Bombmakaren och hans kvinna

Måndagen den elfte maj får Säkerhetspolisen operativa chef Lisa Mattei ett telefonsamtal från sin chef som ändrar hela hennes tillvaro. När nationen ställs inför ett nytt typ av hot så höjs beredskapen. Samtidigt som Mattei leder en gigantisk utredning för att skydda riket så försöker hon få privatlivet med mannen Johan och dottern Ella fungera.

Bombmakaren och hans kvinna är Leif GW Perssons elfte deckare och dessvärre är det inte hans bästa. Även om jag tycker om när det är få lik i deckare (och här lyser de med sin frånvaro) så kan jag tycka att det här blir lite väl segt då det inte händer särskilt mycket förrän mot slutet, då det å andra sidan händer en hel del. Även om jag inte är så imponerad av boken så är den ändå bättre än de flesta andra deckare som ges ut.

Bonniers skickade boken

Den sanna historien om Pinocchios näsa

Den sanna historien om Pinocchios näsa börjar med att kriminalkommissarie Evert Bäckström vid Västerortspolisen i Stockholm har en av de bästa dagarna i sitt liv, trots att det är en måndag. Det är en advokat som blivit mördad (vilket är något som sker alltför sällan enligt Bäckström), den mördade advokaten är känd för att försvara en del klienter med tvivelaktigt rykte. Det finns även en del kopplingar i historien som knyter samman Evert Bäckström med Rysslands siste tsar Nicolai II, Winston Churchill och Vladimir Putin. Evert Bäckström är i vanlig ordning fördomsfull mot alla som inte är Evert Bäckström anser sig vara en hårt arbetande polis (även om han kommer sent till jobbet, tar långlunch och en tretimmars eftermiddagslur innan middagen) och som inte är främmande för att ta emot pengar under bordet.

Det här är inte en vanlig deckare, det är mer som en skröna eller en ond saga (som författaren själv beskriver den), det är inte mordgåtan som är det centrala i berättelsen, utan snarare en förevändning för att berätta en historia. Som vanligt när det handlar om Leif GW Persson så är det en välskriven historia som är bättre än mycket annat inom deckargenren. Även om Evert Bäckström är en hemsk person, så känns det lite tragiskt att hans bästa relation verkar ha varit med guldfisken Egon och att han har lite för nära förhållande till tjänstepistolen som han döpt till Sigge. Jag kan även tycka att den Bäckströmska supersalamin är lite väl frekvent förekommande i boken. Den har dessutom i en tidigare bok beskrivits som mer som en liten prinskorv av en kvinnlig polis som hade det tvivelaktiga nöjet att stifta bekantskap med supersalamin.

Det här är ett recensionex från Bonniers

En pilgrims död

Jag har sett fram emot att se den nya svenska deckarserien En pilgrims död, som är baserad på Leif GW Perssons böcker, och som började visas på SVT igår. Att det är Rolf Lassgård spelar polisen Lars Martin Johansson kändes som ett klockrent val, men castingen av de andra rollerna kändes inte lika klockrena. Då jag har läst och uppskattat alla av Leif GWs deckare så var mina förväntningar nog lite för högt uppskruvade. Att man valt att slå ihop två böcker (Mellan sommarens längtan och vinterns köld och Faller fritt som i en dröm) tycker jag gjorde berättelsen rörig, även om jag vet att båda böckerna behandlar mordet på Olof Palme på olika sätt. Det är svårt att få skådespelarna att se olika gamla ut och här verkar man mest ha nöjt sig med att ändra lite på hårfärgerna, vilket gör att alla ser i princip lika gamla ut oavsett om det är nutid eller hösten 1985.

Jag tror att jag hoppar över de resterande tre avsnitten och ser Veckans Brott istället och väntar på den försenade deckaren Pinocchios näsa.

