De vuxnas lögnaktiga liv

 

Giovanna är på gränsen mellan barn och tonåring när hon råkar höra att hennes pappa säger att hon är ful. När Giovanna försöker förstå vem hon håller på att bli när utseendet ändras. Hennes vilsenhet gör att hon tar kontakt med sin faster Vittoria som introducerar henne till en annan sida av Neapel, en sida som är mer tygellöst och som den finare delen av staden uppe på kullarna fruktar och avskyr. Giovanna försöker hitta sin plats i någon av världarna, men verkar inte kunna hitta något svar på något av ställena.

De vuxnas lögnaktiga liv är den första boken som den italienska författaren Elena Ferrante skriver efter den stora succén med Neapel-kvartetten (Min fantastiska väninna, Hennesnya namn, Den som stannar, den som går, Det förlorande barnet) om vännerna Elena och Lila. Det här är en bok som har blivit hyllad från en massa olika håll, men för mig har det tagit ovanligt lång tid att läsa boken. Jag vet inte om felet har legat hos mig eller Ferrante, eller så har bara timingen varit dålig. Det är inte ett bra tecken när jag pausar en bok (som inte är en riktig tegelsten) för att läsa andra böcker. Det är egentligen inget fel på berättelsen, men jag har bara inte fått något flyt i läsningen.

Ferrante om Ferrante

Efter att ha läst och älskat Elena Ferrantes fyra böcker om Elena och Lila och deras uppväxt i det fattiga Neapel (Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet) och även läst och (delvis) älskat hennes tre första romaner (Dagar av ensamhet, Plågsam kärlek och Skuggan av en dotter) kändes det naturligt att läsa Ferrante om Ferrante där vi får en chans att komma närmare den skygga författaren. Elena Ferrante är en pseudonym och hon har aldrig trätt fram med sitt rätta namn och alla intervjuer som hon har gett har skett via brevväxling. I den här boken finns en del av Ferrantes brevväxlingar och essäer där hon skriver om sin syn på litteraturen och litteraturhistorien, sina egna romaner och hur hon ser på filmatiseringarna och den processen. I en rad intervjuer utvecklar hon sina tankar om sitt eget skrivande, feminism, moderskap och den egna barndomen som inspirationskälla. Jag respekterar verkligen Ferrantes val att vara anonym och det är blir ett trevligt sätt att lära känna kvinnan bakom namnet lite.

My Brilliant Friend

My brilliant friend heter filmatiseringen av den första delen i Elena Ferrantes fantastiska Neapel-kvartett om väninnorna Elena och Lila, som på svenska heter Min fantastiska väninna, som nu finns på HBO Nordic. Det är en av de bästa filmatiseringar som jag har sett och man har låtit boken bli åtta timslånga avsnitt som följer boken väldigt bra. Det slitna, fattiga kvarteret i Neapel där Elena och Lila växer upp har byggts upp och ger en extra känsla till serien. Om jag har förstått det rätt så har man i produktionen mest använt sig av amatörskådespelare och har lyckats hitta fantastiska talanger, både de två flickor som spelar Elena och Lila som barn i de två första avsnitten och de två tjejerna som spelar dem som tonåringar i resten av serien är väldigt bra och har en otrolig närvaro. Det är också intressant att titta på en serie där jag är helt beroende av att läsa textningen eftersom all dialog är på italienska och napolitanska. Det enda jag har lite svårt med är att hålla reda på vem som är vem bland alla bikaraktärer, de som nämns vid namn i boken men inte alltid i serien (och det finns ganska många karaktärer i berättelsen).

Skuggan av en dotter

Sedans Ledas döttrar blivit vuxna och flyttat till sin pappa i Kanada lever hon ensam. Även om leda trodde att ensamheten skulle bli jobbig upplever hon den som en befrielse när hon slipper ansvaret. På semestern bestämmer Leda sig för att hyra en lägenhet i en liten badort i södra Italien för att få lugn och ro. Efter några dagar på stranden störs lugnet när en stor högljudd napolitansk familj dyker upp och gör hotfulla utfall mot de andra badgästerna. När ett barn i familjen tappar sin docka på stranden sätter det igång en rad händelser.

