Northanger Abbey

 

När jag nyligen inte kände mig sugen på att läsa någon av de olästa böcker som ligger här hemma, var det i stället en omläsning av Northanger Abbey av Jane Austen som lockade. Det är några år sedan jag läste boken för första gången och minns egentligen mest att Henry Tilney och hans intresse för att läsa romaner seglade upp som en favorit av männen i Austens böcker.

Northanger Abbey gavs ut efter Austens död tillsammans med Övertalning, som jag inledde årets läsning med, även om det var den första romanen som hon skrev. Det har varit intressant att läsa dessa två romaner så nära varandra eftersom de visar att författaren mognade och fick en annan inställning under de år som gick mellan att de skrevs. Northanger Abbey bubblar av ungdom och huvudpersonen Catherine Morland är ung, oskuldsfull, full av energi och uppfylld av de böcker som hon har läst, särskilt Udolphos mysterier av Ann Radcliffe. I Övertalning är Anne Elliot ungefär 10 år äldre och har fått ge upp sin stora kärlek på grund av familjens åsikter och hon har en lugnare inställning till livet och romantiken. Båda böckerna är dock riktiga mästerverk som har hamnat lite i skuggan av den mer kända Stolthet och fördom (vem vill egentligen ha den högdragne Mr Darcy när man kan få den romanläsande Mr Tilney?). Varje gång som jag läser Austens böcker slås jag av hur relevanta de fortfarande är och hur det inte känns på språket att de har över 200 år på nacken.

Min första recension av Northanger Abbey finns att läsa här

Northanger Abbey

Catherine Morland är inte någon som skulle tänka sig som en romanhjältinna, det är i alla fall det vi får reda på i romanens första mening. Catherine har blivit inbjuden av grannarna mr och mrs Allen att tillbringa några veckor i Bath tillsammans med dem. Det dröjer inte länge förrän Catherine börjar göra nya bekantskaper, bland annat med Isabella Thorpe som hon snabbt blir vän med och de pratar om allt väsentligt som romaner, kvällen bal, morgondagens promenader och hur vissa unga män uppfört sig på balerna. En annan viktigt ny bekantskap är den med Henry Tilney, som bjuder upp henne på första balen och som sedan inte syns till på flera dagar. När han sedan dyker upp igen så närmar sig Catherine hans syster, en vänskap som inte Isabella ser med blida ögon på. När Catherine blir inbjuden att följa med familjen Tilney till deras gods Northanger Abbey så tackar hon gladeligen ja.

Northanger Abbey är den första roman som Jane Austen skrev, men den gavs in ut förrän efter hennes död 1818. Jag tycker att det märks att det är en tidig roman då den inte känns lika mogen som till exempel Förnuft och känsla och Stolthet och fördom, men det är inget negativt i sig då språket är livfullt och intrigen håller hela vägen till den sista sidan. Den stora frågan är varför jag inte har läst den här fantastiska romanen förrän nu och Henry Tilney har helt klart seglar upp som en favorit bland Austens män (vem vill inte ha en romanälskande man som uppskattar kvinnors intelligens). Nu har jag bara Mansfield Park kvar att läsa av Jane Austen, så nu har jag höga förväntningar på den.

Trevligt firande

Eftersom jag och min syster fyller år ganska tätt inpå varandra och har numera uppnått en ålder då födelsedagarna inte är lika viktiga som de var förr om åren, så firar vi numera allt oftare tillsammans mellan våra födelsedagar. För någon månad sedan så upptäckte jag den väldigt söta samepojken Nils som ingår i Lisa Larsons serie All Världens barn och började drömma om att samla alla åtta figurerna, men bara ägnat mig åt att kolla upp dem på Tradera, där de har en tendens att sticka iväg prismässigt. Jag blev därför väldigt glad när jag i ett av paketen hittade en alldeles egen Nils.

Efter att ha hintat om att jag var väldigt sugen på Bonnier klassikers sprillans nya utgåva av Jane Austens Northanger Abbey så blev jag glad över att hitta boken i ett paket. Nu ska det väl äntligen bli av att jag läser även denna bok av Austen.