glädjen

Louise bär med sig många sorger och har ett mörker inom sig efter en uppväxt med en psykiskt instabil och missbrukande mamma och en pappa som hela tiden har nya flickvänner som inte vill ha rollen som styvmamma. När Louise upptäcker att hon är gravid bestämmer hon sig för att sluta vara olycklig och begrava mörkret inom sig en gång för alla.

glädjen är den andra boken som jag läser av den franska författaren Justine Lévy och det finns vissa likheter mellan den här boken och Vi ses på Place de la Sorbonne i det i centrum finns en komplicerad relation mellan mor och dotter. Lévy har skrivit en självutlämnande bok som ställer frågor om föräldraskapet som om man kan älska sina barn för mycket, hur skyddar man barnen från alla faror som lurar där ute och hur släpper man taget barnen. Det är berättelse som tar tag i en och som är svår att lägga ifrån sig.

Vi ses på Place de la Sorbonne

Artonåriga Louise och hennes mamma har bestämt träff på ett café och Louise väntar och väntar. Medan hon väntar äter hon en bit paj, dricker kaffe, äter lunch, tar en kopp te och går på en promenad. Hon ser även tillbaka på en uppväxt med en komplicerad relation till modern, som inte alltid funnits där. Louise är van att vänta på mamman som ofta är sen. Kanske har hon träffat en ny bekantskap.

Vi ses på Place de la Sorbonne är en fantastisk liten roman om att vänta på någon som inte kommer, vilket blir extra påtagligt när det är mamman som inte kommer. Det är en sådan bok som är svår att lägga ifrån sig och som är väldigt välskriven. Det är extra imponerande att det här är Lévys debutroman som hon skrev endast tjugo år gammal.