Skuggan av en dotter är den tredje och sista delen i Elena Ferrantes löst sammansatta trilogi om kärlek och dess baksida som hon skrev och gav ut innan Neapel-kvartetten. Av de tre böckerna så tycker jag att den här är den som varit klart bäst, med bäst tempo och med en ordentligt genomtänkt historia. Ska man bara läsa en av Ferrantes kortromaner så tycker jag det är Skuggan av en dotter som man ska välja.

Plågsam kärlek

Delias mamma, Amalia, drunknar på hennes födelsedag och det gör att hon måste återvända till barndomskvarteren i Neapel för att ordna med begravningen. Delias tankar är dock upptagna med frågan om vad det egentligen var som hände mamman och vad ville hon ha sagt med de märkliga telefonsamtalen kvällen innan hon dog. Delia försöker rekonstruera mammans sista tid och upptäcker att de är mer lika än hon trodde.

Plågsam kärlek är den italienska författaren Elena Ferrantes debutroman och utgör tillsammans med Dagar av ensamhet och Skuggan av en dotter en löst sammanhållen trilogi om kärlekens baksida. Jag tycker att det här är den av Ferrantes böcker om jag tyckt minst bra om. Det är ingen dålig bok, men det kändes inte som att den hade samma flyt som de andra böckerna som jag har läst. En anledning kan mycket väl vara att det här är Ferrantes debutroman och att hon har utvecklats som författare sedan dess. Plus att jag förväntar mig att allt hon skrivit är mästerverk, vilket gör att mina förväntningar kan vara orimligt höga.

Dagar av ensamhet

En eftermiddag i april meddelar Olgas man Mario att han lämnar henne och barnen. Kvar står en chockad Olga i resterna av det liv som hon och Mario byggt upp tillsammans. Det dröjer inte länge förrän galenskapen får grepp om Olga och hon isolerar sig i lägenheten tillsammans med de två barnen och hunden.

Dagar av ensamhet är en kortroman av Elena Ferrante som gavs ut på italienska redan 1999 och som nu kommer på svenska och skrevs före böckerna om Elena och Lila. Det här är en klaustrofobisk berättelse om en kvinna som bryter ihop totalt när hon blir lämnad. Det gör ont att läsa boken eftersom den är så intensiv känslomässigt. Jag tycker att det är extra roligt att även där här tidiga boken är väldigt bra eftersom jag älskar Ferrantes Neapel-kvartett (Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet).

Stranden om natten

En dag blir dockan Celina kvarglömd i sanden på stranden och när alla badgästerna gått hem börjar det hända märkliga saker. Det är på natten som den Elaka strandvakten och hans kumpan Stora räfsan dyker upp och stjäl barnens leksaker. Det är i alla fall vad Celina har hört.

Stranden om natten är en bilderbok som är skriven av den italienska författaren Elena Ferrante (mest känd för Neapel-kvartetten; Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går, Det förlorade barnet) och med illustrationer av Mara Cerri. Jag tror inte att det här är en bok som hade översatt om det inte vore för Ferrantes stora succé den senaste tiden. En sak är i alla fall säker, jag hade inte läst boken om det inte vore för att den var skriven av Ferrante, en författare som jag gillar väldigt mycket. Jag är även medveten om att jag inte hör till målgruppen (boken är klassificerad som 3-6 år av förlaget), men jag är ändå inte säker på att den passar för den tilltänkta målgruppen. Det känns för att det är för få bilder, för mycket text och en historia för så små barn. 

Det förlorade barnet

Det förlorade barnet är den fjärde delen i Elena Ferrantes romansvit och den tar vid där den tredje delen, Den som stannar, den som går, slutar, i det sena sjuttiotalet. Elena har börjat etablera sig som författare, men är olycklig i sitt äktenskap med Pietro. Hon har inlett en relation med sin ungdomsförälskelse Nino och väljer att tillsammans med barnen återvända till Neapel för att vara med Nino. Samtidigt är Lila numera en framgångsrik egenföretagare i databranschen och har fått en stark ställning i kvarter som välgörare och den som vågar utmana bröderna Solara. Elena är tveksam till att återuppta kontakten med Lila eftersom hon upplever att Lila har en för stor makt över hennes känslor. När de två ändå återupptar kontakten får deras vänskap ett nytt liv, tills deras liv tar en ny dramatisk vändning.

