Idag skulle Harry Martinson ha fyllt 109 år om han
fortfarande levt, så jag tyckte att det var passande att skriva om
Dikter
1929-1953 idag (plus att jag blev klar med den i helgen).
Dikter 1929-1953 var
en av de böcker som jag köpte på
Kupan, när jag i princip hade rensat deras
klassikerhylla på Harry Martinson (någon enstaka dubblett lämnades kvar), och
jag har i flera veckor burit med mig boken och i långsam takt läst alla
dikterna. Som titeln antyder så är det här en samling med dikter från den
första delen av Martinsons författarskap och dikterna kommer från
Spökskepp
(1929),
5 Unga (1929), Antologin
Modern lyrik (1931),
Nomad (1931-1944),
Natur
(1934),
Passad (1945) och
Cikada (1953).
Jag tycker att dikterna känns luftiga, som om de två stora
temana, havet och naturen, gjort avtryck i språket och de känns inte
svårttillgängliga, som en del lyrik kan göra. Vissa dikter tog tag i mig när
jag läste dem halvhögt för mig själv och det kändes som om en del av mig
virvlade iväg med orden. En del dikter är långa och episka, andra visar en
förmåga att kunna sätta fingret på saker med några få rader, som i följande
rader från dikten Blad i Passad;
Slåttern går
och alla som önskat sig vara blommor
förändra hastigt sina önskningar
En av mina favoriter kommer från 5 Unga och är mer åt det prosaiska
hållet, den heter Klockbojen och är en finstämd berättelse om en klockboj i
Zuidersee och måsen Giri (som är den enda mås som vågar sitta på klockbojen). Nu
är det bara för mig att vänta på att nästa del, Dikter 1958-1973, som jag
beställt på Bokbörsen ska komma så att jag kan fortsätta läsa Martinsons
underbara dikter.
