drygade ut hushållskassan genom att sy kläder. Pappan hade en rad olika jobb med dålig lön, var besatt av kompositören Franz Liszt och verkar ha varit en riktigt karaktär. Anderson skriver att han som barn inte reflekterade över att de var fattiga, att alla saker de hade antingen var hemmagjorda eller begagnade och att alla barn hjälpte till att plocka döda fåglar innan de hamnade i grytan. Anderson beskriver hur hans intresse för musiken väcktes och hur han började spela gitarr och skriva egna låtar och hur bandet Suede bildades. Ibland lämnar han berättelsen och plockar upp senare låtar som inspirerats av vissa händelser.

Coal Black Mornings är definitivt en annorlunda rockbiografi, både för att den inte alls handlar om framgångarna på 1990-talet och att den faktiskt är skriven av huvudpersonen själv, men det betyder inte att det är något negativt. Tvärtom så är det en av de absolut bästa biografierna som jag läst och det är uppenbart att Anderson är en skicklig skribent, både när det gäller låttexter och böcker. Dessutom så tycker jag att det är ganska tråkigt att läsa långa uppradningar av försäljningssiffror och listplaceringar. Skulle Anderson bestämma sig för att skriva en fortsättning om bandets framgångar så kommer jag definitivt att läsa även den.

Pantomine Horse, en av Suedes tidigaste låtar och även en av mina favoritlåtar

Musikåret 2017 enligt Spotify

Nu när året börjar gå mot sitt slut betyder det att det är dags att sammanfatta det gånga året på olika sätt. Den här helgen har Spotify sammanfattat mitt musiklyssnande under 2017 och tydligen är mitt lyssnande lite mer ensidigt än jag själv upplever det som. I spellistan med mina mest spelade låtar under året är dominansen väldigt stor av några få artister. Jag är inte särskilt förvånad över vilka artister som finns på min topp 5-lista (i alla fall inte de tre första). Däremot tycker att jag de mest spelade låtarna kanske inte riktigt speglar mitt lyssnande (det är inte ens mina favoritlåtar med Soul Asylum).

Bästautmaningen - Konserter

I den här veckans bästautmaning frågar Lyran efter vilken som är den bästa konsert vi varit på. Det är en väldigt svår fråga att svara på eftersom jag varit på flera konserter som varit väldigt bra, men på olika sätt. De flesta av mina konsertbesök skedde under tonåren då jag var på Storsjöyran varje år och såg många bra konserter med både okända artister och en del kända både från Sverige och utlandet (jag kommer till exempel aldrig att glömma Suede på Stortorget 1997). För några år sedan var jag på två konserter samma vecka, Weeping Willows och Jack Vreeswijk, två väldigt bra konserter, men på väldigt olika sätt. Det är också svårt att jämföra Manic Street Preachers fantastiska rockkonsert på Berns i Stockholm för några år sedan med Jamie Cullums mer storslagna jazzspelning i Dalhalla.

Manic Street Preachers inleder konserten på Berns i Stockholm med Motorcycle Emptiness

Att vara här istället för där

Ikväll skulle jag ha velat se ett av mina favoritband, brittiska Suede, när de spelar på Gröna Lund. Istället så sitter jag hemma i Östersund och försöker tänka att det den där spelningen på Storsjöyran är svårslagen. Som tur är finns det även liveklipp på Youtube, som det här från spelningen på Glastonbury förra året och som filmades av BBC. Dessutom så skulle jag på Gröna Lund inte komma tillräckligt nära för att kunna se Brett Anderssons höftvickande ordentligt.

Jag måste erkänna att jag är svag för band som får in ord som kookiness i låtar. Dessutom så har delar av bandet twittrat från både Moderna Museet och ABBA-museet under dagen,