Tillsammans är man mindre ensam

Camille gör sitt bästa för att ta en så liten plats i världen som möjligt, hon bor i ett litet, kallt vindsrum i Paris, jobbar som städerska på nätterna och äter knappt någonting. Hennes kontakt med andra människor är väldigt begränsad, men en dag tar hon kontakt med den märklige unge mannen som brukar handla i samma mataffär som Camille. Philibert de la Durbellière är en beläst aristokrat som stammar, har svårt med kontakten och försörjer sig som vykortsförsäljare. En dag övervinner han sin blyghet och räddar den sjuka Camille från hennes kalla vindsrum och tar med henne hem till sin lägenhet. I lägenheten bor även den Philiberts inneboende Franck, en stilig kock som är både butter och ohyfsad. Tillsammans tar de fram nya sidor av varandra och lyckas på något sätt hela varandra.

Tillsammans är man mindre ensam är en charmig berättelse om några udda och skadade människor i Paris som råkar hamna i lägenhet. Det är en berättelse om vänskap, kärlek, utanförskap och att våga älska igen. Det är en på många sätt hjärtevärmande historia, men jag kan tycka att den hade vunnit på att vara lite kortare än de 570 sidor den är. 

Jag älskade honom

Cloé är en trettiotvåårig tvåbarnsmor som plötsligt bli lämnad av sin man. Hennes svärfar tar sig an henne och barnen och tar med dem ut på landet under en helg. Svärfadern som Cloé uppfattat som kall, sluten och patriarkal börjar öppna sig och berättar en oväntad historia om hur även han älskat och svikit.

Anna Gavalda är en av alla de där författarna som jag känner till namnet på och som många verkar tycka om. När hennes kortroman Jag älskade honom dök upp i bokbytarhyllan på jobbet så tänkte jag att det var dags att ge henne en chans. Det är en berättelse där det på ytan inte händer så mycket, men där två generationer upptäcker nya saker hos varandra som för den samman. Då det mest är dialog så flöt läsningen på i rask takt.