Det förlorade barnet är den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes romansvit om Lena och Lila, och den här gången handlar det om medelåldern och ålderdomen. Även om jag verkligen har längtat efter att få läsa boken sedan jag läste ut den tredje delen vid årsskiftet, så har jag inte velat läsa ut den för snabbt eftersom det är den sista boken. I likhet med de tre tidigare delarna är även den här en väldigt bra och stark bok som verkligen berör. Det är lätt att säga att det är en berättelse om vänskapen mellan två kvinnor som sträcker sig över sextio år, men det finns så mycket mer i böckerna. Det är också en berättelse om Italien under 1900-talets andra del berättat från perspektivet av de fattiga som lever i samhällets utkant. Det är en berättelse om ett samhälle där korruptionen är utspridd, där maffiafamiljer styr samhällen, där många lever i fattigdom och det enda jobb en del kan få är genom att jobba för maffian. Det är också ett land som är plågat av politiska strider med våldsamma strider. Jag tror att det här är en romansvit som kommer att läsas under många år framöver eftersom det är ett mästerverk.   

Äntligen är den här!

När jag fyllde år i januari önskade jag mig den fjärde delen i Elena Ferrantes Neapel-kvartett, Det förlorade barnet, och fick ett presentkort på boken av mina föräldrar. Efter en väldigt lång väntan kom äntligen boken idag och jag ser verkligen fram emot att få börja läsa den ikväll.

Det verkar även som att Kanin piggnat på sig nu när boken är här

Ferrantefeber

Det verkar som att någon drabbats av Ferrantefeber i väntan på att den fjärde boken, Det förlorade barnet, ska komma i brevlådan.

En utmaning om kärlek och hatkärlek

Idag är det alla hjärtans-dag och då är det passande nog kärlekstema (med en nypa hat) hos Kulturkollo frågan i veckans utmaning lyder;

Vilken är din bästa kärleksskildring och vilken karaktär (från bok/tv/film) älskar du allra mest att hata?

Jag har läst en hel del kärleksskildringar genom åren och en som är riktigt fin är Grégoire Delacourts Kärlekens fyra årstider som kom på svenska i höstas och som handlar om fyra olika par som befinner sig på samma plats, men vars kärlekshistorier befinner sig på olika stadier.

Det är lite svårare att komma på vem som jag tycker mest om att hata, det finns ganska många att välja på. Men en som jag hyser lite extra hatkärlek till är Nino Sarratore från Elena Ferrantes Neapel-kvartett.

Den långa väntan på fjärde boken

Det är ingen hemlighet att jag drabbats av Ferrante-febern och älskar hennes böcker om väninnorna Lila och Lina. Jag har börjat längta efter nästa del i sviten så fort jag läst ut en del och sedan jag läste ut den tredje boken, Den som stannar, den som går, i början av månaden så har väntat på att få veta när jag ska få läsa den fjärde och sista boken, Det förlorade barnet. Nu har Norstedts lagt ut att Det förlorade barnet släpps i juni, vilket just nu känns väldigt långt borta.

Den som stannar, den som går

Den tredje boken om Elena och Lila tar vid där den andra boken slutar, på ett författarframträdande träffar Elena på Nino, som hon varit hemligt förälskad i sedan barnsben. Hon är förlovad med den unge professorn Pietro Airota och de planerar att flytta till Florens efter bröllopet. Lila har lämnat sin man och tagit med sin son och bor med Enzo i en annan del av Neapel än kvarteret där de växte upp. Nu när de tagit klivet in i vuxenvärlden så lever Elena och Lila helt olika liv och även om de inte träffas så ofta är de fortfarande nära vänner. Medan Elenas roman gör succé och hon planerar för ett bekvämt liv med den trevlige Pietro, så har Lila en helt annan tillvaro med ett hårt arbete på en charkuterifabrik. Under den andra halvan av 1960-talet och det tidiga 1970-talet blir det allt mer politiskt oroligt i Italien när både fascisterna och kommunisterna tar till våld.

