Med Örnen mot polen

Sedan jag läste Bea Uusmas eminenta bok Expeditionen strax före jul så har mitt intresse för Andées polarexpedition väckts och jag kände att jag vill veta mer om vad som hände. Jag började ganska snart att undersöka hur jag bäst tar mig till Gränna på semestern för att besöka Andréeutställningen på Grenna museum (det krävs förvånansvärt många byten med tåg och buss har det visat sig). Jag har även kollat lite om det går att få tag på boken som väckte Bea Uusmas intresse, Med Örnen mot polen, utan att lägga ner någon större möda på det. När jag av en slump kollade vilka böcker som går att ladda ner gratis som Epub från Litteraturbanken så upptäckte jag att Med Örnen mot polen var en av de tillgängliga böckerna, så det var bara att ladda ner den till paddan och börja läsa.

Med Örnen mot polen sammanställdes och gav ut ganska snart efter att expeditionens kvarlevor återfunnits på Vitön 1930 och bygger stor del på de anteckningar som expeditionens medlemmar skrev under färdens gång (till så pass stor del att Svenska sällskapet för antropologi och geografi tyckte att det inte var mer än rätt att Andrée, Strindberg och Fraenkel står som författare). Boken redogör för hela expeditionen kronologiskt från planläggningen till återkomsten till Stockholm hösten 1930 (kvarlevorna togs emot som hjältar med tal av kungen och folkmassor på gatorna), plus att det finns kompletterande kapitel om ballongens konstruktion, drivisen och dess djurliv och väderleken under ballongfärden. Dessutom så har de två ledarna för de expeditioner som hittade lägret och bärgade resterna av det skrivit varsitt kapitel som deras upplevelser på Vitön. Själva ballongfärden, isvandringen och framkomsten till Vitön bygger på de anteckningar och dagböcker som hittades och som har sammanställts till en kronologisk berättelse, medan en del av böckerna redovisas i sin helhet i slutet av boken tillsammans med bilder och en redogörelse över den utrustning som hittades.

Det är några saker som slår mig medan jag läser Med Örnen mot polen. Det första är varför Andrée inte drog i nödbromsen när allt gick fel under starten från Danskön och hur de så kallt kunde räkna med att ballongen skulle flyga i över en månad, är den i verkligheten visade sig flyga i knappt tre dygn. Det andra är att expeditionens medlemmar beskriv på ett betydligt mer hjältemodigt sätt, både till karaktär och till gärning, än hur de beskrivs av Bea Uusma. I den här boken framstår de inte som de skrivbordsmänniskor som de egentligen var. I boken framläggs även en första förklaring till att deras orsakades av att de dukade under för kylan och helt enkelt frös ihjäl. Huvudargumentet för den teorin är att de som hittade dem ansåg att de inte hade lämpliga kläder för en polarvinter. Det är en teori som Uusma inte anser vara trolig som den primära dödsorsaken. Det var intressant att läsa en annan bok från en tid om samma expedition, även om det är samma händelser som behandlas så används olika perspektiv.

Expeditionen: min kärlekshistoria

Bea Uusma belönades tidigare i höst med Augustpriset fackbok för Expeditionen: min kärlekshistoria som handlar om Andrées misslyckade polarexpedition där han skulle flyga en vätgasballong till Nordpolen. Det är också berättelsen om Bea Uusma (författare och läkare) och hur hon under 15 år varit besatt av att ta reda på vad som egentligen hände med expeditionens tre medlemmar Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel.

Boken handlar dels om Andrées polarexpedition och dels om Bea Uusma och hennes besatthet av expeditionen och sökandet efter svaret om vad som egentligen hände på Vitön. Uusmas intresse för expeditionen känns inte helt sunt (vilket Jessika Gedin uppmärksammade i Babel tidigare i höst), men hon berättar om det på så engagerande sätt att mitt intresse också väcks. Uusma har verkligen studerat allt hon kommit över, läst dagböckerna, kärleksbreven (Nils Strindberg var nyförlovad med Anna Charlier), studerat kläderna som finns kvar, kollat medicinlådan, studerat obduktionsprotokollen och rest till Vitön (det tog flera försök att komma fram eftersom ön för det mesta är omringad av drivis).

Själva expeditionen var dömd att misslyckas från början, det var tre vetenskapsmän som egentligen var vana att sitta bakom ett skrivbord som skulle göra ett försök att bli de första att nå Nordpolen (utan den jobbiga vandringen över isen) och sedan mötas av en stor välkomstkommitté och berömmelse (de hade packat finkläder för att passa festtillfället). Den 11 juli 1897 lyfte vätgasballongen Örnen från Svalbard med sikte på Nordpolen, men redan efter tre dagar tvingades den nerisade ballongen att nödlanda och de tre männen påbörjade sin vandring tillbaka över isen och ingenting hördes från dem förrän deras kvarlevor hittades efter 33 år. Vad som egentligen hände när de kom fram till Vitön och hur de dog är den deckargåta som Uusma försöker lösa (och det hon kommer fram till känns väldigt logiskt). När de hittades visade det sig att de hade varma kläder, mat, bränsle, fungerande vapen och ammunition, allt som man behöver för att överleva på Arktis. Däremot så tyckte de att efter det att de hade lastat om och dumpat en del av packningen att de fortfarande hade behov av flera uppslagsverk, kravatter, en halsduk av siden, häftstift, champagne, portvin och en stor vit bordsduk.