Häxan

När den fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka väcks många minnen till liv i bygden. Det har nu gått trettio år sedan en annan fyraårig flicka, Stella, från samma gård och hittades sedan mördad. Då var det två trettonåriga flickor som anklagades för mordet som befanns skyldiga i en domstol. Nu har en av dem, Marie Wall den berömda skådespelerskan, återvänt till Fjällbacka för första gången för att spela in en film. Frågan är om det är slump att ännu en flicka försvinner precis när hon kommit tillbaka. Till sin hjälp har polisen Patrik Hedström och hans kollegor som vanligt Erica Falck, som precis ska börja skriva en bok om flickan som mördades för trettio år sedan.

Jag hade egentligen bestämt för att sluta läsa Camilla Läckbergs deckare eftersom jag inte tyckte att de blev allt sämre och att de var allt för lika varandra. När Läckbergs tionde deckare om Erica Falck och Patrik Hedström, Häxan, kom förra året lyckades jag hålla mig från att läsa den trots att det var många som tyckte att det var hennes bästa. Sedan deltog jag i en utmaning hos Älska Pocket på Instagram och fick då pocketutgåvan av Häxan skickad hem till mig som belöning.

Det stämmer att Häxan är en av Läckbergs bästa böcker och att den skiljer sig från de tidigare böckerna, t ex är den med sina 600 sidor betydligt tjockare än de tidigare. Läckberg har också lyckats undvika en del av de saker som jag tidigare har irriterat mig på, som de väldigt korta kapitlen som typ alla slutar med en cliffhanger. Det förekommer fortfarande cliffhangers, men inte alls i samma utsträckning. Förutom huvudhistorien finns det även två sidohistorien, dels det som hände för trettio år sedan och dels om en kvinna som på 1600-talet anklagades för häxeri. Även om jag tycker att den här boken är bättre, tycker jag inte att den är bra. Jag tycker inte att historien håller ihop och att det är för mycket som är osannolikt (som att en av de trettonåriga tjejerna nu trettio år senare är gift med sin pappas barndomsvän, som fortfarande jobbar och funderar på en tidig pension). De som är onda i boken är så väldigt onda och parallellerna mellan 1600-talets häxprocesser och dagens främlingsfientlighet känns mest övertydliga. Dessutom tycker jag boken är i alla fall ett par hundra sidor för lång (ytterst få böcker behöver vara 600 sidor i mitt tycke).

Lejontämjaren

Det är januari och vinter håller Fjällbacka i ett stadigt grepp. En dag springer en halvnaken ung tjej från skogen ut på en väg där hon bli påkörd av bil. Det visar sig snart att den torterade flickan är den senaste i raden av unga flickor som mystiskt försvunnit de senaste åren. Samtidigt så håller Erica Falk på med en ny bok om en familjetragedi som ledde till en mans våldsamma död. Hon besöker gång på gång fängelset där hustrun i familjen sitter dömd för mordet, men hon vill inte prata om det som hände.

Lejontämjaren är den nionde boken som Camilla Läckberg skrivit om författaren Erica Falk och hennes man polisen Patrik Hedström i Fjällbacka och det är den första boken på tre år. Jag har läst alla de tidigare delarna och uppskattat dem, även om de varit lite upp och ner kvalitetsmässigt. Jag hade lite större förhoppningar på den här boken eftersom den tagit längre tid att skriva och att det skulle ha skett en utveckling i skrivandet. Tyvärr så blir jag lite besviken då allt är precis som vanligt i boken, vilket kanske också är Läckbergs styrka och det som gör att så många läser hennes böcker. Polisen sliter med en svår utredning, vilket inte underlättas av att polischefen Mellberg är lika klantig och självupptagen som vanligt, samtidigt som Erica Falk lägger i utredning på ett tveksamt sätt och utsätter sig själv för fara. Samtidigt så finns det fortfarande ett stort fokus på vardagslivet i en småbarnsfamilj där det är svårt att få tiden att räcka till allt. Dock så ska Läckberg ha en stor eloge för att hon inte staplar liken på hög (som en del andra deckarförfattare har en tendens att göra) och att hon skrivit en bok som är 350 sidor (det ideala sidantalet enligt mig är 349).

Forum skickade boken

Änglamakerskan

Jag har nu hunnit läsa Camilla Läckbergs senaste bok Änglamakerskan som jag hade turen att vinna för några veckor sedan. Änglamakerskan är Läckbergs åttonde deckare om Patrik och Erika, men inte hennes bästa. Att berättelsen utspelar sig i både nutid och i historiska tillbakablickar som är inte heller något nytt grepp från Läckbergs sida, det har hon använt sig av i alla fall fyra gånger tidigare.

En hel familj, utom den ettåriga dottern Ebba, försvinner spårlöst under en påsklunch 1974 på ön Valö utanför Fjällbacka. När Ebba många år senare återvänder till ön tillsammans med sin man Mårten för att de ska försöka rusta upp huset och renovera sig ur sorgen efter sin döde son så dröjer det inte länge förrän de utsätts för ett mordbrandsförsök och hittar intorkat blod under matsalsgolvet. Det verkar som att lösningen finns i den tragiska händelsen 1974.


Änglamakerskan är en ordinär dussindeckare som egentligen inte tillför något mer än en stunds underhållning. Camilla Läckberg vet i alla fall hur man bygger upp en deckare, även om en hel del känns som standardformat 1A, och skriver med ett flytande språk som är lätt och snabbläst. Som vanligt när det gäller Läckbergs deckare så tar det igenkännande vardagliga med bråkande tvillingar och likande stor plats, även om ingen tack och lov bränner tungan när de dricker te den här gången. Det finns en sak som stör mig i böckerna och det är att Erika hela tiden måste lägga näsan i blöt och råka illa ut. Den här gången går hon till och med bakom ryggen på sin man, polisen Patrik, och inleder ett samarbete med en av poliserna på stationen för att kunna bedriva lite privatspaningar.

Bokvinst 2

Jag har tidigare skrivit här om lyckan med att vinna böcker och jag har haft turen att vinna ännu en bok, den här gången är det Camilla Läckbergs nya Änglamakerskan, signerad med det speciella omslaget som inte finns i butik. Jag är inte säker på att det här omslaget med en tecknad ängel-Camilla med glitter i håret är bättre än det fina omslag som finns i butik.