Bästautmaningen - Konserter

I den här veckans bästautmaning frågar Lyran efter vilken som är den bästa konsert vi varit på. Det är en väldigt svår fråga att svara på eftersom jag varit på flera konserter som varit väldigt bra, men på olika sätt. De flesta av mina konsertbesök skedde under tonåren då jag var på Storsjöyran varje år och såg många bra konserter med både okända artister och en del kända både från Sverige och utlandet (jag kommer till exempel aldrig att glömma Suede på Stortorget 1997). För några år sedan var jag på två konserter samma vecka, Weeping Willows och Jack Vreeswijk, två väldigt bra konserter, men på väldigt olika sätt. Det är också svårt att jämföra Manic Street Preachers fantastiska rockkonsert på Berns i Stockholm för några år sedan med Jamie Cullums mer storslagna jazzspelning i Dalhalla.

Manic Street Preachers inleder konserten på Berns i Stockholm med Motorcycle Emptiness

Att vara här istället för där

Ikväll skulle jag ha velat se ett av mina favoritband, brittiska Suede, när de spelar på Gröna Lund. Istället så sitter jag hemma i Östersund och försöker tänka att det den där spelningen på Storsjöyran är svårslagen. Som tur är finns det även liveklipp på Youtube, som det här från spelningen på Glastonbury förra året och som filmades av BBC. Dessutom så skulle jag på Gröna Lund inte komma tillräckligt nära för att kunna se Brett Anderssons höftvickande ordentligt.

Jag måste erkänna att jag är svag för band som får in ord som kookiness i låtar. Dessutom så har delar av bandet twittrat från både Moderna Museet och ABBA-museet under dagen,

Hemma igen

Efter att ha gjort en kort, men ganska intensiv, resa till Stockholm så är jag nu hemma igen. Huvudmålet med resan var en konsert med mitt favoritband Manic Street Preachers, en konsert som var väldigt bra (eftersom det var tredje gången jag såg dem så visste jag redan att de är en väldigt bra liveband). Bandet har till den här turnén dammat av låten Nat West-Barclays-Midlands-Lloyd från debutskivan Generation Terrorists och eftersom jag inte kan komma ihåg låttiteln så är James Dean Bradfield förlåten för att inte komma ihåg hela texten (och det är mycket text).

Jag har även hunnit med ett besök på konstutställningen Konstnären på Nationalmuseum där jag bland annat äntligen fick se Nils von Dardels berömda Den döende dandyn som jag läst och hört så mycket om. När jag gick en sväng på stan så passade jag på att besöka Adlibris fysiska bokhandel där de säljer böcker till samma pris som på nätet, vilket gör det svårt att motstå att handla. Jag kom ut med två böcker som jag tänkt läsa ett bra tag, Chimamanda Ngozi Adiches Americanah och Peter Robinsons No cure for love, som är en nyutgåva av en av hans första böcker och som inte är en del av DCI Banks-serien.

Eftersom det tar cirka 5,5 timmar att åka tåg hem till Östersund igen så såg jag till att ladda upp med väsentligheter som kaffe och den nyutkomna Fiskarmännen av Chigozie Obioma, en väldigt bra bok som jag sträckläste under nästan hela resan.

Helgens begivenhet

Den här helgen är det en del bokbloggare som drar till Amsterdam, men inte jag. Istället gör jag en snabbvisit i huvudstaden där huvudattraktionen är en konsert med mitt favoritband Manic Street Preachers som är ute på en jubileumsturné för sin skiva Everything must go som släpptes för 20 år sedan. De kommer att spela hela Everything must go (som för övrigt enligt mig är deras bästa skiva) och även en del andra hits och jag känner på mig att det kommer att bli alldeles underbart. Utöver konserten så tänkte jag även försöka hinna med lite shopping, en konstutställning och kanske ett museibesök.

Manic Street Preachers

Jag har verkligen längtat efter att få se Manic Street Preachers spela live sedan flera månader innan de släppte nyheten att de kommer till Sverige och Stockholm. Jag satt hela hösten önskade att jag fick se dem live utan att behöva åka till England, så när biljetterna släpptes till konserten på Berns i Stockholm så skyndade jag mig att köpa en. I söndags var det äntligen dags, även om väntan kändes extra lång när det dåliga (i alla fall enligt min åsikt) förbandet höll på i 45 lååånga minuter, innan Nicky Wire släntrade in på scenen klädd som en äkta rockstjärna iklädd skinnjacka och solglasögon och bandet sparkade igång konserten med Motorcycle emptiness. Sedan höll de på i lite drygt 1,5 timme innan de avrundande konserten med If you tolerate this your children will be next utan att köra några extranummer. De tjugo låtarna däremellan bjöd på en fantastisk konsert upplevelse utan några svackor, även om jag saknade The masses against the classes. Bäst var nästan den akustiska versionen av The everlasting där det blev allsång. Manics visade verkligen att de fortfarande är ett band att räkna med och att deras låtskatt nästan görs sig bättre live än på skiva. Nu ser jag fram emot nästa skiva, Futurology, som släpps i sommar och skulle inte bli direkt ledsen om de skulle komma till Storjöyran i sommar.

Weeping Willows

I år firade jag första maj genom att gå på Weeping Willows konsert på Gamla Teatern här i Östersund. När jag först såg att de skulle komma till stan under den här turnén så tänkte jag inte gå och lyssna på dem eftersom jag såg dem spela för ett par år sedan och dessutom ska åka till Stockholm nästa helg för att se ett annat favoritband, Manic Street Preachers. Nu är jag väldigt glad för att jag ändå beslutade mig för att gå på konserten, för gud vad bra de är och vilken låtskatt de skapat. Plus att Magnus Carlson är en av landets absolut bästa sångare och han levererar alltid live (i alla fall har han gjort det de fyra gångerna jag sett honom uppträda). Så även den här gången.

Jag tyckte att konserten började lite halvsegt, mest beroende på att de körde låtar som jag inte hade riktigt koll på. Men när de sedan körde favoriterna Blue and alone, While I’m still strong och Stairs efter varandra så lyfte konserten ordentligt. Sedan så fortsatte de med att spela en del från den nya skivan The time has come och en hel del från debuten Broken promise land (som jag älskat sedan den släpptes 1997) som Under suspicion, Eternal flames och det underbara titelspåret. Det hela avlutades passande nog med So it’s over som ett extra extranummer.