Den som stannar, den som går är den tredje delen i Elena Ferrantes Neapel-kvartett och det är en bok som jag längtat efter sedan den andra delen, Hennes nya namn, kom i höstas och som jag förhandsbeställde så jag skulle få läsa så fort som möjligt (den kom ju för sent för att jag skulle få den som julklapp och hela tre veckor före min födelsedag). Eftersom den andra boken var helt fantastisk så var mina förväntningar väldigt höga på den här boken, och även om det är en väldigt bra bok så tycker jag att den inte riktigt når upp till samma nivå som den förra delen. Den här boken har fått undertiteln Åren mitt i livet, vilket är precis vad det handlar om. Jag älskar den här serien och att läsa om Elenas och Lilas olika liv och nu hoppas jag att det inte dröjer allt för länge tills den fjärde och sista delen kommer på svenska. 

Ferrantefeber

Har man drabbats av Ferrantefeber så har man. Då får man förhandsboka den tredje av Neapel-kvartetten, Den som stannar, den som går, när den släpps en vecka jul och hela tre veckor innan jag fyller år. 

Julkalenderbloggstafett lucka 14

Det har blivit dags för mig att presentera den fjortonde luckan i Sofies bokbloggs julkalendersbloggstafett där jag tar över pinnen från Anna på Stories from the city och temat i år är viktiga böcker. Jag tänker skriva lite om min viktigaste nya litterära bekantskap i år, den italienska författaren Elena Ferrante. Under 2016 verkar det som att stora delar av boksverige drabbats av Ferrante-feber och jag var en av dem som föll för den första delen av Neapel-kvartetten, Min fantastiska väninna, när den kom på svenska i våras. Under månaderna fram tills den andra delen, Hennes nya namn, släpptes hade förväntningarna vuxit rejält i alla fall hos mig och till skillnad från många andra böcker med höga förväntningar på sig så levde boken inte bara upp till dem, utan överträffade dem med råge.

Det är sällan det skrivs böcker om livslång vänskap mellan kvinnor på det här sättet och Ferrante är en mästare. Böckerna handlar om Lenù och Lila som lär känna varandra när de börjar skolan och även om båda är begåvade så är det bara Lenù som får chansen att läsa vidare efter grundskolan. Det är också en berättelse som även om den utspelar sig i Italien så handlar den inte handlar om Italien, utan för Lenù, Lila och deras vänner består världen av det fattiga kvarteret i Neapel där de bor. Det är en värld präglad av fattigdom, kriminalitet, våld och där italienskan är det fina språket som de intellektuella pratar medan folket pratar napolitanska. Det är Lenù, som blivit en berömd författare, som berättar om deras liv, eller främst Lilas liv.

Det har hela tiden varit känt att Elena Ferrante är en pseudonym och den har fram till nyligen varit en välbevarad hemlighet. Nu i höst har dock några journalister avslöjat vem som döljer sig bakom pseudonymen, något som jag personligen tycker var extremt onödigt. Varför man tyckte att det var så viktigt att avslöja en författare som bett om att få bli lämnad ifred. Att veta vem som skrivit böckerna påverkar inte på något sätt kvaliteten. Dessutom kan jag tycka att det är ganska skönt att det inte finns någon författare som intervjuas överallt och som ställer sig i vägen för böckerna.

Jag räknar ner tills den tredje boken, Den som stannar, den som går, som släpps strax efter jul och jag hoppas att både den tredje och sedan den avslutande fjärde boken fortsätter att leva upp till förväntningarna.

Imorgon lämnar jag över stafettpinnen till Lyrans Noblesser.

Hennes nya namn

Hennes nya namn tar vid där den förra boken Min fantastiska väninna slutade, på festen efter Lilas bröllop. Det visar sig redan på bröllopsnatten att Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci är en katastrof. Medan Lila försöker ta sig ut ur äktenskapet så fortsätter Elena sin akademiska karriär som toppstudent på allt högre nivå. Den sommaren som Lila tillbringar på ön Ischia för sin hälsa skull och tar med sig Elena som en betald sällskapsdam, skulle visa sig få oanade följder för de båda väninnorna.