Samhällsbärarna

Leif GW Perssons Samhällsbärarna är den sista av hans deckare som jag lyssnar på (har dock den självbiografiska romanen Gustavs grabb kvar) och jag tycker inte att det är en av Leif GWs bästa deckare. Det har blivit så att jag har bara har lyssnat på Leif GWs böcker istället för att läsa dem i pappersformat och det var visat sig att de passar utmärkt att jobba till. De andra böckerna som jag lyssnat på har varit bra, även om jag bitvis varit irriterad på den oerhört inkompetente polisen Evert Bäckström (som lyckligtvis inte är med i Samhällsbärarna), men jag är inte imponerad av Samhällsbärarna som jag tycker är en ganska tråkig bok som det inte händer så mycket i.

 

Nils Rune Nilsson är en äldre alkoholist och småtjuv som en kväll omhändertas för fylla och placeras i en cell på häktet. Efter några timmar ensam i cellen har han fått svåra skador på ett oförklarligt sätt. När polisintendenten Lars Martin Johansson försöker förhöra Nils Rune Nilsson så är den enda ledtråden som han får Björneborgarnas marsch. Det verkar som att ingen av de som tagit hans om farbror Nisse (som Nils Rune Nilsson döpts till av media) har gjort något fel och det verkar som att fallet kommer att avskrivas, även om man vill vänta på att medias intresse för fallet ska svalna något. När Lars Martin Johansson och hans grupp börjar titta lite närmare på fallet så börjar de se en del indicier som tillsammans indikerar att saker kanske inte skett exakt så som de framställts från början.

 

Personligen så tycker jag att Samhällsbärarna var en ganska tråkig bok att lyssna på eftersom det inte hände någonting, i alla fall inga mord. Det här är mer en bok om korruption inom polisen än en vanlig deckare där man jagar en mördare. I vanlig ordning så var Tomas Bolme bra som inläsare och läste boken på det torra och sakliga sätt som den är skriven. Trots att det här är den av Leif GW Perssons böcker som jag tycker sämst om så är den språkliga nivån ändå högre än i många andra deckare.

Profitörerna

Även om jag tycker om att lyssna på ljudböcker medan jag arbetar, så blir det tyvärr inte så ofta som jag hittar böcker jag känner för att lyssna på. Det finns dock en författare vars produktion jag långsamt håller på att lyssna mig igenom (dock inte i ordning), nämligen Leif GW Persson. Den här gången har turen kommit till Profitörerna från 1979. Berättartekniskt så skiljer sig Profitörerna från de andra böckerna av Leif GW Persson som jag lyssnat på genom att det i den här boken finns en berättare som i efterhand studerat fallet och återberättar historien, vilket gör att det känns mer som en dokumentärroman än en deckare.

Profitörerna börjar med att den prostituerade Katarina Rosenbaum hittad mördad i sin ateljé och polisen börjar utreda mordet. Efter ett tag så hittar man kopplingar till en annan utredning om svarta lägenhetsaffärer och massageinstitut som egentligen är bordell. Även om polisen noggrant går igenom alla personerna i Katarina Rosenbaums närhet så har de svårt att hitta någon misstänkt med både motiv och möjlighet. De poliser som vanligtvis förekommer i Leif GW Perssons böcker saknas i en stor utsträckning i Profitörerna, Lars Martin Johansson dyker endast upp en gång i förbigående medan Bo Jarnebring får vara med lite mer och att Evert Bäckström helt saknas gör mig ingenting alls.

Även om Profitörerna har drygt 30 år på nacken så står den sig väl i konkurrensen med många deckare som kommer ut idag och är en välskriven berättelse. När jag jämför den med senare böcker av Leif GW Persson så känns det som att han inte riktigt hittat formen än och vilka karaktärer som är centrala, men det kan bero på att Profitörerna var hans andra bok.  

Evert Bäckström

På jobbet lyssnar jag just nu på Leif GW Perssons deckare "Den som dödar draken" på jobbet och det är den otroligt inkompetente polisen Evert Bäckström som är huvudperson. Idag slog det mig att det inte kan vara lätt att vara Evert eftersom han hela tiden omges av tangojuckare, halvidioter, flatsmällor, knätofsdansare, sothönor, sotmöss, träskallar, finnkolingar, finnpajsare, rävjävlar, grynslickare och korvryttare. Jag älskar att Leif GW Persson använder annorlunda ord och försöker använda faderulingen som svärord.