Jag har längtat efter att få läsa Hennes nya namn ända sedan jag läste den sista sidan i Min fantastiska väninna och gjorde en förhandsbeställning så fort det gick så att jag skulle få den så fort som möjligt. Jag föll pladask för berättelsen som de två väninnorna Lila och Elena och deras hårda liv i ett fattigt kvarter i Neapel och den andra boken lever definitivt upp till förväntningarna från den första boken. Det är en hård tillvaro för de unga kvinnorna där det är normalt för en gift kvinna att få stryk och det finns en förväntan att föda barn, även om man som Lila bara är 16 år. Elena som studerar vid läroverket står med ena foten i en annan värld och språket utgör en viktig skillnad, i kvarteret pratar man napolitanska medan italienskan är de intellektuellas språk. Jag gillar verkligen att det är en berättelse som inte bara handlar om vänskapen mellan två kvinnor, utan även om klass och hur det påverkar både den som stannar kvar och den som gör en klassresa. Nu längtar jag redan efter att få läsa den tredje bok, som förhoppningsvis kommer på svenska om inte allt för länge (alla fyra delarna i neapelkvartetten är ju skrivna).

De senaste dagarna har några journalister avslöjat vem som gömmer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante och jag bryr mig inte ett dugg om vem som är författaren. Det viktiga är att böckerna är bra. Dessutom så är det ganska skönt med en författare som syns överallt i olika intervjuer. 

Bokbloggsjerka 30 sep – 3 okt

Den här veckan är bokbloggsjerkan tillbaka efter ett kortare uppehåll och den här gången är det en enkel fråga,

Vad har ni läst under tiden jag varit borta?

I ärlighetens namn så har jag inte läst särskilt mycket alls den senaste tiden eftersom jag just nu är väldigt trött på kvällarna. Jag har i alla fall läst Anneli Jordahls nya bok Som hundarna i Lafayette Park som var väldigt bra och just nu håller jag på med den andra delen i Elena Ferrantes Neapel-svit, Hennes nya namn.

Väntan är över

Ända sedan jag läste den första boken i Elena Ferrantes Neapelkvartett, Min fantastiska vännina, i vintras så har jag längtat efter att få läsa fortsättningen. Nu har äntligen mitt förhandsbeställda ex av den andra delen, Hennes nya namn, kommit och jag har lagt alla andra böcker år sidan. 

Den som väntar på något gott

kan tycka att det känns långt kvar till vecka 38, vilket är då Adlibris anger att de förväntas skicka den andra boken i Elena Ferrantes Neapelkvartett, Hennes nya namn. Det dröjde inte många minuter från det att mailet om boken går att förhandsbeställa förrän tills jag hade gjort min beställning. Eftersom jag ändå tänkt köpa den, så var det lika bra att beställa den redan.

Eftersom det är hela sommaren och semestern som väntar fram till vecka 38, så är det ändå helt okej att det känns långt till boken kommer.

Min fantastiska väninna

När den medelålders Elena Greco får reda på att hennes barndomsvän Lila har försvunnit och utplånat alla spår efter sig så sätter hon sig ner och börjar skriva deras berättelse i ett försök att rädda Lila från glömskan. Berättelsen tar oss tillbaka till hyreskaserner i utkanten av Neapel där uppväxten präglas av fattigdom, våld och uråldriga könsroller. Lila som alltid var upprorisk var tvungen att sluta skolan vid års ålder trots att hon är skolans mest intelligenta elev. Elena däremot får chansen att studera vidare i både realskolan och vid läroverket. Trots att deras liv tar olika vägar så fortsätter deras vänskap.

Min fantastiska väninna av den italienska pseudonymen Elena Ferrantes är verkligen vårens snackis och drogs med i hypen och köpte boken som påskägg till mig själv. Nu när jag har läst boken så är jag väldigt glad att jag föll för all hyllningar eftersom det är en helt fantastisk bok om två unga kvinnor som växer upp tillsammans i efterkrigstidens Italien. Eftersom det här är den första delen i en kvartett så ser jag redan fram emot att läsa de övriga delarna när de kommer på svenska.